499 Försvarlig-Försyn 500 Försvarlig. Se Betyg. Försvars-anfallsstrid. Se Försvar 2. Försvarsarbete, bergsv., det minsta arbete en innehafvare af mutsedel å någon fyndighet eller grufutmål årligen måste utföra för att bevara sin rätt till fyndigheten. Enligt 1884 års svenska grufstadga (kap. 5, § 39) skall grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål bedrifvas i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så mycket gruf- eller gruf byggnadsarbete, att värdet däraf motsvarar kostnaden för bergsprängning i gruf van af 10 kbm. i fast klyft eller, räknadt i upplagdt berg, 18 kbm. Grufegaren kan under ett år fullgöra arbetsskyldigheten för flera, högst fyra år. Har arbetsskyldigheten fullgjorts för tre år och utmål blifvit grufvan tilldeladt, kan gruf-egaren i stället för försvarsarbete betala en årlig afgift af 50 kr., hvaraf hälften tillfaller kronan och andra hälften den jordegare, på hvars mark utmålet är beläget. Om befrielse från arbetsskyl-dighet se Hvilostånd. Det ofvan anförda gäller ej för enligt äldre författning inmutade sjö- och myrmalmstäkter samt gruf- och slaggvarp. G. H-r. Försvarsblad, bot. Se Blad, sp. 618. Försvarsdepartement. I flera länder förekommer den anordningen, att armé och flotta äro ställda under ett gemensamt departement, som då plägar kallas försvarsdepartement och hvars chef bär titeln försvarsminister. Med en dylik gemensamhet åsyftas enhetlighet i försvaret och motarbetande af rivalitet mellan landt- och sjövapnen. Österrike-Ungern har ett sådant riksförsvarsdepartement, och samma gemensamhet förefinnes äfven i Danmark och Norge. I Sverige har sammanslagning af Landt- och Sjöförsvarsdepartementen till ett enhetligt försvarsdepartement flera gånger varit på tal och påyrkades senast i en vid 1908 års riksdag af K. Staaff väckt motion. V. S-g. Försvarsförening, frivillig förening, som genom föredrag, skrifters utgifvande o. d. verkar för att väcka en allmännare öfvertygelse om behofvet af försvarets stärkande eller genom insamling af penningmedel söker direkt främja försvaret. Jfr, hvad Sverige angår, Allmänna försvarsföreningen, Föreningen för befrämjandet af Norrlands fasta försvar, Föreningen för Stockholms fasta försvar, Föreningen för Sundsvalls med omnejd fasta försvar åt sjösidan och Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar. Försvarsgalleri, fortif. Se Galleri. Försvarshjälp. Se Allmän bevillning. Försvarshär. Se Hår, bot. Försvarskarl benämndes på 1600- och 1700-talen en person (vanligen handtverkare), som af någon ståndsperson blifvit tagen i tjänst och laga försvar. Jämlikt gällande lagar var sådan person berättigad till vissa förmåner, men om han endast på papperet var tagen i försvar, utan att i verkligheten tjäna den föregifne husbonden, behandlades han som "öf-verflödig försvarskarl" och hemföll till allmänt arbete. Kbg. Försvarskasematt, fortif. Se K a s e m a 11. Försvarslös, jur. Se Lösdrifvare. Försvarsminister. Se Försvarsdepartement. Försvarsvapen. Se Vapen. Försvarsväsen, krigsv., sammanfattningen af alla de krigsmedel (armé, flotta, fästningar), som ett land eger för att värja sig. C. O. N. Försvårande omständigheter, jur. Se Latitudsystem. Försvärm. Se Bi, zool., sp. 216. Försyn, teol., Guds omvårdnad om och ledning af sin skapade värld. Om än försynstron i viss mån kan sägas vara ett moment i hvarje lefvande religion och mångenstädes redan i hedendomen kommer till gripande uttryck, når den dock först inom kristendomen sin fulla klarhet och kraft. I de hedniska folkreligionerna hämmas dess utveckling genom uppfattningen af världen såsom skådeplatsen för en mångfald olika, ja motsatta, hvar för sig i makt begränsade och i sitt viljande ofta nyckfulla ande- och gudamakters ingripande. I de tankegångar åter, som i de kretsar, där man söker höja sig öfver folktrons religiösa föreställningar, träda i dennas ställe, får Gudsbegreppet, vare sig åskådningen går mera i panteistisk eller mera i deistisk riktning, genomgående en alltför abstrakt och liflös prägel för att gifva rum för en verklig försynstro. Sin mest klassiska utformning har läran oin försynen på hednisk mark fått i stoicismen, hos hvilken, särskildt under dess senare period (Seneca, Marcus Aurelius), denna lära står i själfva centrum och understundom utföres på ett i uttrycken om kristendomen erinrande sätt. Men försynstrons kraft är dock bruten äfven i stoicismens åskådning genom det fatalistiska draget, som låter dess lefnadsvisdom mynna ut i hänvisningen till resignationen inför det nödvändiga. Inom Israel framgick ur dess visshet om den lefvande, allsmäktige och helige Gudens ingripande i dess historia en utomordentligt kraftig och liffull försynstro. Denna gäller dock närmast Guds ledning af sitt utkorade folks och, i dess tjänst, af världshistoriens skickelser. Äfven i fråga om den enskildes lif kommer väl vissheten om att stå under Guds hägn och ledning särskildt i psalmerna (jfr t. ex. Ps. 23) starkt och mångsidigt till uttryck. Men vid sidan häraf tränger sig problemet, huru det verkliga världsloppet, de ogudaktiges lycka, de rättfärdiges lidanden o. s. v., skall kunna förenas med tron på en allsmäktig och rättfärdig Gud, fram med ständigt stigande bitterhet och allt djupare känsla af dess olöslighet (Jobs bok, flera af psalmerna o. s. v.). Äfven den småningom sig utvecklande tron på ett lif efter döden förmår ej, inom judendomens förutsättningar för öfrigt, bringa den sökta lösningen. Denna vinnes först inom kristendomen. I det den enskildes tro på Guds på honom riktade kärlek i Kristi person och verk finner sin af alla världsloppets skiftningar oberörda visshetsgrund, är härmed för honom å ena sidan vissheten vunnen, att allt, äfven det minsta (Matt. 6: 25 ff.; 10: 28 ff.), i hans lif står under Guds faderliga ledning och att äfven de bittraste skickelser äro afsedda att tjäna det eviga mål, till hvilket Gud vill föra honom, medan han å andra sidan härigenom befrias från de resultatlösa försöken att fota denna sin öfvertygelse på yttre bevisgrunder. Denna försynstrons rent religiösa art, som i reformationen, särskildt hos Luther, kommit till det kraftigaste uttryck, undanskymmes åter redan i den ortodoxa dogmatikens behandling af läran om