501 Försäkra-Försäkring 502 försynen. Denna räknas här till de s. k. "blandade lärosatserna" (articuli muli), som stödja sig dels på förnuftet, dels på uppenbarelsen, och det är . mindre de verkligt religiösa frågorna än mera allmänt filosofiska, på denna väg i grunden olösliga, problem, som i den ortodoxa kyrkolärans skarpsinniga distinktioner komma till behandling. Dess bestämningar äro i hufvudsak följande. Guds försynsverksamhet innefattar tre moment: uppehållelsen, medverkan och styrelsen. Uppehållelsen (conservatio) är den Guds handling, hvarigenom han gifver det skapade makt att bestå och utveckla de krafter, som i skapelsen däri äro nedlagda. Utan denna Guds verkan skulle världen återfalla till intet; uppehållelsen kan därför ock betecknas som en "fortsatt skapelse". Med satsen om Guds medverkan (concursus) vill man betona, att Gud å ena sidan själf deltager i allt, hvad som i hans skapelse sker, men härvid å andra sidan lämnar rum för de .skapade varelserna såsom orsaker i andra hand (causæ secundæ) att verka, hvar efter sin egendomliga art. Därför får Guds "medverkan" en olika form, allteftersom det gäller den ofria naturen eller de fria varelserna. Särskild svårighet har frågan om Guds medverkan vid de onda handlingarna beredt. Man har sökt lösa den genom distinktionen mellan .handlingens fysiska sida och dess sedliga karaktär: till den förra (ad materiale actionis) medverkar Gud, men ej till den senare (ad formale actionis); han medverkar, enligt en annan distinktion, till den kraft, som erfordras och som kunnat användas i godt syfte (ad effectum), ej till försummelsen att så bruka den (ad defectum). Styrelsen (guber-natio) bestämmes såsom den akt af Guds försyn, hvarigenom han länkar och leder de skapade varelsernas handlingar så, att de slutligen måste tjäna hans och hans skapelses högsta mål: Guds förhärligande och människornas salighet. Äfven här kommer frågan om förhållandet mellan Guds allmakt .och människans frihet samt särskildt hennes onda handlingar till tals och ger anledning till nya distinktioner. Gud, som ej vill vinna sitt mål på tvångets väg, tillåter väl ofta, att det onda, som han alltid förbjuder, sker (permissio), men förhindrar det ock ofta (impeditio) och länkar det alltid slutligen till en god utgång (directio), i det han sätter en gräns för dess framgång (determinatio). I dessa bestämningar är gränsen uppdragen såväl mot den vulgära optimismen som mot pessimismen: världsutvecklingen är ej att fatta som en harmonisk, jämt fortskridande utveckling, utan som en strid mellan goda och onda makter; men i försoningen och förlossningen är det onda principiellt öfvervunnet, och trots alla de omvägar, som synden tvingar Gud att gå vid sina syftemåls förverkligande, står Guds rikes seger orubbligt fast. Med afseende på föremålen för Guds försyn har denna ytterligare indelats i den allmänna, som omfattar allt skapadt, den särskilda, som omfattar människorna, och den särskildaste, som omfattar de troende människorna. Dessa få dock ej fattas såsom tre olika arter, utan synpunkten är förhållandet mellan medel och mål: naturen är medel för människan och dennas högsta ändamål frälsningen genom Gud. - I rationalismen lägges visserligen en stark betoning på 'läran om försynen, men i sin isolering från öfriga trostankar liksom till följd af det utprägladt deistiska betraktelsesättet (se Deism) utblottas denna här än ytterligare på religiöst innehåll och baseras alltigenom på förnuftets vittnesbörd, som man söker stödja med iakttagelser öfver naturens och världsloppets ändamålsenlighet i "den bästa af världar". I nyare tid har särskildt af A. Eitschl åter kraftigt gjorts gällande försynstankens centrala betydelse, men ock dess karaktär af en i den kristnes innersta frälsningsvisshet innesluten rent religiös trossats, som hvarken behöfver eller kan på bevisningens väg fastställas. Jfr Kitschl, "Die christliche lehre von der rechtfertigung und versöhnung" (4:e uppl. 1895-1902) samt, ur de senaste årens svenska litteratur, G. G. Eosenqvist, "Guds förhållande till världen" (1893), och F. N. Ekdahl, "Om Guds försyn" (1900). E.Bg. Försäkra, sjöv., fastgöra, surra. -Försäkra! kommandoord, som gifves, då en kanon, efter "färdig T', af en eller annan orsak ej skall affyras. Den åtgärd, som härvid företages, är af olika art, beroende på kanonens och affyrningsinrättningens konstruktion. O. E. G. N.* Försäkring (ty. versicherung, assékuranz fr. assurance, eng. insurance, assurance, it. assicuranza) är en med eller utan skriftligt kontrakt (f ö r s ä k- rings b re f, försäkringspolis) ingången öfverenskommelse, hvarigenom den ene kontrahenten (försäkringsgifvaren, assuradören) förbinder sig att på vissa villkor åt den andra parten (försäkringstagaren) utgifva ersättning för en uppskattbar ekonomisk förlust, som kan träffa den senare genom någon af honom oberoende orsak, men en allmängiltig definition på försäkring torde ej ännu ha blifvit gifven. Det vederlag eller den af gift, som erlägges till försäkringsgifvaren, kallas premie; denna bör beräknas med hänsyn till den risk han ikläder sig. Eisken uppskattas i jämförelsevis outredda fall försöksvis. Eljest sker beräkning på grund af vunnen erfarenhet från en mängd likartade fall med hjälp af sannolikhets-(probabilitets-)kalky-len. Då resultaten äro tillförlitliga endast i den mån de iakttagna enskilda fallen äro så talrika, att "de stora talens lag" är tillämplig, innebär all verklig försäkring en på ömsesidighet, många risker emellan hvilande ekonomisk föranstaltning, afsedd att täcka tillfälliga, ekonomiskt uppskattbara förluster beträffande de enskilda riskerna. De risker, mot hvilka man kan försäkra sig, äro af mångfaldig art. Vanligen uppställas de olika försäkringsarterna i två stora grupper: personförsäkring och sakförsäkring. Ofta särskiljer man från dessa försäkring af förmögenhetsvärden (värdepappers kurser etc.). Flera andra indelningar gifvas, såsom försäkring mot händelser, som måste inträffa, t. ex. döden, och mot sådana, för hvilka detta ej är nödvändigtvis fallet, såsom brand, olycksfall m. m.; ofta indelas försäkringen efter orsaken till den inträffade skadan i elementarförsäkring, där skadan framkallas af "elementen", såsom brand- och sjöförsäkring, och i försäkring, som skall ersätta förlust af andra orsaker, såsom människans eget ingripande, sociala omständigheter m. m. Att finna en allmängiltig indelning af försäkringens olika arter är ej möjligt, och nya arter uppstå allt emellanåt. De viktigaste försäkringsarterna, som förekomma i det moderna samhället, äro lif- och lifränteförsäkring, sjukförsäkring, invaliditetsförsäk-