medeltiden (i Sverige t. o. m. genom hela medeltiden). Lokalförsamlingen blef alltmer lokalprästernas (presbyteriets och biskopens) arbetsfält, ingenting annat. Härunder ökades, från 3:e årh., dess lokalprästers antal hastigt, och en hel rad nya lägre grader uppstod. Samtidigt med denna utvecklings sanktion genom Cyprianus (se d. o.) begynte en viktig omgestaltning af församlingarnas yttre form. De kristne i storstäderna blefvo för talrika för att nöjaktigt kunna sammanhållas i en församling. Under biskop Fabianus i Rom (240-talet) uppdelades Roms församling i 14 områden, och i spetsen för hvarje sattes en diakon; hvart område bildade en särskild församling med egna präster, egen kyrka o. s. v., men under gemensam ledning af romerske biskopen. Det nya uppslaget utbildades fullt i Orienten i nära anslutning till Diocletianus' politisk-administrativa nyorganisation. Alla landtbiskopar försvunne ock, landsförsamlingarna fingo som ledare en presbyter (kyrkoherde); dessa presbyterer, liksom diakonerna för stadens olika områden, lydde under stadens biskop. Så var med 300-talet den utveckling af församlingen färdig, som i det stora hela egde bestånd genom medeltiden: hvarje församling, på land och i stad, en kyrklig enhet under en prästs ledning, och ett större antal församlingar sammanslagna till en dieces (ett stift) under en biskop som högre ledare. I den romersk-katolska kyrkan tillkom påfven som högste maktinnehafvare, med rätt att bestämma äfven öfver lokalförsamlingens kyrkliga angelägenheter. Ej ens i sin kyrkliga ekonomis förvaltning kunde i regel församlingen deltaga. Hvad som sammanhöll den var egentligen den omständigheten, att dess medlemmar ej hade rätt att få de nödvändiga kyrkliga funktionerna (begrafning, dop etc.) utförda af någon annan lokalpräst än deras egen. Så är förhållandet i hufvudsak än i dag i katolska kyrkan. -- Till sitt yttre omfång bestämdes församlingarna i Medelhafsländerna hufvudsakligen af den Konstantinska tidens lokala och kommunala enheter; när kristendomen fick fast fot i de germanska länderna, bildade sig äfven där de kyrkliga församlingarna vanligen efter förefintliga borgerliga grupperingar eller i anslutning till kolonisationscentra; biskopsstiften blefvo genomgående större än i Medelhafsländerna, hvilket äfvenledes berodde på germanstaternas inre politiska organisation. Mot den katolska utvecklingen, som gjort lokalförsamlingar till blott dess prästerskap och området för dettas verksamhet, förde reformationen åter fram "det allmänna prästadömets" princip, den synpunkten, att kyrkan utgjordes af lekmännen lika väl som af prästerna, och att därför äfven lokalförsamlingens lekmän hade rätt till aktivt deltagande i församlingslifvet. Formen och omfånget för detta deltagande gestaltade sig olika i olika kyrkor, men med utgångspunkt från samma princip. Längst gingo de strängt presbyterianska kyrkorna. I såväl lutherska som reformerta kyrkan erkändes församlingsmedlemmarnas rätt att kontrollera sin prästs rena lära, att vid behof ingripa, att vid val deltaga i någon form, att deltaga i den lokala kyrkoförmögenhetens förvaltning, att handhafva kyrkotukt och att höras vid kyrkliga författningsändringar. Påfvens makt försvann alldeles; men äfven den enskilda församlingens själfständighet inom den större enheten ökades, vare sig denna, såsom i den lutherska världen och England, behöll formen af biskopsstift eller superintendenti, eller, såsom i den reformerta världen, tog formen af presbyterkrets, synodkrets o. s. v. Krafvet på den enskilda församlingens själfständighet gentemot kyrkan fördes af den engelska independentismen ända till hvarje församlings fullständiga autonomi. Om den nuv. församlingsorganisationen i England se England, kyrkliga förhållanden. l Tyskland medförde landsfurstens makt öfver sin kyrka en stark faktisk begränsning äfven af församlingarnas själfbestämmanderätt; de förlorade bl. a. allmänt valrätten. Med 1800-talets midt begynte emellertid en omgestaltning af Tysklands kyrkliga organisation till större själfständighet under inflytande af "kollegialismen", d. v. s. teorien, att hvarje konfessionskyrka är en förening, vare sig den är privilegierad af staten eller ej, och att den därför själf sköter sina föreningsangelägenheter, blott med den kontroll och begränsning från statens sida, som denna finner nödiga. Denna teori härskade allmänt i Tyskland under 1800-talets senare hälft och är upptagen äfven i den preussiska "allgemeines landrecht". Ur denna teori har ock den moderna församlingsorganisationen utbildats. Församlingsmedlemmarna deltaga genom sina organ (gemeindekirchenrat etc.) i upprätthållandet af gudstjänstordning, kyrkotukt, förmögenhetsförvaltning, fattigvård, sjukvård, religiös undervisning för ungdomen, val af deputerade till synoder, utnämning af lägre kyrkobetjänte och ofta val af präst (detta sista mycket varierande). Se R. Sohm, "Kirchenrecht", l (1892), E. Friedberg, "Lehrbuch des katholischen und evangelischen kirchenrechts" (5:e uppl. 1903), och J. O. Andersen, "Kirkeorganisation udenlands" (1905). I Sverige har den enskilda församlingens själfstyrelse alltsedan katolska tiden, i stort sedt, bibehållit det omfång, som nu först i Tyskland gifvits den. Sedan gammalt egde församlingen i sockenstämman en för Sverige egendomlig institution med beslutanderätt i territoriellt kyrkliga ärenden. Ett kyrkoråd (se d. o.) fanns ock, under olika former, som församlingens organ vid kyrkotuktens utöfvande. Under 16:e och 17:e årh. yttrade sig lokalförsamlingens själfständighet, utom i deltagandet i kyrkotukten och den ekonomiska förvaltningen, hufvudsakligen i rätt till prästval. Om detta sista stod striden hård. Särskildt under 17:e årh. täflade adel och biskopar att lägga under sig tillsättningsrätten, under segt motstånd från församlingarna. Resultatet blef, att envåldskungadömet med Karl XI lade under kungens tillsättningsrätt en del platser, de "regala" gällen. Inom den återstående majoriteten af församlingar ("konsistoriella" gäll) häfdades församlingsbornas valrätt, medan i ett ej ringa antal valrätten tillhörde en enda enskild person ("patronella" gäll). Församlingarna (socknarna) bildade antingen hvar för sig eller flera tillsammans området för en kyrkoherdes verksamhet, pastorat. Om kyrkoherdarnas tillsättande se vidare Pastorat och Prästval. Kyrkotuktens betydelse sjönk från 18:e årh., hvaremot lokalförsamlingen medverkade vid den framväxande folkundervisningens ledning. Här blef efter folkskolornas ordnande 1842 ett af de viktigaste områdena för församlingens själfstyrelse. Den nuv. svenska församlingsorganisationen grundar sig på kommunalförfattningarna af 1862, då den gamla