G. bildade 1831 med sina elever en stenografbyrå vid landtdagen. 1834 offentliggjorde han sin uppfinning i den utmärkta läroboken Anleitung zur deutschen redezeichenkunst oder stenographie (2:a uppl. 1850; nyutgifven 1900). Detta arbete följdes af <img l>

Stenographische lesebibliothek (1838) och Neue vervollkomnungen in der deutschen redezeichenkunst (1843; ny uppl. 1849). -- G:s system var banbrytande genom sin originalitet. I motsats till de föregående, vertikala och geometriska systemen bildade han sitt alfabet af den vanliga skrifstilens grundformer. Han uppmärksammade därvid sinnrikt dels sättet för språkljudens frambringande, dels de olika ljudens frekvens i det språkliga uttrycket och deras förening till sammansatta ljud, dels skrifvandets mekanism. Hans system öfversattes till de flesta europeiska språk och har förblifvit det rådande i Tyskland, där det företrädes af mer än 1,800 föreningar och mångenstädes är valfritt ämne i läroverken. En staty öfver G. (modellerad af S. Eberle) restes 1890 i München, och ett G.-museum inrättades där 1902. Biografier öfver honom skrefvos af Gerber (1868; ny uppl. 1886), Alteneder (1902) m. fl. Om hans systems egenskaper och utbredning (bl. a. äfven i Sverige) se vidare Stenografi. ^{E. F--t.} Gabès (Cabès), hufvudort i prov. Arad i Tunisien, vid Gabesviken (Lilla Syrten), utgör en oas, som upptages af orterna El-Mensel (3,500 inv.) och Dsjara (4,000 inv.) jämte några byar, bl. a. Tacape, som i 5:e och 6:e årh. var biskopssäte; tillsammans har G. 12,600 inv. (1906), däraf 600 fransmän och 3,000 judar. Säte för en guvernör och fransk besättning. Dålig redd, men dock stor utförsel af esparto, ull, dadlar, olja, spannmål, hudar. I närheten låg det feniciska och romerska Tacape, med ruiner af romerska bad. -- Landtungan vid G., 25 km. bred och 54 m. hög, skiljer hafvet från Sjott el-Fedjedj, den östligaste armen af Sjott el-Djerid. ^{J. F. N.} Gabesviken. Se Syrtenvikarna. Gabii, fornlatinsk stad, belägen i Latium, emellan Rom och Præneste. Den var i början rik och mäktig, men förföll snart och omtalas af Horatius såsom öde. Ruiner däraf finnas vid Castiglione. I nejden lågo rika stenbrott. ^{R. Tdh.} Gabinius, namn på en fornromersk släkt. Mest bekant är Aulus Gabinius, hvilken 67 f. Kr. såsom folktribun genomdref, att Pompejus, hvars trogne medhjälpare han mest var, fick högsta befälet i sjöröfvarkriget. 58 f. Kr. var han konsul och sedan under tre år ståthållare i Syrien, hvarunder han undertryckte uppror i Judéen. Återkommen till Rom, blef han anklagad för utpressningar och måste gå i landsflykt. Återkallad 49 f. Kr., blef han ståthållare i Illyrien, där han 47 f. Kr. dog i Salonae. Gabinius var slösaktig och till följd däraf sniken efter penningar, men en duglig krigare. ^{R. Tdh.} Gabion [-bi<over>å</over>'], fr., skanskorg. -- Gabion farci (af fr. farcir, fylla, fullproppa). Se Skanskorg. Gabirol. Se Salomon Gabirol. Gablenz, Karl Wilhelm Ludwig, friherre von, österrikisk general, f. 1814 i Jena, d. (genom själfmord) 1874, blef först officer i sachsisk tjänst och ingick 1833 i österrikiska armén, deltog under 1848 års krig uti Italien i en mängd drabbningar och utnämndes efter slaget vid Custozza till major. Såsom stabschef vid Schlicks armékår utvecklade han stor verksamhet under kriget i Ungern 1848--49. Under de närmast följande åren användes han mest i diplomatiska värf, men deltog i 1859 års italienska fälttåg och ställdes 1864 i spetsen för den österrikiska armékår, som deltog i kriget mot Danmark. Efter fördraget i Gastein 1865 blef han ståthållare i det af Österrike förvaltade Holstein, där han utmärkte sig genom mildhet och tillmötesgående. Vid fredsbrottet 1866 utrymde han Holstein och trädde i spetsen för 10:e armékåren, med hvilken han vann slaget vid Trautenau (27 juni), österrikarnas enda seger under hela fälttåget. 1871 tog han afsked ur krigstjänsten. ^{C. O. N.} Gabler, Georg Andreas, tysk filosof, f. 1786, d. 1853, blef 1835 Hegels efterträdare såsom professor i filosofi vid Berlins universitet och är en af de förnämste representanterna för den s. k. hegelska högern. Hans Lehrbuch der philosophischen propädeutik (1827) utkom 1901 i 2:a uppl. ^S--e. Gablonz (tjech. Jablonec), stad i nordöstra Böhmen, 495 m. ö. h., vid Lausitzer Neisse. 21,091 inv. (1900; tyskar). Fackskolor för gördelmakare, bronsarbetare och glasslipare; handelsskola, realgymnasium. Stor fabrikation af glas- och bronsvaror, såsom pärlor, knappar, broscher, brefpressar, imiterade ädelstenar samt af gördelmakeriarbeten. Värdet af årligen exporterade sådana varor stiger till 20--30 mill. österr. kr., och 12,000 personer äro sysselsatta i dessa industrier. Äfven bomulls- och ylleindustri samt tillverkning af celluloidvaror och maskiner. ^{J. F. N.} Gabon [gabå-], fr. Se Gabun. Gaboon [g<over>a</over>b<over>o</over>'n], eng. Se Gabun. Gaboriau [-båriå], Émile, fransk romanförfattare, f. 1835, d. 1873 i Paris, gjorde lycka med humoristiska skildringar (Le 13:e hussards, 1861, 15:e uppl. 1865; Les gens de bureau, 1862, m. fl.) och spännande kriminalromaner, bl. a. Monsieur Lecoq (1869; "Herr Lecoq", s. å.; ny uppl. "Monsieur Lecoq", 1902), La corde au cou (1873; "Med repet om halsen", 1874) och L'argent des autres (utg. 1874; "Andras pengar", 1877). Ett tiotal af hans arbeten är öfversatt till svenska. Gabras (grek. Γαβρας), bysantinskt tillnamn från paleologtiden, särskildt kändt genom de två fränderna Johannes och Mikael, hvilka stodo i liflig förbindelse med de främsta personligheterna i 1300-talets bysantinska kulturvärld, och af hvilka den senare efterlämnat en vidlyftig, i en veneziansk handskrift bevarad brefsamling. ^{V. Lm.} Gabriel (hebr., "Guds man"), en af de fyra s. k. ärkeänglarna, omtalas af Daniel (8: 16; 9: 21) som uttydare af dennes syner och af Lukas (1: 19, 26) som förkunnare af Johannes' och Kristi födelse. Gabrieli, italienska tonsättare. 1. Andrea G., f. omkr. 1510 i Venezia, d. där 1586, var lärjunge