493 Fönster-Förstfödslorätt 494 mindre lustspel, en historisk dram: Gustav Adolf (1833), Gedichte (2 bd, 1838), en samling af krigssånger, romanser, berättelser och legender m. m. Ur hans litterära kvarlåtenskap utgaf H. Kletke en påbörjad själfbiografi af F., Kunst und leben Ü873). 2. Ernst F., den föregåendes broder, målare, konstförfattare, f. 1800 i Münchengosserstädt, d. 1885 i München, studerade teologi, filosofi och målning - det sista för Cornelius -, deltog i utförandet af dennes fresker i München, fortfor likväl med vetenskapliga studier och tog doktorsgraden 1836. F. utvecklade sedan en rik litterär verksamhet, utgaf Geschichte der deutschen kunst (5 bd, 1851-60), arbeten om Fiesole (1859), Rafael (2 bd, 1867-69) m. fl., Denkmale deutscher baukunst, bildnerei und malerei (med 300 teckn., flertalet af hans egen hand, 12 bd, 1853-69). (1. v. s-g. 2. G-g N.) Förster, L u d w i g, österrikisk arkitekt, f. 1797 i Bayreuth, d. 1863 såsom professor vid Wiens konstakademi, var lärjunge af Nobili. Han byggde bl. a. den protestantiska kyrkan i Gumpendorf, synagogorna i Wien och Pest samt Elisabetbron och en mängd privathus i Wien och var verksam vid Arsenalbyggnaden i sistnämnda stad. F. odlade företrädesvis den italienska renässansstilen. 1836 uppsatte han "Allgemeine bauzeitung", som ännu utgör ett centralorgan för Tysklands arkitekter. Förster, Heinrich, furstbiskop i Breslau, f. 1800 i Grossglcgau, d. 1881 i Johannisberg, prästvigdes 1825 och väckte som kyrkoherde i Landshut (från 1828) uppseende i vida kretsar genom sin fördragsamhet mot olika troende och genom sina predi-kargåfvor. 1837 blef F. domherre, 1848 var han led. af nationalförsamlingen i Frankfurt, deltog i nov. s. å. i de tyske biskoparnas synod i Würzburg samt blef 1853 furstbiskop i Breslau. På vatikanska konsiliet var han motståndare till ofelbarhetsdogmen, men underkastade sig sedermera densamma. Hans opposition mot preussiska regeringen och "majlagarna" hade 1875 hans afsättning till följd. Han lefde sedan dess i den österrikiska delen af sitt stift och sökte att därifrån förvalta äfven den preussiska. Han utgaf bl. a. Kanzelsvorträgc (6 bd, 1854; 5:e uppl. 1878). Biogr, af Franz (1875). Förster, August, tysk skådespelare och teaterledare, f. 1828, d. 1889, blef filos. doktor i Halle 1851, debuterade s. å. på scenen i Naumburg och anställdes 1858 vid Burgteatern i Wien, från 1866 som regissör. Han var 1876-82 direktör vid Stadt-theater i Leipzig, 1883-88 ledare af Deutsches theater i Berlin och kallades 1888 till direktör för Burgteatern i Wien. F. var berömd för sin intelligenta och vinnande framställning af karaktärs- och përe-noble-roller, bl. a. Nathan der weise, Miller (i "Kabal und liebe"), Odoardo (i "Emilia Galotti"), Der erbförster m. m. (E. F-t.) Förster (Foerster), Wilhelm Julius, tysk astronom, f. 16 dec. 1832 i Grünberg, Schle-sien, blef 1855 assistent vid observatoriet i Berlin samt 1858 docent och 1863 professor i astronomi vid universitetet i Berlin. 1865-1904 var han direktor för nämnda observatorium. Han förestod 1868-83 utgifvandet af "Berliner astronomisches jahrbuch" och offentliggjorde där flera arbeten inom olika områden af astronomien. F. var synnerligen högt uppskattad som lärare. Han har äfven egnat stort intresse åt vetenskapens popularisering och har grundat Ver-einigung von freunden der astronomie und kosmischen physik, hvars "Mittheilungen" han fortfarande utger. - En del af hans vetenskapliga afhandlingar är samlad i Studien zur astrometrie. Gesammelte abhandlungen (1888). Vidare har han utgifvit Sammlung von vorträgen und abhandlungen (4 bd, 1876-96) samt Sammlung populärer astronomischer mittheilungen (2 bd, 1878, 84). B-d. Förster, Kichard, tysk klassisk filolog, f. 1843, professor i Eostock, i Kiel och i Breslau, en af Tysklands mera framstående nu lefvande filologer, har hufvudsakligen arbetat inom grekisk handskrifts- och textforskning samt filologiens historia. Hans största verk (1904 ff.) är en kritisk edition af Libanios' väldiga litterära kvarlåtenskap. F :s afh. om Libanioshandskrifterna i Uppsala och Linköping utgjorde Rostockuniversitetets lyckönskningsskrift till Uppsala universitet vid dess 400-års-fest 1877. V.Lm. Förster (Foerster), W e n delin, tysk romanist, f. 1844, blef efter studier såväl i hemlandet som i Frankrike och Italien 1874 professor i Prag och kallades 1876 att såsom Fr. Diez' efterträdare intaga den romanska lärostolen vid universitetet i Bonn, där han fortfarande är verksam. F. är en af samtidens mest framstående romanska filologer. Han har framför allt verkat på den fornfranska textkritikens område, men äfven på det språkhistoriska, särskildt det etymologiska gebitet varit af stor betydelse. Hans hufvudarbete torde vara en edition af Chrétien de Troyes' arbeten (4 dlr, 1884-99). I inledningen till del IV (Lancelot) sammanfattar han sin från G. Paris af vikande åsikt rörande ursprunget till den s. k. "matiëre de Bretagne",en litteraturhistorisk fråga, till hvars lösning F :s forskningar lämnat viktiga bidrag. Bland hans öfriga texteditioner må nämnas "Richars Ii biaus" (1874), "Aiol" (1876 -82), "Li Chevaliers as deus espees" (1878), "Lyoner Yzopet" (1882), "Li sermon saint Bernart" (1885). Den af F. i förening med Koschwitz utgifna Altfranzösisches übungsbuch (1884; ny uppl. 1902) är ett vid den romanska universitetsundervisningen mycket användt hjälpmedel. Af stor betydelse äro de båda af F. redigerade, hufvudsakligen åt texteditioner egnade skriftserierna "Altfranzösische bi-bliothek" (1879-87, 10 vol.) och "Romanische bibliothek" (fr. 1889, hittills ett tjugutal vol.). - F :s språkhistoriska undersökningar finnas publicerade i olika vetenskapliga tidskrifter, framför allt i "Zeitschrift fur rom. philologie". Till firande af F :s 25-årsjubileum som innehafvare af Diez' lärostol utgafs 1901 en honom tillegnad festskrift, "Beiträge zur romanischen und englischen philologie", innehållande artiklar af många på området berömda forskare. E- S-f. Förstfödslorätt, den förmånsrätt, som i vissa fall tillkommer den, som är först född bland sina syskon. Förstfödslorätten hos israeliterna beror på den åskådningen, att den förstfödde är den förnämste och dugligaste bland sina bröder (jfr l Mos. 49: 3). I samband med denna åskådning står ock den föreställningen, att Israels folk betraktas som Guds förstfödde son, d. v. s. som det förnämsta folket i världen (jfr 2 Mos. 4: 22, Jer. 31: 9). Enligt den äldsta i patriarkberättelserna framskymtande uppfattningen svnes arfvet efter faderns död ha blifvit odeladt i