den helige Gudens hela misshag öfver synden och så hindra, att lagens auktoritet kränkes genom en falsk uppfattning af nåden. Socinianismen däremot betraktar Kristi verk nästan uteslutande från uppenbarelsens synpunkt och ser i hans död hufvudsakligen den afslutande, under de svåraste omständigheter gifna beseglingen af hans lära. Dess tankegång fullföljes af rationalismen, som i Jesu död ser blott den sista och högsta akten af det föredöme i själfuppoffring och trohet mot sanningen, som han genom hela sitt dygderika lif gifvit, och sätter dess försonande kraft i den sedligt omskapande verkan hos ett sådant föredöme. -- I samband med den mäktiga, religiösa och kyrkliga väckelsen i början af 19:e årh. trädde försoningsläran åter i det teologiska tänkandets centrum. Fr. Schleiermacher (1768--1834) stannade visserligen i sin åskådning inom den subjektiva försoningslärans ram, men gaf åt denna en väsentligen fördjupad innebörd. Kristus är för honom ej blott en förebild, utan den urbildliga människan, i hvars absolut kraftiga och oafbrutna gudsmedvetande mänsklighetens bestämmelse i religiöst afseende är fulländad, och som genom det totalintryck, som utgår från hans person, förmår göra människorna delaktiga i sin Gudsgemenskap, sålunda fulländande Guds skaparverk. Häri inneslutas två moment: hans förlossande och hans försonande verksamhet. Den förra står för Schleiermacher i förgrunden och består i Kristi upptagande af människan i sitt gudsmedvetandes kraft. Men härmed inför han ock den troende i sin, äfven af det svåraste lidande i det innersta ostörda, salighet -- hans försonande verksamhet. Inom den konfessionella riktningen åter gick man energiskt tillbaka till den gamla kyrkliga lärans tankegång, dock öfverallt, med undantag blott för den allra yttersta högern (Philippi), med större eller mindre modifikationer. Till en liflig strid gaf inom dessa kretsar den af J. Chr. K. von Hofmann (1810--77) gifna, synnerligen betydelsefulla framställningen af försoningsläran anledning. Kristi död har enligt honom ej karaktären af strafflidande och innebär ej en ställföreträdande satisfaktion, utan den har försonande betydelse såsom fulländningen af Kristi i hela hans lif bevisade trohet mot den af Gud honom gifna frälsarkallelsen. Såsom sådan möjliggör den ej blott för Gud att benåda människorna, utan är fastmer själf å ena sidan, såsom den högsta akten af Guds heliga kärlek, realiserandet af hans nådevilja, å andra sidan det principiella förverkligandet af en ny, med Gud försonad, mänsklighet: i det Kristus äfven i det yttersta lidande, som hans kallelse förde med sig, höll fast vid den fullkomliga gemenskapen med Fadern, vann han genom döden sin personliga fulländning och lade därmed, såsom den nya mänsklighetens begynnare, grunden till ett förhållande mellan Gud och mänskligheten, som ej längre är beroende af synden. De sista decenniernas förhandlingar i försoningsfrågan ha framför allt rört sig kring den af A. Ritschl (1822--89) framlagda åskådningen. Det förhållande, som i den kyrkliga läran består mellan begreppen försoning och rättfärdiggörelse, vändes, såsom redan titeln på hans hufvudarbete ("Rechtfertigung und versöhnung") antyder, hos honom om: försoningen är här ej den objektiva grunden för rättfärdiggörelsen, utan dess subjektiva följd för den enskilde. Rättfärdiggörelsen betecknar det nya förhållande, i hvilket Gud trädt till mänskligheten, i det han, för att öfvervinna den misstro mot honom, som är syndens djupaste väsen, genom den uppenbarelse af hans faderskärlek, som i Kristi hela lif och på ett afslutande sätt i hans död är gifven, på ett öfverbevisande sätt betygat sin villighet att trots synden träda i gemenskap med människorna. Så kan Gud, hvilken såsom den oföränderliga kärleken ej behöfver någon satisfaktion, handla, emedan han tager hänsyn till, att den mänskliga synden ytterst har sitt ursprung i ovetenhet; och han gör det i det högre syftet att upprätta Guds rikes allomfattande kärleksorganisation. I den kristna församlingen, som af Kristus upptagits i den ställning till Gud, som han själf intog och ända in i döden troget bevarat, äro dessa Guds afsikter på ett begynnande sätt förverkligade. Den är det närmaste objektet för rättfärdiggörelsen; men genom dess evangelii- och sakramentförvaltning erbjudes det åt den enskilde att inträda i dess gudsförhållande. Och i den verkan detta på honom utöfvar, när han, befriad från den skuldkänsla, som är syndens egentliga straff, uppgifver sin misstro och fiendskap mot Gud och inträder i hans rikes tjänst, ligger enligt Ritschl försoningen. -- Äfven inom den svenska kyrkan ha dessa teologiska motsatser afspeglat sig. Den lifligaste striden framkallades dock här genom P. P. Waldenströms (f. 1838) framställning ("Om försoningens betydelse" 1873 o. s. v.) af försoningsläran, hvilken torde kunna sägas intaga en mellanställning mellan den "subjektiva" och den "objektiva" försoningsteorien. I likhet med den förra förnekar han hvarje behof af försoning å Guds sida: genom synden har visserligen en djupgående förändring i människans ställning till honom inträdt, men i hans hjärtelag mot henne har ingen förändring skett. Lika oföränderlig som hans kärlek är visserligen hans vrede mot synden, men mot människan har hos honom aldrig någon vrede funnits: "Guds vrede öfver den syndiga människan beskrifver Herren Kristus så här: Så älskade Gud världen, att han utgaf sin son". Men å andra sidan sättes syftet med Kristi försoningsverk här ej, såsom i den subjektiva försoningsläran, i människornas omstämmande eller dylikt, utan i det objektiva borttagandet af deras synd, som för dem stänger vägen till det eviga lifvet, genom "rättfärdiggörelsen". En i viss mån liknande polemisk ställning till kyrkoläran intogs af Tübingenteologen Becks lärjunge O. F. Myrberg (1824--99) i Uppsala. -- Rörande striden mellan de olika ståndpunkterna i försoningsfrågan torde i allmänhet kunna sägas, att man ofta å ömse sidor alltför mycket utgått från vissa på förhand fastställda rättsliga eller filosofiska begrepp eller ock från enskilda bibelställen i stället för att genom en verklig totalbetraktelse af den utkorelse- och frälsningshistoria, såsom hvars midtpunkt Kristi död och uppståndelse för den religiösa betraktelsen ter sig, söka vinna synpunkterna för bestämmande af "försoningens" betydelse. Litt.: F. Chr. Baur, "Die christliche lehre von der versöhnung in ihrer geschichtlichen entwicklung" (1838), J. Chr. K. von Hofmann, "Der schriftbeweis" (2:a uppl. 1857--60), A. Ritschl, "Die christliche lehre von der rechtfertigung und versöhnung" (4:e uppl. 1895--1902), G. Kreibig, "Die versöhnungslehre" (1878), M. Kähler, "Zur lehre von der versöhnung" (1898), E. Cremer, "Die