465 Förnickling-Förordnande 466 tager man här en den gudomlige logos' eller den preexistente Kristus' "själfutblottning" eller själf-inskränkning: ett afstående från den gudomliga härligheten eller existensformen i den mån detta var nödvändigt för människoblifvandet, för ingåendet i ett mänskligt lifs tillvarelseform. Hufvudintresset vid denna läras utgestaltning låg i att vid sidan af den strängt fasthållna bekännelsen till Kristi gudom bättre än den gamla dogmatiken få rum för en verkligt mänsklig utveckling. Den gamla invändningen, att tanken på Guds oföränderlighet härmed vore altererad, sökte Thomasius undvika genom en distinktion mellan Guds "immanenta" egenskaper (absolut makt, sannfärdighet, helighet, kärlek) och de blott "relativa" egenskaperna (allmakt, allveten-het, allestädesnärvaro) - endast de senare gäller logos' "själfutblottning"; andra, för hvilka det uppenbart otillfredsställande i detta betraktelsesätt blifvit klart, talade i stället om ett "depotenserande" af samtliga gudomliga egenskaper från aktualitet till potentialitet, från oändlig till ändlig "existensform" e. d. På senare tid synes, äfven på de håll, där man vill fasthålla kenosislärans grundtanke, insikten i det illusoriska uti alla försök att i detta problem nå fram till sådana detaljerade bestämningar, som de nämnda dogmatici tilltrodde sig att gifva, alltmera tränga igenom. - Litt.: P. Eklund, "QmKévooais-doirmens fortbildning på Concordiæformelns grundval" (1877), och 0. Bensow, "Die lehre von der kenose" (1903). E. Bg. Förnickling. Se G a l v a n o t e k n i k. Förnimmelse, psyk., en själsfunktion, som förmedlas af något af våra sinnen (se Sinnesförnimmelse). Ofta fattas .dock termen i en vidsträcktare bemärkelse, så att den omfattar ej blott sinnesförnimmelserna, utan äfven föreställningarna och tankarna eller begreppen, d. v. s. alla de yttringar af själslifvet, hvilka ej äro känslor eller vilja. Ja, Boström räknar t. o. m. känslorna till förnimmelserna, i det han nämligen betraktar känslan såsom en dunkel förnimmelse och såsom sådan karakteriserar äfven sinnesförnimmelsen. S-e. Förnuft, filos. och psyk., den högsta mänskliga själsförmögenheten, genom hvilken människan an-tages skilja sig från djuren. Enligt den filosofiska empirismen skiljes förnuftet endast till formen eller graden från de lägre själsförmögenheterna och fattas då vanlig:en såsom identiskt med förståndet (se d. o.). Enligt den filosofiska rationalismen (se d. o.) eger förnuftet ett annat innehåll än de öfriga själsförmögenheterna, som i motsats däremot sammanfattas under begreppet sinnligheten. Förnuft och sinnlighet hos människan motsvara då de af rationalismen antagna två världarna, evighetsvärlden och den i tid och rum gifna världen. Genom sitt förnuft höjer sig då människan öfver sinnevärlden, känner sig tillhöra äfven en hö^re värld, som är den egentligt sanna och goda verkligheten. Hennes sedliga mål blir då att hos sig utveckla denna högre sida hos sitt yäsen och att organisera och använda den lägre, sinnligheten, blott såsom medel i förnuftets tjänst, aldrig såsom själfändamål. Denna åsikt framträdde först hos Platon i samband med hans idélära. Enligt honom var förnuftet såsom människans delhafvande i idéerna den såväl till form som innehåll högsta själsdelen. Det var sålunda enligt hans åsikt genom begreppsmässigt tänkande och ett däraf ledt viljande, som människan kunde erhålla ett förnuftigt innehåll i sitt själslif. Ännu hos Kant bibehålies väsentligen denna identifikation af den formella och reella full-andningen, då han på det teoretiska området fattar förnuftet såsom slutledningsförmåga, men på samma gång bestämmer det teoretiska förnuftet såsom förmåga af obetingade principer och det praktiska förnuftet såsom den autonoma viljan, hvilken handlar efter sedelagens absoluta pliktbud. Hos Fichter Schelling och Hegel betonades än mer den reella sidan af det mänskliga förnuftets särskillnad från de öfriga själsförmögenheterna och tilldelades förnuftet den objektiva betydelsen af att utgöra den högsta, sanna verkligheten. ("Det, som är förnuftigt, är verkligt; det, som är verkligt, är förnuftigt", Hegel). Hos Boström skiljes fullständigt i detta hänseende mellan form och innehåll: sinnligheten och förnuftet äro skilda till innehållet; inom hvardera finnas med afseende på formen de olika utvecklingsgraderna af medvetenhet och frihet, så att förnuftet kan ha känslans omedvetna och förnuftsinstinktcns ofria former, liksom å andra sidan förståndet och den- af detta ledda viljan kunna vara såväl sinnliga som förnuftiga. - I hvardagsspråket användas vanligen uttrycken förnuft och förstånd såsom liktydiga. S-e. Förnuftsbegrepp, filos., kallar Kant begrepp om något obetingadt. Förnuftsidéer, filos., äro enligt Kant förnuftsbegrepp, hvilkas föremål ej kunna anträffas i erfarenheten, men hvilka äro regulativa principer för vårt tänkande. Motsvarande de tre hufvudarterna af slutledningar (kategoriska, hypotetiska och disjunktiva slutledningar) urskiljas enligt Kant tre förjmfts-idéer: idéerna om gud, jrihet och odödlighet (se Kant). S-e. Förnuftsreligion. Se Naturlig religion. Förnyelse (lat. renovatio), teol., är i dogmatikens lära om frälsningstillegnelsen, vid sidan af den i den nyare teologien vanligare termen helgelse (lat. sanctifieatio), den häfdvwma beteckningen för det sista och afslutande momentet i "den helige andesnådeverk", för den gärning, hvarigenom han efter hand omskapar den pånyttfödda människan, så att Guds beläte hos henne allt fullständigare återställes. Vid detta hans verk kan dock, på grund af de i pånyttfödelsen erhållna nya andliga krafterna, en fri medverkan från människans sida ega rum. Det fortskrider genom den i ånger och tro dagligen förnyade bättringen under ett fortsatt utsöndrande af den ännu vidlådande synden å den ena och ett allt kraftigare inställande af alla människans krafter i Guds tjänst å den andra sidan - genom "afklädandet af den gamla människan och iklädandet af den nya" (Ef. 4: 22 ff.; Kol. 3: 9). E. J. ö. (E. Bg.) Förom, sjöv., rättare för om. Se F ö r. Förord, det yttrande, som vid vissa tjänster (t. ex. tjänster vid landsstaten, provinsialläkartjänster) den myndighet, hvilken upprättat förslaget, eger att gifva med afseende på tjänstens erhållande till förmån för någon af de på förslaget uppförde, hvilken ej be-höfver vara den, som därå med hänsyn till tjänstemeriter innehar första rummet, men väl den, som anses till befattningen mest lämplig. - Förord vid äktenskap. Se Akten s'k a p s-f öro r d. Th. R. (Ask.) Förordnande, jur. 1. Administrativ föreskrift i