517 Förtätning-Förvaltningen af sjöärendena 518 Förtätning. 1. Fys. Se Kondensatio n. - 2. Med. SeAndningsljud. Förtöja, sjöv., medelst tåg eller kättingar fastgöra vid kaj, dykdalb eller boj; förankra ett fartyg med minst två ankare. Detta senare ankringssätt medför i trånga hamnar den fördelen, att fartyget upptager mindre "svajningsrum", än då det ligger för ett ankare. Förtöja för och akter, ankra med ett ankare för-ut och ett akter-ut eller ock fastgöra fartyget med kablar för och akter. - Förtöjning, en kabel, tross eller kätting, hvarmed ett fartyg är förtöjdt (för-, akter-, tvärförtöjning). - U t-segla förtöjningen, att, då ett fartyg skall förtöjas med två ankare och det första ankaret, vanligtvis det i lovart, under minskad fart blifvit fälldt, manövrera till platsen för det andra samt där fälla detta och sticka (gifva efter) på dess kätting, under det att kättingen på det förra hemvindas, tills fartyget kommer att ligga ungefär midt emellan båda ankarna. - Förtöjningsboj. Se B o j, sjöv. - Förtöjningslekare l. S v i f-vel (se fig.), ett slags föreningslänk mellan ett fartygs båda kättingar, då detsamma ligger förtöjdt för två ankare i hamnar, där tidvatten eller variabla vindar förekomma. Genom lekaren undvikes, att kättingarna sno sig om hvarandra, då fartyget svajar omkring ("törnar" i kättingarna undvikas), och man besparas sålunda det besvärliga arbetet att "klara kätting". Jfr Ankar kätting och dess fig. 3. O. E. G. N.* Förtöjning, Förtöjningslekare, sjöv. Se Förtöja. Förtöjningsboj, sjöv. Se B o j 2. För-ut, sjöv. Se F ö r. Förutseende reproduktion, psyk. Se E x s p e c -tatio casuum s i m i l i u m. Föruttagning (Antecipation), mus., antydan i förväg om den efterföljande harmonien därigenom, ait en eller flera toner ur ett på stark taktdel fallande ackord få inträda redan under det föregående ackordet (och då på svag taktdel). Motsats: förhållning. E. F-t. Föruttillyaro. Se Preexistens. Förvaltning, i allmänhet en ordnad verksamhet, riktad på ett bestämdt mål, och särskildt, i afseende på staten, alla åtgärder, som äro erforderliga för statsändamålets vinnande. Hvad begreppet statsförvaltning i speciell och teknisk betydelse innebär, låter sig dock knappast angifva. Till följd af en sedvanlig, i förhållandenas natur liggande, indelning skiljer man statsmaktens funktioner i lagstiftande, dömande och verkställande 1. handhaf-vinde och hänför den sista arten af dessa funktioner till förvaltning. Statsförvaltning skulle således rara all den verksamhet för statsändamålet, hvilken t] är lagstiftande eller dömande. Dessa tre olika funktioner för statsändamålets förverkligande måste öfverlämnas åt vissa organ, och de härom stiftade lagarna utgöra statens författning i vidsträckt mening. Därvid kunna dessa funktioner öfverlämnas åt en och samma myndighet; den lagstiftande och den dömande maktens funktioner kunna t. ex. vara förenade i samma myndighets hand. I de moderna stateförfattningarna har dock blifvit ansedt såsom ett aiiom, att dessa tre funktioner i statsmaktens ut- öfrande skola anförtros åt skilda organ. Då emellertid med statens författning äfven, i inskränktare mening, förstås blott de allmänna grunderna, efter hvilka statsändamålet skall förverkligas, anses författningen angifva blott det sätt, hvarpå de högsta myndigheterna i staten äro organiserade och verka, och, såsom följd däraf, reglerna för de lägre myndigheternas organisation och verksamhet. Endast förvaltningens allmänna karaktär återfinnes således i författningen; det speciella däraf är utfördt genom en särskild lagstiftning. I afseende på sammansättningen och verksamheten hos de organ eller myndigheter, åt hvilka utförandet af de till förvaltningen hörande göromålen är anför-trodt, råder naturligtvis stor olikhet till följd af olika kulturtillstånd, olika historisk utveckling, olika politisk frihet, olika folkmängd o. s. v. Ju mera folket tillväxer i kultur, dess mera ökas förvaltningens göromål, och dess större antal förvaltningsorgan är behöiligt; ju mera den politiska insikten och friheten tillväxa, dess större del af förvaltningsgöro-målen kan öfverlämnas åt folket själft att besörja, dock så, att den nödiga enheten i förvaltningen ej därigenom går förlorad (jfr Centralisation, Decentralisation). I allmänhet är förvaltningen så ordnad, att dess organ äro fördelade efter de särskilda ändamål förvaltningen har att fullfölja (rättsväsendet, den materiella och andliga kulturen, försvaret, finanserna). Hvar och en af dessa förvaltningsgrenar utgår från regeringen, hvilken såsom högsta förvaltningsmyndighet i sig förenar dem alla. Inom regeringen har hvarje förvaltningsgren sin målsman i en i spetsen för förvaltningsgrenen (i Sverige kallad departement) stående minister (i Sverige statsråd och chef för departementet) och sprider sig därifrån vanligen genom flera mellaninstanser till en för göromålens behöriga gång afpassad lokal förvaltning. Därigenom uppkommer inom hvarje förvaltningsgren en följd af öfver- och underordnade ämbetsmän, ämbetsmanna-hierarki. Till ett väl ordnadt förvaltningssystem hör visserligen, att de högre funktionärerna i denna hierarki måste vara af regeringen beroende och kunna af denna skiljas från sina platser (afsättlighet), emedan, utan en sådan rätt å regeringens sida, nödig enhet och kraft i förvaltningen skulle saknas. Men inom de lägre graderna böra de förvaltande ämbetsmännen vara försäkrade om att kunna afsättas blott efter formlig rannsakning och dom, emedan ett annat förhållande, helst där större delen af förvaltningen är koncentrerad i ämbetsmännens händer, skulle leda till de största vådor för samhällsordningens trygghet och bestånd. Jfr Förvaltningsrätt. Th. R.* Förvaltningen af sjöärendena kallades det centrala ämbetsverk, som, efter upphäfvande af det forna A m i r a l i t e t s k o 11 e g i u m (se d. o.) 1791 och efter åtskilliga mera kortlifvade organisationsförsök (Generalsjömilitiekontoret, Storami-ralsämbetet m. fl.), från 1803 intill ingången af 1878, då det ombildades till M a r i n f ö r-v al t n in ge n (se d. o.), hade öfverledningen af flottans ekonomiska angelägenheter. Första instruktionen för ämbetsverket utfärdades 23 mars 1803^ förnyade instruktioner 2 nov. 1824 och 18 jan. 1841. Med 1872 års ingång afskildes från Föryalt-ningens af sjöärendena ämbetsbefattning frågor ro-