537 Gadaba-Gaddsteklar 038 ska medelklassens lif, aktuella förhållanden och typer, utan att göra anspråk på att tränga djupare ned i karaktärsskildring eller skärpa satiren till allvarlig tendens. De mest kända äro Et stridspunkt (1888). Fælles sag (1889; "En för bägge och bägge för en", s. å.). En advarsel (1890; "En varning", 1891), Et sölvbryllup (1890; "Silverbröllopet", 1893), Tro som guld (1893; "Trogen som guld", 1894), Rört vande (1895), Aabent visir (1898) och Den mystiske arv (1906). E. Ebg. Gadaba, kolarisk folkstam i Jeypore i Främre Indien. E. N-d. Gadames. Se Ghadames. Gadara, namn på förmodligen två skilda städer i Palestina ö. om Jordan. 1. Den ena låg vid det nuv. ruinstället Mukës, omkr. 5 km. s. om floden Jarmuk (s. ö. om sjön Gennesaret). Den omtalas första gången på Pompejus' tid, hörde till Dekapolis, var en hellenistisk stad och medelpunkten för ett område, som sträckte sig ända till Gennesaret (jfr "gadarenernas land" Matt. 8: 28). Bland de märkliga ruinerna, som i nyare tid upptäckts af Seetzen, finnas lämningar efter en teater, tempel, kyrka m. fl. En stor samling grafvar ö. om den gamla staden bevarar ännu det gamla namnet (Djedür). En timmes väg n. om staden, i Jarmuks floddal, lågo de varma källor, El-hammi, som bidrogo att göra G. så berömdt. - 2. Ett annat G. uppgifves af Joséfos såsom hufvudstad i Peréen; det torde ha motsvarat det nuv. Es-Salt, där några källor ännu bevara det gamla namnet (Djadür). E. S-e. Gadd (lat. acüleus), zool. Se Gaddsteklar. Gadd, Hemming, biskop och statsman. Se Gadh, H. Gadd, Per Adrian, ekonomisk skriftställare, f. 12 april 1727 i Birkkala socken i Finland, d. 11 aug. 1797 i Åbo, förordnades 1750 till docent i naturalhistoria och ekonomi vid Åbo universitet samt utnämndes 1755 till inspektör för salpctersjuderierna i Åbo och Björneborgs län. 1756 blef han "provincial-schäfer", erhöll s. å. titel af ekonomidirektör, förordnades 1758 till e. o. professor i kemi, fysik och ekonomi samt 1761 till ord. professor i kemi vid Åbo universitet. - G. var en af de ifrigaste representanterna för frihetstidens ekonomiska sträfvanden. Han lämnade icke något tillfälle obegagnadt, då han trodde sig kunna finna någon fördel för sitt land. För honom var vetenskapen en nyttans tjänarinna, som endast i den mån den hade en rent praktisk tillämpning förtjänade att bearbetas och uppodlas. Bland G:s många större och mindre skrifter må nämnas Försök till en oeconomisk beskrifning öfver Satakunda häraders norra del (1751), Försök till en systematisk inledning i svenska landtskötseln (1773-77) och Undersökning om Nylands och Tavastehus län {1789). Jfr 0. E. A. Hjelt, "Naturalhistoriens studium vid Åbo universitet" (i Sv. litt.-sällsk:s i Finland skrifter). M. G. S. Gadd, Hemming, militär, f. i Harlösa, Skåne, 6 nov. 1837, ingick 1857 som underofficer vid Norra skånska infanteriregementet, där han påföljande året vann officersbefordran. Efter att ha genomgått Högre artilleriläroverket på Marieberg blef han generalstabsofficer och nådde 1880 majors grad i Generalstaben. 1883 utnämndes han till öfverstelöjtnant och chef för Krigshögskolan, vid hvilken han hade verkat som lärare sedan 1879, flyttades 1886 till chefsplatsen för Landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition och 1888 till samma befattning vid Andra lifgrenadjärregementet med öfverstes grad, hvarifrån han 1892 öfvergick till Svea lifgarde. Han blef s. å. generalmajor, 1896 chef för Fjärde arméfördelningen och 1902 generallöjtnant. Vid afskedstagandet i nov. 1905 hugnades han med generals grad. G. är ordförande i Gymnastiska centralinstitutets direktion (sedan 1894), i Krigshofrätten (sedan 1903) och i Direktionen öfver arméns pensionskassa (sedan 1905). Sedan 1880 är han led. af Krigsvet.akademien. C. O. N. Gaddi, florentinsk målarsläkt under 1300-talet. 1. Gaddo G. lefde i slutet af 1200-talet och början af 1300-talet. Af honom är sannolikt en del af mosaikerna på den gamla fasaden af S. Maria Maggiore i Rom (samtliga dessa mosaiker tillskrifvas honom af Vasari). - 2. Taddeo G., den föregåendes son, f. omkr. 1300, d. 1366. Hans förnämsta bevarade verk äro några fragment af skåpdörrar från sakristian i S. Croce i Florens med målade bilder ur N. T. och den helige Franciscus' legend, befintliga dels i Kaiser-Friedrich-museet i Berlin, dels i akademien i Florens, vidare ett litet flygelaltare med madonnan, Kristi födelse och korsfästelsen (från 1334) i Kaiser-Friedrich-museet i Berlin, en madonna (från 1355) i akademien i Siena, freskomålningar med ämnen ur Marias lif m. m. i Cappella Baroncelli i S. Croce i Florens. - Taddeo G. tillhörde (från 1332-38) kretsen af Giottos närmaste lärjungar och fullföljde mästarens traditioner med en viss manierism i formgif ningen, men med utprägladt sinne för det dekorativa. - 3. Angelo G., den föregåendes son, d. 1396, lärjunge af fadern, af Giovanni da Milano och Jacopo da Casentino, var verksam i Florens, en kort tid i Prato. Af hans verk äro att nämna en madonna i akademien i Florens och en i Kaiser-Friedrich-museet i Berlin, freskomålningar, det heliga korsets legend i S. Croce i Florens, Marias lif i domkyrkan i Prato. Jfr 0. Sirén, "Giotto" (1906), där förteckning på öfrig litteratur lämnas. A. L. R. Gaddlösa bin. Se Meliponinæ. Gaddsteklar, Aculeata, zool., underordning af steklarnas ordning bland insekterna. Namnet antyder det för gruppen mest utmärkande, nämligen tillvaron af en gadd, som dock ej är något annat än en ombildning af det hos såväl andra steklar som flera andra insektgrupper förekommande äggläggningsröret, i de fall nämligen då detta är bildadt af bihang till de två näst sista buklederna. Gadden tillkommer således endast honorna, medan hannarna däremot äro obeväpnade. Den tjänstgör på samma gång som hjälpmedel vid äggets placering och som vapen. Till skillnad från förhållandet hos flertalet andra steklar är den i hvilande tillstånd indragen i kroppen. Den anlägges nämligen på larvens 11:e och 12:e leder, hvilka under utvecklingens lopp jämte den 13:e (den sista) instjälpas i kroppen och hos den fullbildade stekeln bilda ett slags "kloak". Dess hufvudsakliga delar äro: två spetsiga, sällan med hullingar försedda stickborst, som glida i en ränna, hvarigenom deras rörelser regleras och erhålla stadga, det hela omgifvet af några mera svagt kitiniserade delar, som bilda en gaddslida; vidare ett par i