stellvertretende bedeutung der person Jesu Christi" (2:a uppl. 1900) samt de olika framställningarna af dogmatikens system (se Dogmatik). Bland arbeten af svenska författare från senaste tid må nämnas O. Bensow, "Die lehre von der versöhnung" (1904), J. A. Ekman, "Försoningen" (1906), och E. Billing, "Försoningen" (1908). ^{E. Bg.} Försoningsfesten (hebr. Jomha-kippurim), äfven kallad den stora fastan (hebr. Zoma rabba), börjar på aftonen den 9:e i sjunde månaden (Tischri) och slutar på aftonen den 10:e. Denna "sabbaternas sabbat" är den heligaste af de gammaltestamentliga festerna. Den firas därför under personlig späkning och afhållsamhet från alla sinnliga njutningar (jfr 3 Mos. 16, 30; 23, 27 ff.). Ändamålet med densamma är att åstadkomma försoning mellan Israel och dess Gud. Detta uppnås genom "bot, bön och utöfvandet af fromma gärningar". Särskildt fordras föregående försoning med fiender. -- Då templet ännu fanns, hörde till försoningens uppnående dessutom offret. Öfversteprästen bar denna dag till tecken af oskuld linnekläder, förestod själf största delen af gudstjänsten, frambar jämte de dagliga offren äfven syndoffret för sig och de sina och förrättade bestänkningen med blodet. Därpå framfördes två bockar, af hvilka den ene genom lottning bestämdes för slaktning, hvarefter hans blod stänktes på förbundsarken; den andre, Asasel (se d. o.), blef efter handpåläggning och syndabekännelse utdrifven i öknen (senare nedstörtad i en afgrund). Sedan följde brännoffer af två vädurar och sju lamm samt helgedomens och folkets försoning. Därmed befriades Israel från syndabördan, och med gladt hjärta beredde man sig sedan att fira den glada löfhyddofesten. ^{G. K--n.} Försoningsoffer. Se Offer. Förspel. 1. Dramat., ett inledande sceniskt tillfällighetsstycke i en akt vid en teatralisk föreställning till firande af någon högtidlig tilldragelse; en kort dramatisk dikt, som är nära förbunden med ett större drama och inledningsvis framställer förhistorien till detta (jfr Prolog). -- 2. Mus., ett instrumentalspel i fri form, hvilket inleder de följande mera strängt hållna satserna (jfr Introduktion och Preludium); emellanåt använd benämning på uvertyrer, i synnerhet de moderna, hvilka motiviskt sammanhänga med den opera de inleda, men äro i sig symfoniskt afrundade, vare sig tonsättaren däri utför sin operas grundidéer i koncentrerad form eller endast förbereder de första scenernas stämning. Rich. Wagner gaf namnet förspel åt uvertyrerna till sina musikdramer, och många ha följt hans exempel. ^{E. F--t.} Förstagad, sjöv., säges om en mast eller stång, som afsiktligt eller genom för hård ansättning af sitt stag erhållit lutning för-öfver, större lutning ("fall") för-öfver än den bort ha. ^{O. E. G. N.}* Första Göta artilleriregemente. Se Göta artilleriregemente. Första Göta trängkår. Se Göta trängkår. Första kammaren, benämning på den ena af nationalrepresentationens afdelningar i Sverige (se Riksdag) samt i Nederländerna och några tyska stater (Baden, Hessen, Sachsen). Första lifgrenadjärregementet (n:r 4) leder sina anor från Östgöta fotfolk, som genom 1634 års regeringsform fick namnet Östgöta infanteriregemente och som genom med kronan 1682 afslutadt kontrakt öfvergick till ständigt knektehåll med 1,200 nummer i Östergötland, hvartill 1822 kommo 44 nyroterade rotar. 1791 ingick regementet såsom "rothållsdivision" med det s. å. afsuttna Östgöta kavalleriregementet i en lifgrenadjärbrigad, men blef vid dess upplösning 1816 åter ett fristående regemente under sin ännu bestående benämning. Det erhåller numera sitt värnpliktiga manskap från västra delen af Östergötland (inberäknadt Linköping) och några härad i norra delen af Kalmar län. Dess chefsstation och blifvande förläggningsort är Linköping, dess mötesplats Malmen, 5 km. därifrån. ^{C. O. N.} Första Svea artilleriregemente. Se Svea artilleriregemente. Första Svea trängkår. Se Svea trängkår. Första tågan l. Lifstidsstädseln, kam., benämning på en skatt i Bohus län, hvilken förskrifver sig från den danska tiden. Då denna landsdel blef svensk, stadgades genom en förordning af 1660, att bonden fortfarande skulle betala dels första tågan vid tillträde af ett krono- l. kastellehemman, dels den s. k. tredjeårstagan hvart tredje år efter tillträdet. ^Kbg. Förstemann, Ernst Wilhelm, tysk språkforskare, f. 1822 i Danzig, d. 1906, studerade 1839--43 i Berlin och Halle germansk och jämförande språkforskning samt utnämndes 1865 till överbibliotekarie i Dresden. Han var 1887--99 konungens af Sachsen bibliotekarie. Bland hans verk må nämnas Altdeutsches namenbuch (1854--59; bd I i ny uppl., 1900--01, bd II i ny uppl. 1872) och Geschichte des deutschen sprachstammes (1874--75, bd I, II). Förstenade skogar. Se Fossila skogar. Förstening, Petrefakt l. Petrifikat, paleont., i egentligaste bemärkelse förstenad lämning af forntida växt eller djur. I vidsträcktare bemärkelse begagnas ordet äfven om på andra sätt bildade fossil (se d. o.). ^{G. L.}* Förster. 1. Friedrich Christoph F., tysk skald och historiker, f. 1791, d. i Berlin 1868, studerade teologi i Jena, men egnade sig sedan i Dresden åt arkeologiska och konsthistoriska studier. 1813 ingick han, liksom Theodor Körner, vid Lützows frikår, i hvilken han blef officer, och eldade genom sina krigssånger, Schlachtenruf an die erwachten deutschen, till strid för fäderneslandets försvar. Efter krigets slut (1815) blef han lärare vid artilleri- och ingenjörskolan i Berlin, men förlorade denna plats 1817, till följd af en uppsats i "Nemesis" om den preussiska författningens historiska utveckling. Därefter redigerade han efter hvartannat flera frisinnade Berlintidningar. 1829 blef han hofråd samt kustos vid den k. konstsamlingen. Af F:s många historiska verk behandla de flesta Preussens historia. I flera skrifter sökte han fritaga Wallenstein från beskyllningarna för högförräderi. Hans skildringar från befrielsekriget 1813 ha, särskildt i fråga om Körners lif, blifvit starkt ifrågasatta till sin trovärdighet genom Lattendorfs bok "Fr. Försters urkundenfälschungen zur geschichte des jahres 1813" (1891). Bland F:s öfriga arbeten märkas Peter Schlemihls heimkehr (1849), en fortsättning af Chamissos bekanta dikt, bearbetningar af flera utaf Shaksperes stycken, några