543 Gadertal-Gadh 544 Mediko-kirurgiska institutet. 1818 blef han ledamot i kommittén för undersökning af den animala magnetismen och dess verkningar. 1817 blef G. led. af Vet. akad. 1858 lät Svenska läkarsällskapet slå en medalj öfver G. och sällskapets öfriga stiftare. - Bland G :s skrifter märkas Handbok i medicinallagfarenhet {1804), Journal för läkare och fältskärer (1806-11, tillsammans med J. Berzelius), "Årsberättelser om Svenska läkaresällskapets arbeten" 1810-12 och 1819-21 samt Åminnelsetal öfver förste lifmedikus Ad. Murray 1819 (1828). 2. Bror Edvard G., af samma släkt som den föregående, läkare, universitetslärare, f. 29 mars 1862 i Göteborg, blef student i Uppsala 1881, med. kandidat därstädes 1888 och med. licentiat i Lund 1893. Efter att 1896 ha utgifvit en afh. Om tvångstankar och därmed beslag tade fenomen promoverades han s. å. i Lund till med. doktor. S. å. utnämndes han till docent i psykiatri i Lund och 1903 till e. o. professor i psykiatri vid Karolinska institutet och öfverläkare vid Stockholms hospital å Konradsberg. Skrifter: Ett ovanligt fall af stupor (i "Hygiea", 1894), Sinnessjukdom och morbus Basedoicii (ibid. 1895), m. ti. - G :s hustru Ester Fredrika, född Sidner, f. 30 aug. 1866 i Härnösand, gift 1897, utbildade sig vid kon-servatoriet i Stockholm 1884-90 samt hos Bax och m:me Richard i Paris till en framstående konsertsångerska samt har uppträdt i Skandinavien, Frankrike, Belgien och England. R- T-dt. Gadertal. Se Enneberg. Gädes (G a d e i r a). Se C å d i z. Gadh (så skref han sig i regel själf; i litteraturen förekomma de mindre riktiga formerna G a d och G a d d), Hemming, biskop och statsman, föddes omkr. 1440 i Hossmo församling (10 km. från Kalmar) och tillhörde en föga känd släkt (man vet ej mer om den, än att G :s broder Andreas 1507 var kyrkoherde i Hagebyhöga och kanik i Linköping). 1471 inskrefs G. vid universitetet i Eostock, där han uppgifves ha stått i vänskapsförbindelse till den sedan ryktbare nordtyske häfdatecknaren Albert Krantz. Efter hemkomsten från utlandet framträder han (1477) såsom kansler hos biskopen i Linköping. Redan 1479 fick han af Sten Sture d. ä. det viktiga uppdraget att vid påfliga stolen försvara Sveriges sak mot det danska hofvets och särskildt drottning Doroteas ihärdiga försök att draga öfver Sverige bannlysningens åskor. Med otrolig skicklighet förde han där den ojämna striden mot en fiende, hvilken egde rikare tillgång på de skäl, som i Rom verkade mest - klingande mynt; att han ändock segrade vittnar bäst om hans utomordentliga förslagenhet och vältalighet. I tjugu år stannade han på sin post, lika uppburen af den samvetslöse påfven Alexander VI, hvilken lär ha gjort honom till sin kammarherre, som af Sten Sture, som gaf honom adligt vapen (i detta insattes herr Stens eget sköldemärke, de tre sjöbladen; se fig.). Domprostbefattningen i Linköping, som gafs honom under denna tid, var troligen ock en belöning från de maktegandes sida. Med Sten Stures fall (1497) var det slut med G :s mission i Eom. På sommaren 1500 återkom han till Sverige, ett mål för danskarnas förbittring och fosterlandsvännernas förhoppningar. Han rättfärdigade bägge, ty resningen 1501 var till stor del hans verk. Så snart han sammanträffat med gamle herr Sten, uppbjöd han hela sin förmåga att åvägabringa försoning mellan honom och flertalet af biskoparna samt Svante Sture. Hans egen belöning blef, att han, tack vare en stark påtryckning från de maktegandes sida, valdes (jan. 1501) till biskop i Linköping af det motsträfviga kapitlet. När i aug. 1501 resningen utbröt mot konung Hans, sammanhöll G. de stridiga viljorna, holl Svante Stures äregirighet tillbaka och sag i sin kyrkliga värdighet ej något hinder för att själf leda belägringen af Stockholm, som af drottning Kristina måste uppgifvas, i maj 1502. Hans fiender hade dock under tiden lyckats att i Rom, där ingen intagit den plats, som han själf så väl Hemming Gadhs sigill, med hans vapen (kronor och sjöblad), vidhängande pärmebref 24 juni 1501, i Riksarkivet. fyllt, utverka en påfvebulla (af l febr. 1502), som fråntog honom biskopsstolen. Men så länge hans parti brann af stridsbegär och hade makten, förklingade påfvebudet ohördt. Någon vigning var dock numera ej möjlig (han bär därför blott titeln elcctus), och hans befattning med stiftet inskränkte sig egentligen till att uppbära dess inkomster. På danskarna hämnades han genom att 9 maj 1503 rycka Kalmar stad ur deras händer. Då döden hastigt bortryckte Sten Sture (14 dec. 1503), fick han tillfälle att lägga hela sin djärfhet och slughet i dagen. Det är väl bekant, huru han holl dödsfallet hemligt genom att låta en annan person iföra sig den aflidnes kläder och färdas i täcksläde till hufvudstaden. G. vann därigenom tid att försäkra Svante Sture om riksföreståndarplatsen. - Hans personliga inflytande var då starkare än förr, men å andra sidan växte motståndarnas antal. Prelaterna sågo i honom en inkräktare, fredspartiet ett hinder för krigets biläggande. När därför nya påfvebullor (1506) hotade honom med bannlysning, om han ej lämnade sin biskopsstol, var det endast herr Svantes trofasta beskydd, allmogens hat till Danmark och hans egna förtjänster, som kunde hålla honom uppe. Krigets fortsättning var ej blott hans lust, utan villkoret för hans bestånd. Han återtog efter tre månaders belägring, i okt. 1506, Kalmar stad, som genom förräderi fallit i danskarnas händer, och stannade där i tre år för att försvara sin eröfring och under fåfänga försök att äfven intaga slottet. Freden i Köpenhamn 1509 var honom en nagel i