betoningen af syndaförlåtelsens tanke; dess främsta brister i det atomistiska sätt, hvarpå Kristi död lösgöres från hans person och hans verk i öfrigt, och hvarpå hans "förtjänst", såsom vore den något sakligt, utan att någon inre, etisk förmedling uppvisas, tankes öfverflyttad på människorna; öfver hufvud i det abstrakt juridiskt privaträttsliga betraktelsesättet. I skarp motsats till Anselm utformade Abailard (d. 1142) sin försoningslära. Gud har redan före Kristi död visat sig kunna förlåta människor deras synder, och efter Anselms förutsättningar skulle ju mordet på Kristus, den största af alla synder, kräft en ny och större satisfaktion. Försonande verkar Kristus fastmer framför allt därigenom, att den uppenbarelse af Guds kärlek, som i hans människoblifvande och hans trofasta arbete in i döden såsom vår lärare och förebild är gifven, hos oss framkallar en genkärlek, hvilken af intet kan öfvervinnas och som bildar grunden för syndaförlåtelsen. Vid sidan häraf talar visserligen Abailard om Kristi död såsom en åt Gud gifven lösepenning och hänvisar särskildt till betydelsen af hans öfversteprästerliga förbön, men hufvudbetoningen faller alltigenom på den psykologiska inverkan af Kristi verk på människorna. Anselm och Abailard stå sålunda som typiska representanter för de två huvudriktningarna i försoningsproblemets historia: den "objektiva" och den "subjektiva" försoningsteorien. De senare medeltida lärarna kombinera i allmänhet bådas tankar. Den berömdaste skolastikern, Tomas från Aquino (d. 1274), följer väl i vidsträckt grad Anselm, men den stränga nödvändighet, som denne sökt uppvisa i Kristi död, inskränker han därhän, att denna var det lämpligaste medlet för försoningens verkställande, emedan den var egnad att uppenbara jämte Guds rättfärdighet också hans barmhärtighet och så väcka vår genkärlek. En värdefull tanke infogar Tomas i försoningsläran genom hänvisningen till det organiska samband, som består mellan människosläktet och Kristus såsom den nya mänsklighetens hufvud; häri söker han grunden till möjligheten af, att Kristi förtjänst kan komma människorna till godo. Häri liksom i hans starka betonande af det frivilliga kärleks- och lydnadsoffret såsom det framför allt värdefulla i Kristi lidande röjer sig en sträfvan att öfvervinna det mekaniska draget i Anselms teori. Det stränga sammanhanget i denna upplöses än ytterligare i Duns Scotus' (d. 1308) och hans skolas (scotisternas) åskådning, i hvilken läran om Guds oinskränkta, såsom godtycke fattade frihet är den allt behärskande tanken. Gud kunde förlåtit synden utan satisfaktion, han kunde ock åstadkommit denna på oändligt många olika sätt, men sedan han valt denna väg, kan man på olika grunder uppvisa den såsom den ändamålsenligaste. -- Reformationen grep, i samband med det fördjupade synd- och skuldmedvetande, från hvilket den utgick, med ny energi tillbaka till Anselms tankar, dock med väsentliga modifikationer. Den privaträttsliga uppfattningen af förhållandet mellan människan och Gud träder tillbaka: satisfaktionens nödvändighet sökes ej i Guds behof af en upprättelse för sin kränkta ära, utan i hans rättfärdiga lags oryggliga anspråk på uppfyllelse; i lidandet framhäfves starkt dess inre etiska sida och i det att äfven åt Kristi aktiva uppfyllande af lagens fordringar, således åt hela hans lif i dess oupp-lösliga enhet af lidande och gärning, satisfaktorisk betydelse tillmätes, lösgöres hans död från sin isolering. I sin slutliga form, sådan den i hufvuddragen fixerats i Konkordieformeln och utgestaltats af ortodoxismens dogmatici, är den lutherska kyrkans lära om försoningen följande. Den satisfaktion, som Gud i sin helighet måste kräfva, har han ock själf i sin kärlek bringat till stånd genom sändandet af sin son, som ensam, i kraft af den gudomliga och mänskliga naturens förening i honom till en person, förmår gifva en tillfyllestgörelse af det oändliga värde, som här kräfves. Denna omfattar tvenne stycken: Kristus har å ena sidan i sin aktiva lydnad (obedientia activa) såsom vår ställföreträdare fullkomligt uppfyllt lagens fordringar, hvilka han, såsom lagens herre, till sin person ej var underkastad, och å andra sidan i sin passiva lydnad (obedientia passiva) ställföreträdande burit det utaf lagen af oss utkräfda straffet i dess oafkortade stränghet, ja (visserligen ej extensivt, men intensivt) i dess evighet. Genom det förra har han gjort det möjligt för Gud att betrakta oss, hvilka hans rättfärdighet af nåd och på grund af hans förbön tillräknas, såsom själfva rättfärdiga; genom det senare har han åt oss utverkat skuldens och straffets efterskänkande. -- I grekisk-katolska kyrkan har försoningsläran väsentligen förblifvit i samma outbildade form som i den gamla kyrkan. Från romersk-katolska kyrkans lära, som i hufvudsak följer Tomas från Aquino och slutgiltigt fastställdes på Tridentinska mötet (1545--63), skiljer sig lutherska kyrkans framför allt därigenom, att i den förra människans egna förtjänster inträda som bidragande orsak till frälsningen: genom Kristi förtjänst borttagas skulden och straffet helt och hållet endast för arfsynden och före dopet begångna verksynder; i afseende på de öfriga upphäfves endast deras eviga straff, hvaremot de timliga måste godtgöras genom människans egna satisfaktioner (jfr Bot). Reformerta kyrkans lära öfverensstämmer i de flesta enskilda punkter med den lutherska, men genom den stränghet, hvarmed den förra genomför predestinationsläran, får det hela en något annan vändning: Kristi satisfaktion fattas ej på lutherska kyrkans sätt såsom den egentliga, verkande orsaken till frälsningen, utan mera blott som den form, hvarigenom denna, som af evighet står fast för de utkorade, tillegnas dessa; nödvändig var den, emedan de utkorade utan en sådan manifestation af den gudomliga rättfärdigheten skulle saknat den vissa underpanten på sin frälsning. -- De anmärkningar, som under olika tider riktats mot själfva grundtanken i den kyrkliga försoningsläran, ha redan i socinianismen och arminianismen vunnit en klassisk formulering. Gud såsom den gode och kärleksfulle behöfver ingen satisfaktion för att förlåta synderna; satisfaktion och syndaförlåtelse äro hvarandra uteslutande begrepp: har satisfaktion gifvits, kan man ej tala om förlåtelse; skuld och förtjänst är något rent personligt, som ej kan såsom saker öfverflyttas från den ene till den andre o. s. v. Den moderatare riktningen, arminianismen, söker ännu åt Jesu död vindicera betydelsen af ett offer, nödvändigt ej för satisfaktionens skull, men väl, såsom särskildt H. Grotius (1583--1645) utfört, såsom ett "straffexempel" för att för människan uppenbara