497 Förstäf sföljare-Försvar 498 jämn tur med kölen och är laskad till denna; för-stäivens understa stycke kallas då underlopp (p). Stundom är dock förstäfven i likhet med akterstäfven rest i vinkel mot kölen och tappad i densamma. På järnfartyg utgöres förstäfven i allmänhet af ett valsadt plattjärn, som nitas till kölen; på stora järnfartyg, särskildt örlogsfartyg, tillverkas den ofta af gjutstål. Kopparförhydda järnfartyg ha brons-stäf. C. K. S. Förstäfsföljare, sfcpsö. Se St af f öl j ar e. Förstämning, bergsv. Se Förbyggnad. Förstäng 1. Förstängsstagsegel, sjöv., ett snedsegel, som löper på förstängsstaget, således akter om klyfvåren, men för om stagfocken. Det kan föras i hård bris, i allmänhet ända tills bottenrefvet intages i märsseglen. O. E. G. N.* Förstärkning. 1. Krigsv., i allmänhet hvarje tillförsel af nya stridskrafter till en viss punkt. I Danmark har man gifvit denna benämning åt de trupper, som sammansättas af äldre manskap och afse att utgöra en förstärkning åt fältarmén eller åt besättningstrupper inom landet. - 2. Fot. Se F o-t o gr a f i, sp. 997. 1. C. O. N. Förstärkningsmanskap. 1. Krigsv., den styrka, som, enligt 1809-10 års riksdags beslut, skulle i händelse af krig uppbådas till arméns förstärkande i stället för det strax förut inrättade landtvärnet. Styrkan bestämdes till högst 50,000 man och skulle fördelas på socknarna, hvilka egde anskaffa folk på det sätt, som dem behagade. Med anledning af krigstillståndet mot England befalldes i april 1811 uppställandet af 15,000 man af detta manskap. Då denna åtgärd väckte stort missnöje flerstädes i landet, af skaffades förstärkningsmanskapet af 1812 års riksdag och ersattes af beväringsinrättningen. - 2. Sjöart.,e] längre bruklig benämning på vissa nummer af en kanonbetjäning, hvilka ha mindre maktpåliggan-de befattningar vid kanonen. 1. C.O.N. 2. O.E.G.N.» Förstärkta lagberedningen. Se Lagberedning. Förstärkt utskott. Se Utskott. Förstöringsarbeten, krigsv., kallas med ett gemensamt namn alla de vanligen af ingenjörtrupp utförda fältarbeten, som afse förbindelsers afbrytande samt spärrlinjers undanröjande. Förbindelser få i allmänhet ej förstöras utan direkt befallning härom från högre befälhafvare. Förstöringen åstadkommes antingen genom direkta undanr övningsarbeten eller genom sprängning. Till de förra höra vägars bort-gräfvande, broars brännande eller uppbrytande samt materialiernas förstörande eller bortförande eller ock broars förstörande medelst nedsläppta tyngre flytande föremål, som med strömmen föras mot desamma, järnvägars samt telegraf- och telefonlinjers upprif-vande och materielens förstörande eller bortförande, borttagandet af förankringen vid flytande spärrar samt tågs och timmers afhuggande eller undan-förande, minors oskadliggörande genom de elektriska ledningarnas afskärande eller deras bringande till förtidig explosion eller undanförande genom mot dem framförda, tillräckligt djupgående fartyg o. d. eller genom s. k. minsvep, m. m. d. Genom sprängning, såväl med krut som brisanta sprängämnen, förstöras väg- och järnvägsbankar samt murade brostöd, men för förstörandet af järn- och starkare träkonstruktioner kunna endast brisanta ämnen användas. I kavalleriets och ingenjörtruppernas sprängutredningar ingår bomuilskrut, men i handeln finnes hufvudsakligen dynamit. Sprängladdningen, hvars storlek för hvarje fall alltid bör beräknas, göres antingen "innesluten" (inborrad, nedgräfd o. s. v.), då mindre mängd sprängämne erfordras, eller ock "friliggande", då tid vinnes. Tilltäppes laddningsrummets öppning efter anbringandet af laddningen, säges denna vara "fördämd". En brisansladdning måste ligga väl an mot det föremål, som skall sprängas. Olika antändningsmedel för laddningens bringande till explosion äro vanlig krutstubin, knallstubin eller elektricitet. För antändning af brisanta sprängämnen med krutstubin erfordras äfven en med knallsats försedd knallhatt, i hvilken stubinändan inskjutes. Knallstubin kan anordnas för tandning med eller utan knallhatt. För antändning medelst elektricitet fordras elektrisk tändapparat, ledning och tändare, hvilken materiel, liksom äfven knallstubin, medföres af ingenjörtrupperna. Äfven en minspärr kan förstöras med hjälp af sprängning, s. k. kontraminering. - Ang. undanröjande eller förstörande af stormhinder se d, o. L. W:son M. Försvagning, fot. Se Fotografi, sp. 997. Försvar. 1. (Laga förs v ar) Jur. Se L ö s-drifvare. - 2. (Fr. defensive) Krigsv., den krigshandling, genom hvilken man sträfvar att undvika och förlama motståndarens anfall. I politiskt afseende är den, som mottager utmaningen, försvarande, medan den, som utmanar, är den anfallande, vare sig han utfärdar krigsförklaringen eller icke. Den, som går att uppsöka fiendens stridskrafter, är militäriskt eller strategiskt anfallande, hvaremot den, som står stilla eller går bakåt, kort sagdt den, som sträfvar att undvika att blifva besegrad, är strategiskt försvarande. Vanligen nödgas den underlägsne gå försvarsvis till väga (hålla sig på d e f e n s i v e n), åtminstone tills ett omslag inträffar, och om motståndaren blir tidigare färdig eller insätter öfverlägsna krafter, nödgas den politiskt anfallande tillgripa det strategiska försvaret (österrikarna 1859, fransmännen 1870). På slagfältet består det taktiska anfallet (offensiven) i framryckning mot fiendens stridskrafter för att bryta deras förmåga att göra vidare motstånd, under det försvarets uppgift är att undvika denna afgörande vändning och att uttömma fiendens krafter. Försvaret (det taktiska) förutsätter stillastående; det kan därför begagna marken och elden bättre än anfallet, som däremot väljer mål och tid samt verkar mera lif vande på truppen än försvaret. Den försvarande kan visserligen utmatta motståndaren, men förmår sällan krossa honom, äfven om han utsattes för sådana förluster som ryssarna i anfallen mot Plevna 1877. För att mäkta detta måste försvararen öfvergå till anfall (motanfall), sedan hans eld rubbat motståndaren under dennes framryckning. Detta kallas att föra en försvars-anfallsstrid (defe siv-offensiv). - Det politiska försvaret förutsätter icke ett strategiskt försvar, hvaremot den, som för ett strategiskt försvarskrig, vanligen ser sig tvungen att äfven på slagfältet gå försvarsvis till väga. Ett lyckadt motanfall, en seger eller någon annan händelse kan dock vända krigslyckan så, att den strategiskt försvarande slutar med att vara anfallande (österrikarna i Italien 1866, bulgarerna mot serberna 1885). Jfr Anfall. 2. C. O. N.