529 Ga-Gabel 530 i nuv. riksspråket öfvergått till j. I många svenska dialekter förekommer frikativt g, där riksspråket har explosivt, äfvensom j efter vokal, där riksspråket har g (t. ex. hajen hagen) och ddj framför len vokal, där riksspråket har gg (t. ex. ryddjen af ryggen), m. m. Genom tungans sänkning och läpparnas rundning uppkommer i sydsvenska mål w (sedan stundom v) af g (t. ex. hawe af hage), l danskan har g på liknande sätt öfvergått till v (eller ock konsonantiskt u) efter a, o, y, däremot till konso-nantiskt i (j) efter ä (e) och ö (t. ex. fly ve, flöj, flyga, flög). Bortfall af g (gli) har i svenskan inträdt i lade, sade (för lagde, sagde), framför j i sådana fall som följa, sörja (fsv. fylghia, syrghia), i dagligt tal, liksom i folkmål, ofta efter vokal (t. ex. ja, da för jag, dag). - De forngermanska språkens g har genom Ijudskrid-ning uppkommit af indoeuropeiskt gh; indoeuropeiskt g åter har blifvit germanskt k. Fr- L~r- (Ad- N-n.) I musiken betecknar g femte tonen i den diatoniska skalan och åttonde i den kromatiska (i romanska länder och i solmisationen kallas tonen dock sol) samt är namn på nottecknet för denna ton. Den står till grundtonen c i svängningsförhållandet 3:2, hvilket är den rena kvintens. Jfr G - k l a v. På äldre franska mynt betecknar denna bokstaf Poitiers, på schweiziska Geneve, på österrikiska Nagy-Banya (i Ungern), på preussiska Stettin och på tyska riksmynt Karlsruhe. - Som fornromersk taltecken är G = 400, G = 400,000. - I fornromerska inskrifter och handskrifter är G. = Gajus (Cajus), Gallia, Gallicnus, Gellius, Germania, Germanicus, genius, gens, gesta. gratia. - I kemien är G tecken för gummi. - I fysiken nyttjas g såsom beteckning för tyngdkraftens acceleration. Se Fallrörelse. Ga, kem., tecken för l atom g a 11 i u m. Ga., förkortning för nordamerikanska staten Georgia. Gaabense [gåb-], by på norra kusten af Falster, tidigare öfverfartsort till Vordingborg. E. Ebg. Gaal [gäl], J ö z s e f, ungersk dramatiker och novellist, f. 1811, d. 1866. Hans arbeten utmärka sig för frisk humor och trogen skildring af det ungerska folklifvet. Mest bekanta äro den historiska romanen Szinnay Hona (1836), lustspelet Peleskei notårius (1838), som varit den populäraste ungerska farsen, och sorgespelet Szvatophk. (K. B. W.) Gaas (Gås), Hans, biskop i Trondhjems stift i Norge, f. omkr. 1500 på Fyn af adliga föräldrar, d. 1578, studerade i början af 1520-talet i Wittenberg och blef efter hemkomsten prior i Svendborgs kloster. Vid grefvefejdens utbrott (1534) lär Svendborg ha tagit parti för grefve Kristofer af Oldenburg; ly-beckarna besatte dess hamn och seglade fritt ut och in. Men då Kristian III blifvit vald till konung (1534), förmådde G. stadens borgare att gå öfver på dennes sida, och en lybsk flotta, soin kort därefter visade sig, blef drifven tillbaka. Efter reformationen kallades G. först till kyrkoherde vid Vor frue kirke i Srendborg och prost öfver Sunds härad samt 1549 till superintendent öfver Trondhjems stift. I denna egenskap inlade han stora förtjänster om reformationens fullständiga genomförande- samt om ordnandet af de kyrkorättsliga förhållandena och af skolväsendet i stiftet. Då Erik XIV :s härförare Claude Collart under Nordiska sjuårskriget (1563-70) eröfrat hela Trondhjems län och fordrade trohetsed af invånarna, vägrade G. att aflägga eden. Med anledning däraf holl Collart honom och hans familj en tid i fångenskap på fästningen Steinvikholm. O- A. ö. Gaasetangens batteri [gåse-]. Se Holmestrand. Gaaz, Fedor Petrovitj. Se Haas. Ga'bba, CarloFrancesco, italiensk jurist, f. 1835, sedan 1862 professor i civilrätt och rättsfilosofi vid universitetet i Pisa, har författat Teoria della retroattivitå delle leggi (1868-74; 3:e uppl. 1891 -1900), hvilket anses för hans hufvudverk, samt II pro ed il contro nella questione della pena di morte (1868), Intorno ad alcuni piü generali pro-blemi della scienza sociale (3 bd, 1876-87), U divorzio nella legislazione üaliana (1885; 4:e uppl. 1902), Della condizione giiiridica della donna (2 :a uppl. 1880), Quesüoni di diritto civile (1897) m. m. Gabbatä. arameisk beteckning på den fria platsen (på grekiska kallad Lüostroton) framför Antonia-borgen i Jerusalem, där Pilatus enligt Joh. 19: 13 af-kunnade domen öfver Jesus. E. S-e. Gabbro, petrogr., en till grönstensfamiljen hörande, mörkt brun- eller grönaktig, medelgrof till grof-kornig, kristallinisk bergart med djuphabitus, och bestående af mineralen plagioklas (anortit eller labra--dör) och diallag samt därjämte ofta olivin och mindre väsentliga inblandningar af titanjärn, apatit, glimmer och hornblände. Plagioklasen (fältspaten) är i regel utbildad i tjocka tafvelformade individer. Strukturen, i allmänhet massformig, har stundom en strimmig, t. o. m. skiffrig karaktär. Är gabbron särskildt olivin-rik, kallas den olivingabbro. Ersattes dial-lagen i nämnvärd grad af hornblände, benämnes gabbron gabbrodiorit; denna mellanform mellan gabbro och diorit kallas sk i lie rst en, om den är fältspatfattig och öfvervägande består af hornblände, som delvis är utbildadt i stora individer, hvilka på genomgångarna förete en skillrande glans. Äfven öfvergångsforrner till diabas finnas, s. k. gabbrodiabas. Anortitförande gabbro och diabas betecknades förr med namnet e u k r i t. - Gabbroarterna förekomma dels, och i allmänhet, som massiv, dels som gångar och stockar, vanligast inom urbergsområden, men flerstädes ock inom yngre lagersystem. Inom mellersta och södra Sverige förekomma åtskilliga gabbromassiv, af hvilka det 6 km. långa massivet på Eådmansö är ett bland de större. De lappländska fjällen Kebnekaise, Sarjek, Sulitelma m. fl. samt Gällivare-Dundret bestå af gabbro och dithörande bergarter, så ock Jotunfjällen och andra lokaler i Norge. Gabbro finnes äfven flerstädes i Tyskland, Böhmen, Tyrolen, norra Italien, Corsica, Skottland och Nord-Amerika. -Franska geologer använda namnet euphotide; inom den italienska byggnadskonsten benämnes bergarten verde di Corsica. E. E. Gabbrodiabas, petrogr. Se Gabbro. Gabbrodiorit, petrogr. Se Gabbro. Gäbel, Christoffer, dansk statsman, f. 6 jan. 1617, d. 13 okt. 1673, sannolikt härstammande från Glückstadt i Holstein, kom 1638 i tjänst hos prins Fredrik af Danmark (sedermera Fredrik III), som då var ärkebiskop i Bremen. Han blef dennes "kammarskrifvare" (d. T. s. skötte hans affärer), följde honom 1644, då han måste lämna Bremen, och kom 1648 till Köpenhamn, där han blef "kammarskrifvare" hos den nye konungen. Han skötte äfven konungens