kommer vanligen såsom understöd hufvuddelen af de kompanier, som framskjutit fältvakterna och hvilka vid behof understödja dem eller upptaga dem; dessa kompanier, eller skvadroner vid kavalleribevakning, kallas förpostkompanier, förpostskvadroner. Bakom dessa kommer förposternas hufvudstyrka, hvilken utgör ett stöd för det hela och hvars uppställning väljes så, att förpostkompanierna lätt kunna understödjas, att en god försvarsställning kan intagas, och att de förnämsta vägar, som leda från fienden, afstängas. Under mindre viktiga förhållanden, såsom då fienden är långt aflägsen, kunna anordningarna göras mindre fullständiga; i närmaste närhet af en stridsberedd fiende och i fästningskriget måste de göras mycket fullständiga. Under alla förhållanden är dock förposttjänstens riktiga bestridande af synnerligt inflytande på arméns användbarhet. C. O. N. Förpostkompani, krigsv. Se Förposter. Förpostskvadron, krigsv. Se Förposter. Förpuppning, zool. Se Insekter. Förridare l. Hingstridare, den ryttare, som rider framför ett ekipage för att bana väg för detsamma. I äldre tider användes förridare mera allmänt; de voro då vanligen beridna på hingstar, hvaraf den ännu brukliga benämningen hingstridare härleder sig. Numera förekommer bruket af förridare endast vid kungliga ekipage, såsom vid gala eller särskilda tillfällen. Enligt gällande reglemente för svenska armén skall vakt göra föreskrifven honnör, då det är mörkt, endast för kungliga personer, då de passera förbi åkande med hingstridare, hållande brinnande fackla. B. C-m. Förr och nu, illustrerad litterär månadsskrift, som 1869--79 utgafs i Stockholm af ett aktiebolag med samma namn. Redaktör var t. o. m. 1877 pastor B. Wadström, under de två sista åren frih. A. Stjernstedt. Åren 1876--78 utgafs "Förr och nu" med bilagan "Sverige", som utkom årligen i 5 häften af samma format som tidskriften och redigerades af H. Hofberg. Denna bilaga innehöll skildringar af Sveriges land, folk och kulturförhållanden samt var därjämte illustrerad. Bland de fäste litteräre medarbetarna må omnämnas R. Bergström och K. G. Starbäck; bland tecknarna K. G. Hellqvist, J. Kronberg, K. Larsson, G. Pauli och G. v. Rosen. Tidskriften utgafs i ny följd 1886--91 under redaktion af B. Wadström. Förrodd, sjöv., de främre roddarna i en båt, till skillnad från akterrodd. Förroder, skpsb. Se Roder. Förruttnelse, kem., organiska ämnens sönderdelning genom kemiska processer, hufvudsakligen under medverkan af mikroorganismer (se Förruttnelsebakterier), hvarvid illaluktande gaser utvecklas. Förruttnelsebakterier (jfr Bakteriologi), hufvudsakligen sådana bakterier, Bacillus putrificus Bienstock, maligna ödemets bakterie m. fl., som genom sin lifsverksamhet kunna bringa fibrin till sönderfall och upplösning under utveckling af stinkande gaser. De anses af många forskare -- en åsikt, som redan Pasteur delade -- vara anaërober. d. v. s. bakterier, hvilkas utveckling hindras redan genom närvaron af små mängder syrgas i näringen. Aëroba (luftälskande) bakterier förbereda förruttnelsen genom att preparera jordmånen för anaëroberna, bl. a. genom att förtära syrgasen i näringsmarken. Genom detta förhållande förklaras t. ex., att i slemmet å tänderna anaëroba bakterier kunna utveckla sig trots den rikliga tillgången på luft i munhålan. Vissa aëroba bakterier påskynda fibrinets sönderdelning genom förruttnelsebakterierna, under det att andra fördröja eller hindra densamma. Till det senare slaget hör den i människans tjocktarm rikligt förekommande Bacterium coli, hvilken genom denna sin fördröjande egenskap torde inverka reglerande på förruttnelsen i tarmen. Från den allmänna regeln, att förruttnelsebakterierna äro anaërober, känner man ett undantag, i det den svenske läkaren Fischer visat, att en af honom studerad aërob bakterieart kunde åstadkomma stinkande sönderfall och upplösning af fibrin. Ett stort antal bakterier, som tidigare gått under namnet förruttnelsebakterier, synes icke ha mycket med förruttnelse att göra, t. ex. Proteus-arterna. Det finnes ett stort antal sinsemellan olika processer i naturen, hvilka betecknas med det gemensamma namnet förruttnelse, t. ex. förruttnelse af kött, linets rötning, vattens ruttnande, frukters ruttnande, uttömningarnas förruttnelse i septic tanks m. fl. Frågan rörande förruttnelsebakterierna är ännu ett mycket ofullständigt utredt kapitel af bakteriologien. Se Almquist och Troili-Petersson, "Mikroorganismerna i praktiska lifvet", sid. 128 (1901). G. Wrgn. Förryckthet (Paranoia) är en form af sinnessjukdom med långvarigt (kroniskt) förlopp, som utan att beröfva den sjuke hans logiska förmåga medför en omgestaltning af hela hans personlighet. Utmärkande för sjukdomen äro de falska föreställningarna, tankevillorna, i form af förföljelse- och storhetsidéer, och dessa tankevillor uppträda icke i abrupta, oordnade sammanhang, utan samarbetas på ett logiskt och konsekvent sätt till ett system af falska idéer, som antager karaktären af en mer eller mindre grotesk lifsuppfattning. Denna lifsuppfattning är än förbittrad af förföljeseidéer, än utpyntad med storhetsidéer, och för utvecklingen af de falska föreställningarna äro oftast hallucinationer af betydelse. Sjukdomen begynner långsamt och varslas ofta rätt tidigt af vissa redan i barndomen eller de tidiga ungdomsåren förefintliga karaktärsegenheter. Dessa egenheter utgöras vanligen af en abnorm känslighet och egoism, af ömtålighet och förhöjd själfkänsla i förening. Den egentliga sjukdomsutvecklingen inträffar dock oftast efter manbarhetsåldern. Kvinnor drabbas af sjukdomen minst lika ofta som män. Förryckthetens tidigaste symtom är vanligen misstänksamhet. De sjuke ha en obestämd känsla af att människor behandla dem illa, de lefva i ständig oro, de sofva oroligt och följas äfven i drömmen af sina farhågor. Ur själens djup stiga oupphörligen dunkla aningar om illvilja och förföljelse, och de sjukes samvaro med människor förbittras af tusen baktankar. När de möta bekanta, äro de aldrig öppna, aldrig helt sig själfva, misstanken ligger ständigt på lur, och de bevaka noga hos den mötande hvarenda liten rörelse, hvartenda litet ord. De tycka sig märka hån och ovilja i den mötandes miner, se för mycken eller för liten artighet i hans hälsning, de missuppfatta ett hastigt yttrande i förbifarten och tyda ett oskyldigt skämt som en förolämpning. Ingen dag förgår, utan att deras känslighet blir sårad af tusen oafsiktliga stötar och styng. I sitt sätt äro de därför korta och