515 Förtroendeämbetsman-Förtvålningstal 516 oskiljaktiga från ombytet af styrelsesystem i afseende på statsförvaltningens handhafvande. I Sverige ha från äldsta tider ämbetsmännen varit berättigade till sina tjänsters bibehållande, så länge de väl och troget fullgjort sina ämbetsåligganden. Denna grundsats fick ett bestämdt uttryck i 1660 års R. F., hvars § 8 stadgar, att "den, som väl tjänat, icke må utan för brott och utan viktiga orsaker ifrån tjänsten remo-reras, med mindre sådant sker till hans avancement och förbättring", utom i de fall, att tjänsten vore honom uppdragen på vissa år. Denna grundsats bibehölls under frihetstiden såsom begränsning i konungens makt, hvaremot rikets ständer tillerkände sig rätt att efter godtfinnande entlediga ämbetsmän. Stadgandet i 1720 års R. F. (§ 2), att konungen ej någon skall fördärfva till lif, ära, lem och välfärd, rar i visst hänseende egnadt att bereda ämbetsman trygghet i ämbetet. Denna trygghet blef i Adolf Fredriks konungaförsäkran (§ 10) ytterligare garanterad genom stadgandet, att ingen skulle utan f öregången och vid laga domstol anställd rannsakning eller deras bepröf vande, som därtill efter förordningarna rättighet ega, på någon tid af hållas från sitt ämbetes rerkliga förvaltande, ej heller utan laga dom afsättas eller, emot sin vilja, flyttas till någon annan tjänst och ämbete. 1772 års R. F. (§ 2) innehåller en likartad försäkran och erhöll den tolkning, till följd af riksdagsbeslut 19 juni 1786, att under ordet "välfärd" skulle äfven inbegripas innehafvande ämbete och tjänst, hvarjämte föreskrefs (§ 31), att öfverståt-hållaren, militära ämbetsmän från och med öfverstar och högre upp, officerare vid drabanterna, öfverste-löjtnanterna af lif gardet och artilleriet samt kommendanter i gränsfästningarna skulle vara förtroendeämbetsmän, hvilka K. M :t egde till- och afsätta i sittande råd. Ännu voro ej riksrådets medlemmar förtroendeämbetsmän. I Förenings- och säkerhetsakten 3 april 1789 indrogos flera sysslor under begreppet förtroendeämbete och antogs såsom grundsats, att de högre ämbetsmän, som ej voro domare och som innehade tromansgrad eller därutöfver, skulle Tara förtroendeämbetsmän. I samma akt förklarades nämligen, att alla domare i högre och lägre rätter samt alla ämbetsmän, som ej innehade tromans värdighet eller ej togo del i landtregeringen, icke skulle, utan laga rannsakning och dom enligt lag och krigsartiklar, varda sina ämbeten förlustiga. Uti denna föreskrift ligger uppränningen till nu gällande grundlagsbestämmelse. Enligt 1809 års R. F. (§ 35) i dess ursprungliga lydelse innehades förtroendesysslor af "statsministern för utrikes ärendena, statsråden, presidcnterne i kollegierna, överståthållaren, underståthållaren och politiemästaren i hufvudstaden, hof-kansleren, justitiekansleren, statssekreterare, lands-höfdingar och ståthållare i landet, fältmarskalkar, generaler och amiraler af alla grader, generaladjutanter, öfveradjutanter, stabsadjutanter, kommendanter uti fästningarne, kaptenlöjtnanter och officerare vid lifdrabanterne, öfverstar för regementerne, sekundcheferne vid gardesregementerne till häst och fot samt öfverstelöjtnanter vid lifregementsbrigaden, cheferne för artilleriet, fortifikations-, fältmätnings-och sjömätningsväsendet, ministrar och sändebud till främmande makter samt de ämbets- och tjänstemän, som uti konungens kabinett för utrikes brefväxlingen och vid beskickningarne nyttjas". Ifrågavarande lagrum har, sedan R. F. stiftades, undergått flera för- ändringar såsom en naturlig följd af de under tidernas lopp skedda ombildningarna af ämbetsverken. Statsministern för utrikes ärendena, hofkansleren, statssekreterarna, "ståthållarne i landet", kaptenlöjtnanter och officerare vid lifdrabanterna samt öfverstelöjtnanter vid lifregementsbrigaden ha försvunnit. Däremot ha upptagits cheferna för de i kollegiers ställe inrättade verken, cheferna för fångvården, landtmäteriet, statens järnvägstrafik, lots-, post-, telegraf- och tullverken samt skogsväsendet, expeditionschefer i statsdepartementen, sekundcheferna för lifregementets kårer samt cheferna för öfriga särskildt för sig bestående militära kårer eller bataljoner samt slutligen agenter för handeln hos främmande makter. R. F. § 35 är äfven i sin nuv. lydelse icke öfverensstämmande med den rådande äm-betsorganisationen. Den nämner vissa, befattningar, som icke längre finnas, medan man saknar åtskilliga chefsposter, hvilka enligt lagens grund bort vara anförda. Något allmänt stadgande därom, att cheferna för de centrala ämbetsverken äro förtroendeämbets-män, finnes icke. Domare, äfven om de äro presidenter, ha icke förtroendesysslor (R. F. § 36). En garanti mot godtycke vid utöfning af konungens makt att entlediga förtroendeämbetsmän utan rannsakning och dom ligger däruti, att beslut om deras entledigande jämlikt R. F. § 35 skall kungöras i statsrådet, "hvars ledamöter vare skyldige att däremot göra underdåniga föreställningar, om de finna sig därtill skäl ega". H. L. R. (Ask.) Förtroendeämbetsman. Se Förtroendeämbete. Förtrupp, krigsv., vid marschbevakning en hufvudsakligen af infanteri bestående afdelning, som sändes framför hufvuddelen af en kolonn för att bereda densamma skydd. Enligt svenska föreskrifter f ramsänder ett större avantgarde (se d. o.) en bataljon eller en half bataljon såsom förtrupp, hvilken kan tilldelas något kavalleri, vanligen högst en tropp. Förtruppen f ramsänder till sitt eget skydd ett kompani, hvilket då kallas förtruppskompani och vanligen erhåller det tilldelade kavalleriet. Återstoden af förtruppen utom afdelningar, utsända för sidobevakning, utgör förtruppens hufvudstyrka. Förtruppskompaniet framskjuter en eller en half pluton såsom spets, och denna bevakar sig på marschvägen medelst en förpatrull. Framför denna rider ka-valleriafdelningen med sin förpatrull. En förtrupp, som icke är större än två kompanier, kan lämpligen undvara förtruppens hufvuddel. Ett avantgarde om endast en bataljon är att anse såsom en förtrupp. Vid marsch från fienden ombesörjes bevakningen framför kolonnen vanligen, af en förtrupp, möjligen försedd med mera kavalleri än eljest. Jfr F ö r -t r af. C. O. N Förtryckning, bergsv., partier af ofyndigt berg hvilka i grufvor undantränga malmen, göra den smalare eller afskära den, utan att dock fullkomligt borttaga densamma. Th. N-m.* Förtsch, Basilius, tysk teolog och psalmförfattare, f. i Rosla i Thüringen, blef 1612 pastor i Gumperda, vid Orlamünde, och dog 1619. Han utgaf Geistliche wasserquelle (1609, "Andelig watukälla" . öfv. af Håkan Ausius, 1641). Ur detta arbete äio i Sv. psb. af 1819 upptagna n:r 66, 250 och 417. Förtvining, med. Se Atrofi 1. Förtvålninpstal, kem. Se Fett, sp. 123.