523 Förväg-Förzinkning 524 de af kolsyrad kalk (kalciumkarbonat) till större eller mindre del bestående bergarterna marmor och kalksten vanligen förete en anfrätt, ofta gropigt utlöst yta och flerstädes ega grottor och andra håligheter i sitt inre. Den kemiska vittrings- och utlösningsprocessen försiggår nämligen icke endast på ytan, utan äfven längs sprickor, rämnor och porer i bergarternas inre, genom inflytande af såväl uppifrån nedsipprande vatten som från djupet uppträngande eller där cirkulerande varmt vatten, kolsyra eller andra gaser. De flesta i dagen blottade bergytor och stenar visa på ytan ett anfrätt utseende och en antingen ljusare eller mörkare färg än den i öfrigt friska, oförändrade bergarten; de äro hvad man kallar "vittrade". Alltefter bergarternas olika beskaffenhet och motståndskraft samt tidslängden och styrkan, med hvilken de ombildande agentierna verkat, har vitt-ringen kunnat nedtränga mer eller mindre djupt i desamma. Våra svenska berg visa sig i allmänhet obetydligt vittrade, men att så förhåller sig beror hufvudsakligen därpå, att landis och glaciärer under istiden rcnskrapat berggrunden från det förvittrings-material, som dessförinnan sannolikt med ganska stor mäktighet bctäckte densamma. l tropikerna med deras varma och fuktiga klimat är den kemiska vittringen af bcrginassorna af särskild betydelse. Det är där icke ovanligt att finna ett förvittringsskikt af 20 m. och mera, ja i Brasilien har man träffat gnejs fullständigt omändrad ända till 120 m. djup, en följd af den s. k. sekulära vittringen, som antages ha oafbrutet fortgått under långa tidsperioder, utan att vittringsprodukterna kunnat, på grund af ett skyddande vegetationstäcke, blifva af regn eller vind efter hand bortförda. Man antager, att denna förvittring i de varma länderna till väsentlig del befrämjas dels därigenom, att regnvattnet är relativt varmt, dels därigenom, att det vid de därstädes ofta återkommande åskvädren innehåller äfven något salpetersyra. Den i södra Asien, i Afrika och andra världsdelar flerstädes så allmänna . gula och röda jordarten laterit är en kemisk vitt-ringsprodukt af basalt, gnejs, granit m. fl. bergarter. Inom vissa ökenområden försiggår, enl. J. Walther, en egendomlig vittringsprocess, den s. k. torra vittringen, åstadkommen genom inverkan af vissa mättade saltlösningar (hufvudsakligen klornatrium), som på kapillär väg uppsugas från djupet till den af solen ytterligt upphettade och uttorkade berggrundsytan samt där inverka förstörande på densamma. Stundom bildas därvid på ytan en af järnoxid och mangan bestående hårdare skorpa, som i någon mån förhindrar stenens sönderfallande, men förstöringen fortgår dock vanligen i det inre, så att slutligen verkliga hålrum befinna sig under den nämnda skyddsskorpan. I synnerhet kalkstenar och kalkhaltiga sandstenar äro underkastade nämnda slags vittring. Men äfven utan särskild inverkan af salter äro ökentrakternas berg utsatta för förstöring och utjämnande. Så t. ex. sönderfalla Sinaihalföns, Arabiska öknens, Central-Arabiens, Abessiniens och Syd-Afrikas graniter, gnejser och liknande bergarter till skärfvor, grus och sand, i följd af de därstädes rådande häftiga temperaturväxlingarna dag och natt. De finaste stoftpartiklarna bortföras efter hand af vinden, och till sist återstår såsom slutprodukt den af idel kvartskorn bestående öken- sanden. - En annan art af mekanisk vittring försiggår inom arktiska områden och högre breddgrader genom frysande vattens inverkan på så sätt, att vatten intränger i stenmassans sprickor och fogar, fryser till is och genom den däraf betingade utvidgningen sönderspränger stenen, så att större eller mindre block och skärfvor lossna från densamma och slutligen hela den blottade bergytan sönderfaller (s. k. frostvittring). Inom våra fjälltrakter äro fjällsluttningarna till största delen betäckta af en oredigt sammanhopad massa större och mindre stenar och kantiga flisor, som af nämnda orsak söndersprängts från de ofvanliggande bergväggarna och rasat ned. Vegetationen kan genom däraf alstrade humussyror etc. påskynda eller åstadkomma en kemisk omvandling af mineralbeståndsdelarna. Fältspatrika stenar, som ligga inbäddade i torf eller mylljord, äro vanligen omgifna af en nästan hvit vittrings-skorpa. Genom trädrötters inträngande i fina sprickor och dessas utvidgning föranledes ej sällan en rent mekanisk söndersprängning af bergarterna. Litt.: J. Walther, "Das gesetz der wüstenbildung" (1900), E. Kayser, "Allgemeine geologie" (1905), och F. Rinne, "Praktische gesteinskunde" (s. å.). E. E. Förvåg. Se Fordon, sp. 839. Förvåning, psyk., en känsla, som beror på en motsats mellan det invanda och något nytt, som mot förväntan inträder. Den påkallar uppmärksamheten för det nya och väcker reflexion öfver detta i syfte att återvinna sammanhanget i erfarenheten. Såsom sådan väckelse till eftertanke betecknas förvåningen af Platon och Aristoteles såsom det första motivet till filosoferandet. S-e. Förvärmare, ångm., ett med rörledningar försedt kärl, hvars ändamål är att uppvärma matarvattnet, innan det inkommer i ångpannan. Detta sker i allmänhet på sådant sätt, att afloppsångan, som ledea genom rören, af gifver en del af sitt värme till det oms:ifvande matarvattnet, under dess passage genom kärlet. ^ O. E. G. N.- Förvärmning, tekn., förberedande uppvärmning af ett ämne, som skall bringas upp till en viss högre temperatur antingen för att bearbetas eller utgöra kraftmedium. Förvärmningsanordningar finnas af många slag och för många ändamål. Sålunda förvärmes matarvattnet, innan det inkommer i ångpannan, blästerluften vid metallurgiska processer, innan den införes i ugnarna, lösningsmedel, innan de bringas i beröring med ämnen, som skola upplösas, etc. Ändamålet med förvärmning är bl. a. att undvika starka temperaturskillnader med åtföljande häftiga påkänningar och reaktioner, och, framför allt, att spara brännmaterial för den afsedda uppvärmningen. Detta senare ernås oftast så, att afloppsgas från eldstäder eller ugnar, ånga, som redan användts i maskiner (returånga), o. s. v. får af gifva en del af sitt återstående, på annat sätt vanligen ej utnyttjbara värme till de ämnen, som skola förvärmas. ö. H-r. Förzinkning, öfverdragning med zink, som anbringas å järnföremål för att skydda dem mot luftensi syre och fuktighet. Detta medel har visat sig vida verksammare mot rost än förtenning, hvilket beror därpå, att vid två metallers beröring den mest elektro-positiva först oxideras. Järnet är nämligen positivt i förhållande till tennet, men negativt i förhållande till zinken. - Förzinkadt järn benämnes i handeln