483 For-slag-Försoning 484 i förening, åtskilliga metoder. Se härom Kallenberg, "Om tjänsteförslag" (i " Stats vetensk. tidskr.", 1901, s. 7 ff.). Jfr Tjänstebetänkandet. - 2. Om förslag till beslut, som i öfverläggande församlingar väckas, se Lagförslag och Motion. - 3. Krigsv., förr vanlig benämning på hvarje skriftlig handling, som summariskt, vanligen efter fastställda formulär, redogjorde för sammansättningen af eller tillståndet vid en trupp, ett förråd e. d. Numera har benämningen i en del fall ändrats till b e s k e d (se d. o.), l o. 2. H. L. R. (Ask.) 3. C. O. N. For-slag, mus, , en framför den melodiska hufvud-noten uppträdande binot, som blott tjänar till prydnad.' Förslag är antingen långt (it. appoggia-tura), då det drager till sig accenten och vid jämn takt hälften, vid trippeltakt två tredjedelar af huf-vudnotens tidsvärde, eller kort (it. acciaccatura) , då det uppträder utan accent och mycket hastigt. Två eller flera (alltid korta) bitoner framför hufvud-tonen kallas dubbelt förslag. Förslag tecknas med mindre noter (och oberoende af taktindelningen), det korta förslaget med genomstreckad nothals. Hufvudnoten tecknas med det fulla värde, som den tillsammans med förslaget eger. Vid långt förslag tecknas förslagsnoten med det ton värde, som tillkommer den. Långt förslag är f. ö. ur harmonisynpunkt egentligen en maskerad förhållning (se d. o.), och detsamma kan sägas om det korta förslaget, när detta (såsom de ypperste mästare alltid yrkat) utföres så, att det inträder först på hufvud-notens taktdel och alltså icke afdrager något af den föregående notens värde. Jfr Dubbelslag, E f t e r s l a g och M e 1 1 a n s l a g. A. L. (E. F-t.) Förslaggad basalt, rättare Slaggliknande basalt, petrogr. Se Basalt. Förslaggning lider en metall, då den syrsattes (oxideras) och ingår som beståndsdel i slagg. Genom förslaggning renas ädla metaller från oädla, t. ex. silfver från bly. L. R.* Förslagsanslag. Se Statsanslag. Förslemning, bot., slemvandling af cellväggen. Se Cell, sp. 1392, och Myxophyceæ. Kristianstads län, Bjäre härad. inv. (1907). F. bildar med Förslöf, socken i 3,243 har. 1,924 Grefvie ett regalt pastorat i Lunds stift, Bjäre kontrakt. Försnillning, jur. Se Förskingring. Försonare, teol. Se Försoning. Försoning, teol., återställandet af den genom människans skuld brutna gemenskapen mellan henne och Gud. -- Såsom hufvudmedlet för gudomens "försonande" framträder i de förkristna religionerna öfver hufvud och så ock i gamla testamentet offret (se d. o.). Inom Israel undergår emellertid i samband med Gudsföreställningens utveckling till allt större renhet och med syndakänslans fördjupande jämväl uppfattningen af offret en väsentlig ombildning. Medan i äldre tider offren äfven här fattades såsom gåfvor från människans sida, som voro afsedda att blidka den vredgade guden och hvilkas värde man därför, när den åsyftade verkan syntes uteblifva, måste söka efter medel att oaflåtligt stegra (människooffer), ter sig offerväsendet senare såsom en integrerande beståndsdel i det förbund, som Gud upprättat med sitt utkorade folk. Han själf har gifvit det offren såsom ett medel att "betäcka" eller "sona" synden (3 Mos. 17: 11 o. s. v.), så att denna ej må störa förbundets bestånd. Hufvudvärdet i offret ligger nu i den lydnad mot Gud, som uppenbarar sig i det punktliga uppfyllandet af de föreskrifter rörande offren hans lag gifvit, och offertjänsten är i första hand afsedd att reglera folkets eller församlingens Gudsförhållande. Den gäller öfvervägande, ehuru ej uteslutande, för förseelser af kultuell eller ceremoniell art, öfver hufvud för mer eller mindre "ouppsåtliga" synder. Verkligt uppsåtliga brott måste på annat sätt sonas, och hur stor betydelse än, såsom många ställen t. ex. i Psaltaren visa, offertjänsten, med dess till religiös symbolik i olika riktningar (människans hängifvande af sig själf åt Gud o. s. v.) inbjudande ritual, egde för den enskildes fromhetslif, blir dock insikten allt klarare i offrens otillräcklighet att åstadkomma en "försoning" af den personliga art det här gäller. "Det offer, som behagar Gud, är en förkrossad ande" (Ps. 51: 18 ff., jfr t. ex. Hos. 6: 6; Mik. 6: 7 ff., Ps. 40: 7 ff.; 50: 7 ff.). Tanken på en offerdjurets ställföreträdande straffdöd, som man stundom velat lägga till grund för offerföreställningarnas uttolkande, synes för dessa vara åtminstone i det allra närmaste främmande. Däremot framträder flerstädes i sammanhang med grubblet öfver lidandets problem och särskildt under intrycket af enskilda frommas martyrium tanken på det ställföreträdande lidandets möjlighet och betydelse. Sin djupsinnigaste utläggning har denna tanke fått i Deuterojesajas (se Esaias' bok) teckning af Herrens tjänare (Ebed Jahve) Es. 52: 13--53: 12. Denna har framvuxit ur profetens sökande efter ett svar på frågan, huru det lidande, som Herren i exilen låtit sitt folk och särskildt dess fromma undergå, skall förklaras. Herrens afsikt härmed har varit att fostra sitt folk till en ny, högre uppgift, att såsom hans rättfärdige tjänare intaga en religiös medlarställning i förhållande till de andra folken (jfr t. ex. Es. 49: 6); men då Israel i sin helhet ej förmått ingå på dessa Herrens tankar, tillfaller denna roll den kärntrupp af rättfärdiga, som trots allt förakt och alla förföljelser, jämväl från sina landsmäns sida, troget hållit fast vid Herren. Men i den rent individuellt personliga prägel, som Herrens tjänares gestalt på höjdpunkten af Deuterojesajas profetia vinner, blir den tillika ett framåtvisande ideal. -- N. T:s lära om den genom Jesus Kristus skedda försoningen låter sig ej fattas såsom en omedelbar utveckling af den ena eller andra af dessa gammaltestamentliga föreställningar; dessa blifva väl af eminent betydelse för lärans närmare utformande, men denna själf är dock i sina väsentliga grunddrag en själfständig tolkning af det nya lidandesproblem, inför hvilket församlingen ställts genom den af henne såsom Messias bekände Jesu korsdöd, sedt i den belysning, som tron på den uppståndne Kristus sprider däröfver. I den äldsta kristna predikan står förkunnelsen af Jesu uppståndelse alltigenom i förgrunden. Den har för den äldsta församlingen ingalunda betydelse blott såsom den af Gud gifna bekräftelsen af Jesu lära eller hans afslutade gärning, utan innesluter framför allt vissheten om, att Jesus lefver, är sin församling nära och i och genom den fortsätter sitt frälsarverk. Härmed är ock vissheten gifven, att Jesu död, om än förorsakad af människornas synd, dock var i Guds rådslut förutsedd och