förutbestämd (Apg. 2: 23), den ter sig från denna synpunkt såsom det nödvändiga genomgångsledet för Jesus fram till hans ställning såsom den himmelske Herren och Kristus (Apg. 2: 36), det offer han måste bringa för att utan att samtycka till människornas synd dock ej af denna nödgas att döma dem, utan i stället åt sig förvärfva rätten att alltjämt åt enhvar botfärdig syndare hembjuda Guds förlåtelse. För dessa ur begrundandet af det historiska förloppet själf framvuxna tankar söker man nu bekräftelse i de gammaltestamentliga skrifterna, hvarvid Deuterojesajas bild af Herrens tjänare från början träder i förgrunden (Apg. 8: 32 ff. o. s. v.). -- Af de nytestamentlige författarna är det framförallt Paulus, som vidare utfört läran om försoningen. Detta sammanhänger på det närmaste med denne apostels egendomliga utvecklingsgång, hans uppfostran i den fariseiska riktningen, hvars åskådning alltigenom var behärskad af vedergällningsläran i dess strängaste form. Denna genombrytes väl hos Paulus genom tron på frälsningen i Jesus Kristus, och i den skarpaste motsats mot denna lära har han formulerat sin hufvudlära om rättfärdiggörelsen på grund af tron allena. Men den inneslöt dock ett ouppgifbart sanningsmoment: den genom hela Israels historia inpräglade öfvertygelsen om den rättfärdige Gudens oförsonliga motsats mot allt hvad synd heter. Ju kraftigare Paulus häfdar, att försoningsgärningen i Kristi död och uppståndelse är en Guds egen gärning, ett verk af hans fria nåd och oförtjänta kärlek (jfr t. ex. 2 Kor. 5: 18 ff.), dess starkare känner han ock behofvet af att kunna uppvisa, att i denna gärning också rättfärdigheten kommer till sin fulländade uppenbarelse, att Gud själf är "rättfärdig", när han "gör den rättfärdig, som kommer till tro på Jesus" (Rom. 3: 26). Paulus' olika försök att klargöra detta ha alla sitt centrum i tanken på det ställföreträdande lidande, som Kristus såsom mänsklighetens rättfärdige representant genomgått. Själfva denna tanke är ej en produkt af Paulus' spekulation eller lärda skriftstudium, utan måste under de gifna förutsättningarna framgå ur betraktelsen af själfva frälsningshistoriens gång: synden, som undantagslöst härskar öfver alla människor, måste följdriktigt föra döden och domen med sig (Rom. 5: 12 ff.); genom Kristus erbjudas dem i stället lif och rättfärdiggörelse; men denne Kristus själf har måst lida döden på korset. Men vid försöken att djupare intränga i detta mysterium ha de gammaltestamentliga föreställningarna för honom varit af stor betydelse; dock hämtar han vid olika tillfällen sina analogier och typer från olika håll, än från rättslagens bestämmelser (Gal. 3: 10 ff.; Rom. 7: 1 ff.), än från olika sidor af offerkulten (Rom. 3: 25; 1 Kor. 5: 7; Ef. 5: 2; Kol. 1: 20; Tit. 2: 14 o. s. v. Jfr vidare t. ex. 1 Petr. 1: 18 f.; Hebr. 2: 9 ff.; 7: 22 ff.; 9; 10; 12: 24). -- Jesus själf, som betraktade sin död såsom det, försåvidt det gäller hans jordiska verksamhet, afslutande ledet i samma af Gud honom anförtrodda frälsargärning, som begynt med hans förkunnelse af evangelium och hans hjälpande undergärningar och som af honom såsom den uppståndne skall fortsättas, har helt naturligt ännu ej gifvit någon egentlig lära om sin döds betydelse. Men af de få ord, i hvilka han uttalar sig om denna (Mark. 10: 45; Matt. 26: 26 ff.), framgår dock, att de tankar, som hos Paulus fått ett så rikt utförande, ej heller för honom varit främmande. I den kyrkliga dogmutvecklingen möter oss först sent en utförd lära om försoningen. För den gamla kyrkan, som i Kristus framför allt sag bringaren af den fulländade Gudsuppenbarelsen och af odödlighetens gåfva, trädde andra problem (Kristi gudom, treenigheten) i förgrunden; tanken på Kristi försoningsdöd sysselsatte väl lifligt den religiösa känslan och hade stor betydelse för fromhetslifvet, men hörde ej till de punkter, där behofvet af fixerade lärobestämningar gjorde sig kändt, och för de paulinska tankegångarna saknade man djupare förståelse. Vid sidan af reproduktionen af olika nytestamentliga föreställningar framträder hos flera kyrkofäder (Ireneus, Origenes, Gregorius af Nyssa, Gregorius den store m. fl.) den sällsamma och starkt mytologiskt färgade läran om, att Kristi själ i hans död erbjudits åt djäfvulen såsom en lösepenning för människosläktet, på hvilket han på grund af syndafallet, i hvilket det hängifvit sig åt honom, hade rätt att göra anspråk; då djäfvulen emellertid ej förmådde att i sitt våld behålla Jesu själ, var härmed mänsklighetens befrielse från hans herravälde vunnen. Den förste, som gifvit en verkligt utförd lära om försoningen, är Anselm från Canterbury (d. 1109) i sin berömda dialog "Cur Deus homo?" ("Hvarför blef Gud människa?"). Den nyss refererade tankegången afvisas där bestämdt. Väl har djäfvulen genom syndafallet bringat människorna under sin makt, men rättighet öfver dem har endast Gud. Det djupa allvaret i synden ligger däri, att genom den Guds ära blifvit kränkt -- emedan Guds ära är oändlig, har mänskligheten genom detta brott ock ådragit sig en oändlig skuld. Ett efterskänkande utan vidare af denna skulle förstöra ordningen i Guds rike och strida mot hans rättfärdighet. Denna kräfver, att hvarje synd sonas antingen genom straff (poena) eller godtgörelse (satisfactio). Då utkräfvandet af straffet här skulle föra till hela mänsklighetens undergång, väljer Gud satisfaktionens väg. Nu måste emellertid hvarje satisfaktion i värde ej blott uppgå emot, utan öfverträffa skulden. Men en sådan godtgörelse är i betraktande af skuldens oändliga storhet den ändliga människan oförmögen att gifva, medan den dock måste gifvas af en medlem af samma släkte, af hvilket synden begåtts. Den, som skall kunna gifva den, måste således vara både Gud och människa. I Kristus, gudsmänniskan, är detta problem löst, och endast så kunde det lösas. Dock kan hans godtgörelse ej bestå i något, hvartill han redan i och för sig var förpliktad, därför ej i uppfyllandet af Guds lag, hvilket var hans såsom hvarje människas plikt, men väl i hans frivilliga hängifvande af sitt lif i döden, hvilken öfver honom såsom syndfri ej hade någon rätt. Det oändliga värde detta lif såsom gudomligt eger är mer än till fyllest såsom godtgörelse för all världens synd. Och då Kristus för sig själf intet behöfver, kommer den lön, hvarpå han på grund af denna sin oändliga förtjänst har anspråk, i stället dem till godo, för hvilkas skull han dog. Förtjänsterna i denna teori ligga, vid sidan af afvisandet af de gamla mytologiska föreställningarna, i det allvar, som göres af den tanke, hvarmed Anselms skrift inleddes ("du har ännu ej beaktat syndens hela vikt"), och i den starka