Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förvandlingsstraff ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gar den sjunde bokstafven i många europeiska
språks alfabet. Dess historia sammanhänger
nära med C :s (se C). Under det att det
latinska och de därifrån härstammande
alfabeten använde den genom modifikation af
C uppkomna typen G, uppträder däremot i det
äldsta, samgermanska runalfabetet typen X,
troligen lånad från det grekiska alfabetet,
där den hade ljudvärdet kh, senare ch, såsom
stundom i de äldsta runinskrifterna jämte
g h och g, för hvilket sistnämnda ljudvärde
det yngre, nordiska, runalfabetet använder Y
(d- v. s. k) och slutligen Y> under det att gh
återges med y eller i något yngre inskrifter %
(d. v. s. med /i-runan). - ö:s ljudvärde är
mycket växlande; ofta är det i samma språk
tecken för flera olika ljud. Orsaken därtill
är, att det ursprungliga g-ljudet undergått
stora förändringar i många språk. I svenskan
är g tecken dels, och i regel, för g-ljud,
dels för j-, k-, äng- och s;e-ljuden. För j är
g tecken i början af ord näst före len vokal
samt efter l och r (t. ex. gen, gifva, helg,
berg) och för öfrigt i några enstaka fall
(t. ex. blåögd); för k är g tecken t. ex. i
lagt, slagsmål; för äng-ljudet t. ex. i lugn;
för s;e-ljudet t. ex. i geni. I norskan är
g likaledes framför lena vokaler tecken för
j-ljud. I nyisländskan är det i detta fall
tecken för g j (t. ex. gera, utt. gjära) eller,
efter vokal, för j (t. ex. degi, utt. däiji). l
danskan åter betecknar g äfven framför len vokal
g-ljud, men är efter vokal tecken för frikativt g
(gh; jfr nedan), då det icke är stumt, såsom i
pige, seig (utt. pie, sai), eller tecken för
i. såsom i jeg, tegn, tegl (utt. jai, tain,
tail). I tyskan är g dels tecken för g-ljud,
dels, inuti ord efter vokal, för frikativt g
(t. ex. i tage, enligt det allmännaste uttalet),
dels, i slutljud efter vokal, för ch (t. ex. tag,
oftast utt. tach) och dels, i slutljud efter
konsonant, för k (t. ex. jung, somligstädes
utt. junk; i Syd-Tyskland blir äfven tag till
tak). I holländskan är g i regeln tecken för
en dorso-uvular tonande frikativa, i slutljud
för den motsvarande icke tonande frikativan
(daag uttalas ungefär som dach). I engelskan
är g dels tecken för g-ljud, hvilket är regel
framför hård vokal och äfven är förhållandet
framför len vokal i några rent engelska ord
(t. ex. gift), dels, framför len vokal i regel,
för ett ljud snarast liknande sv. rdj
i mordjärn (t. ex. i gem, giant). I de romanska
språken betecknar g blott framför hårda vokaler
g-ljud; närmast framför e och i åter är det i
franskan och portugisiskan tecken för tonande
s/e-ljud, i italienskan och rumänskan för samma
ljudförbindelse som tecknas dj i sv. tredje
(t. ex. it. gelo, läs djälå), i spanskan för ett
slags cÄ-ljud. I de baltisk-slaviska språken är
g tecken för g-ljud (i tjechiskan är det mycket
sällsynt), i de finsk-ugriska likaså (i finskan
förekommer g mycket sällan). - Med g’ omskrifves
ofta det sanskritiska främre g-ljudet; i flera
andra, mindre allmänt kända språk nyttjas ock g’
för främre g. I lettiskan finnes ett genomstruket
g såsom tecken för främre g. - Tillsammans
med andra bokstäfver nyttjas g ofta såsom
tecken för flera olika slags ljud. I svenskan
är gj tecken för ; i några ord, såsom gjorde,
gjuta. I italienskan är gi framför hård vokal
tecken för samma ljud som g framför len vokal
(t. ex. giå, utt. dja). I ungerskan är gy tecken
för dorso-alveolart (muljeradt) d (t. ex. magyar,
uttaladt nästan som madjar). Vid omskrifning
af sanskrit angifves med gh en medial aspirata
(se A s p i r a t a). I äldre svenska (intill
början af 1700-talet) samt äldre danska nyttjades
gU som tecken för frikativt g efter vokal samt
efter l och r (t. ex. iagh, hälgh, sorgh). I
italienskan och rumänskan nyttjas gh framför
len vokal som tecken för g, medan i franskan,
provensalskan, spanskan och portugisiskan i
detta fall gu nyttjas. I svenskan och flera
andra språk är ng ett af de ofta flera tecknen
för äng-ljudet. I franskan och italienskan är gn
tecken för dorso-kakuminalt, resp. -alveolart n,
och i italienskan är gl tecken för dylikt Mjud.
Det normala g-ljudet är en explosiv media, hvars
bildningsställe är beläget än något framför, än
på själfva gränsen mellan hårda och mjuka gommen,
i förra fallet kalladt främre, i senare fallet
bakre g. Genom affrikation eller assibilation
uppkomma af främre g många nya ljud, olika i
olika språk. I svenskan har sålunda af fsv. gen
(med "hårdt" g) genom gjen blifvit dels djen,
såsom i flera folkmål, dels jen (gen) såsom i
riksspråket. Af svenska folkmål ha gottländskan,
estsvenskan samt några mål i Finland, Roslagen
och Dalarna ännu hårdt g framför len vokal
(liksom danskan). I förbindelserna gd, Ig, rg
har den äldre svenskans frikativa g (tecknadt gh)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
