519 Förvaltningsdirektion-Förvaltningsrätt 520 rande sjökartevcrket samt l o t s- och f y r-inrättningen, hvarefter ämbetsverket erhöll sin sista instruktion, af 24 maj 1872. Enligt denna utgjordes det af en högre sjöofficer såsom chef, två andra sjöofficerare såsom ledamöter, ett amiralitetskammarråd och, för vissa ärenden, öfverdirektören för Mariningenjörstaten. A. Th. S.* Förvaltningsdirektion, krigsv., kallades 1880-94 vid de svenska indelta och med dem jämställda trupperna den af tre officerare och regementsintenden-tcn bestående direktion, som, i stället för öfriga förut bestående direktioner, utöfvade alla förvaltningsbestyr inom ett regemente. Genom k. kung. af 23 nov. 1894 öfverflyttades alla ofvan nämnda förvaltnings-göromål till en regementsförvaltning, som utgöres af regementschefen och regementsinten-denten med en officer såsom kassakontrollant. C. O. N. Förvaltningsrätt, jur., de rättsliga normer, som ordna förvaltningens verksamhet, omfattar dels - förvaltningsrättens formella del - de normer, som ordna de förvaltande myndigheternas sammansättning och göromål (förvaltningens organisation), dels - förvaltningsrättens materiella del - de regler, efter hvilka de förvaltande myndigheterna skola gå till väga vid utöfvandet af sin verksamhet. Dessa sistnämnda regler kunna delas i två klasser. Den ena utgöres af sådana, som föreskrifva en åtgärd, hvilken i ett visst bestämdt fall skall iakttagas (verkställande af straff, upprättande af förslag till tjänst, utbetalande af löner, uppbörd af skatter, rekrytering af krigsmanskap och otaliga andra fall). Den andra innehåller ett uppdrag eller en tillåtelse åt en förvaltande myndighet att i ett visst fall företaga en åtgärd, vanligen med ett allmänt angifvande af de omständigheter, under hvilka den får ske, och hvilka då äfven utgöra en gräns för den ifrågavarande myndighetens rätt att handla i detta fall (t. ex. häktning, inkallande af beväpnad styrka till den borgerliga ordningens upprätthållande, beviljande af fattigunderstöd, tilldelande af utskänkningsrättigheter, beslut om vägars anläggande, vidtagande af åtgärder emot smittsamma sjukdomar o. d.). Då de förvaltande myndigheternas verksamhet består i uträttandet af det, som hör till statsändamålet och som ej faller under den lagstiftande och dömande maktens funktioner, blir förvaltningsrättens område de rättsregler, som ordna statsmaktens verksamhet för rättstillståndets upprätthållande (när detta ej hänföres till den lagstiftande eller dömande maktens funktioner), den väpnade styrkans uppsättning och underhåll, de materiella och andliga kulturintressenas befordran och beskattningslagarnas tillämpning. Stiftandet af de lagar, som normera förvaltningens verksamhet, sker vanligen under friare former än de, som gälla för stiftandet af andra lagar (emedan förvaltningens verksamhet måste ha en större rörlighet), och tillhör gemenligen de högre förvaltningsmyndigheterna själfva. Man brukar kalla dessa lagar förordningar, reskript, ordonnanser o. d., ett språkbruk, som dock ej öfverensstämmer med det svenska rättsspråket, enligt hvilket blott kungörelse, skrijvelse, cirkulär kunna anses vara speciella benämningar på administrativa förfoganden. - Äfven handhajvandet af dessa lagar är bundet vid mindre stränga former än de, som gälla för handhafvandet af de egentliga, civil- och kriminalrätten tillhörande, lagarna. En sådan frihet i tillämpningen, bestämd endast efter ändamålsenlighetens fordringar, är enligt sakens natur påkallad vid den klass af förvaltningslagar, där den förvaltande myndigheten är berättigad att handla fritt inom vissa gränser. Men en rättelse af hans förfarande kan vinnas genom att åtala honom för ämbetsfel, om han öfverskridit sin befogenhet, eller ock genom att vända sig till högre (förvaltande) myndighet för att få den ifrågavarande åtgärden upphäfd, i synnerhet om den kränker enskild person i hans rätt. Olika åsikter ha gjort sig gällande om, hvem denna myndighet skall vara. Å ena sidan har man ansett statens intresse så h. o. h. öfvervägande, att ett dylikt ärende ej kunde prof vas af andra än de förvaltande myndigheterna själfva, och att regeringsmyndigheterna ej borde underkastas domstolarnas pröfningsrätt. Men som detta kunde leda till kränkning af verkliga rättigheter, yrkade man, att, där genom en förvaltande myndighets åtgärd på grund af ett i det allmännas intresse gifvet förfogande (t. ex. förordnande att uppbygga ett skolhus, anordnande af en ny tullkontroll, afspärr-ning af en ort till följd af där utbruten smittsam sjukdom) ett intresse blifvit kränkt, som tillkom den enskilde såsom statsborgare, prof ningen af ett sådant ärende skulle få upptagas af de förvaltande myndigheterna, men däremot att, om genom en förvaltningsåtgärd en rättighet blifvit kränkt, som tillkom den enskilde såsom en verklig privat rättighet (t. ex. frihet från skyldigheten att deltaga i kostnaderna för skolhusets uppbyggande, rättighet att tullfritt införa en vara, frihet från skyldigheten att deltaga i vakt vid afspärrningen), och alltså en verklig rättssak förelåg, dennas afgörande skulle tillhöra endast de allmänna domstolarna. Ett motsatt förfarande, d. v. s. ett öfverlämnande åt de förvaltande myndigheterna att afdöma mål, i hvilka, i sammanhang med ett förvaltningsärende, äfven förekommer en verklig rättsfråga, benämnes i Tyskland administra-tiv-justiz i egentlig mening; i Frankrike kallas en del dylika mål contentieux adminiatratif och underkastas den särskilda behandling, som för dem är stadgad (jfr Besvär, sp. 142). I Tyskland yrkade man på dessa måls förvisande till de allmänna domstolarna på grund af den sammanblandning, som i dem egde rum. Men detta har dock ansetts omöjligt att genomföra, och i dess ställe ha i åtskilliga tyska stater (Baden, Württemberg, Hessen, Preussen m. fl.) bildats särskilda myndigheter, hvilka ega att upptaga och afgöra ett stort antal särskildt uppräknade administrativa tvistemål; flerstädes innesluta dessa förvaltningsdomstolar äfven ett lekmannaelement. I sammanhang därmed har man ock i dessa länder (äfvensom i Österrike) inrättat en särskild domstol, som i högsta instans upptager och af gör tvistiga förvaltningsmål, hvarjämte i ett eller annat af dem, såsom i Preussen, finnes en efter fransk förebild ("Tribunal des conflits") inrättad myndighet för afgörande af kompetenskonflikter emellan de egentligen dömande och de förvaltande myndigheterna. I Sverige har af ålder en administrativjustis i detta ords tyska mening tillkommit de förvaltande myndigheterna och detta, kan man säga, i vidsträcktaste mån. Så snart nämligen ett ärende, på grund af ett därmed förbundet offentligt intresse, blifvit handlagdt af en förvaltande myndighet, föres klagan öfver dennas förfarande endast hos en öfver-ordnad myndighet af samma klass. Väl ha åtskil-