545 Gadidæ-Gadolin 546 ögat; också gjorde han allt för att få den bruten. Troligen under stark påverkan från G. fattades 2 mars 1510 i Västerås beslut om att anse freden ogiltig, hvilket i juni s. å. på rådsmöte i Stockholm ytterligare bekräftades. I aug. gick G. till sjöss från Kalmar på en svensk flotta, hvars utrustning han själf bedrifvit, och hemsökte, i förening med lybeckarna, Bleking och Lolland med eld och svärd, hvarefter kosan ställdes till Lybeck, där alliansen med Sverige redan 17 sept. undertecknades. I två år stannade han i utlandet för att underblåsa kriget mot Danmark och återvände hem, först sedan Svante Stures död och det nya fördraget med Danmark (af 23 apr. 1512) korsat hans planer. Vid sin hemkomst, i juli 1512, fann han ock, att han ej längre egde den unge herr Stens öra, såsom han egt faderns. Hans många motståndare lyckades dessutom tillfoga honom ett ännu kännbarare slag genom att omsider störta honom från biskopsstolen. Hans egen domprost, den ej mindre ryktbare Hans Brask, som länge styrt stiftet, blef år 1513 formligen vald till biskop, och G. måste nöja sig med titeln samt en ringa andel af inkomsterna. Som ett slags ersättning gaf herr Sten honom Kastelholms slott, men med G :s inflytande tyckes det ha vant förbi. 1518 blef en vändpunkt i hans lif. Han blef då jämte Gustaf Vasa och fyra andra stormän förrädiskt bortförd till Danmark af Kristian II - och två år senare var han denne konungs anhängare, förnekande den sak, för hvilken han under en åttioårig lefnad offrat sina krafter, öfver orsaken till denna omkastning hvilar ett fullständigt dunkel. Men det är omöjligt att tro, att den man, som hatat allt danskt intill döden under ett så långt lif, skulle i en hast ändrat sinnelag. Hvem vet, hvad denne förslagne man hvälfde i sitt sinne, då han slöt sig till Kristian II? Han anlände i maj 1520 till Sverige på den flotta, som förde konungen själf, och bidrog genom sitt inflytande och sin vältalighet kraftigt till Stockholms kapitulation, i sept. s. å. Sedermera sändes han af konungen till Finland, där han inom kort både bragte slotten i sin hand och insatte ny styrelse i konungens namn. Men där träffade honom vedergällningen. På blodbadet i Stockholm följde dylika i landsorten. Bland de utsedda offren var äfven G., hvars hufvud 16 dec. 1520 föll för svärdet utanför Easeborgs slott. Så tragiskt ändades detta märkliga lif. Utan tvifvel är G. en af de mäktigaste gestalterna i svenska medeltidens historia. Orädd, vältalig, smidig, fyndig, outtröttlig och utrustad med en ovanlig förmåga att läsa i människors inre och leda dem efter sin vilja, var han på samma gång en fulländad diplomat, en folkledare som få samt en af sin tids förnämste statsmän och krigare. Präst mer än till namnet var G. aldrig; biskopsstolen var för honom blott en maktfråga i kampen mot Danmark. Han, som lefvat vid Borgicrnas hof och i hela sitt lif kämpat med listens och våldets vapen, skulle snart glömt sin kyrkliga kallelse, om han ens någonsin haft öga för den. Striden var hans lifselement. Att han varit en man med ej obetydlig bildning, därom vittna hans utländska studier, hans doktorsgrad och hans ovanliga inflytande, först vid romerska hofvet och sedan i den svenska rådkammaren. Tyvärr finnes ej ett spår kvar af de samlingar till Sveriges och Danmarks äldre historia eller af de i Eom hållna Tryckt den 19/5 08 tal, som omtalas i Johannes Magnus' historia. Däremot äro åtskilliga af hans bref i behåll, alla vittnande om hans skarpa blick, eldiga sinne och friska, oförfärade mod. ' C. A.* Under G:s namn intager Johannes Magnus i sin på latin skrifna historia ett vidlyftigt och häftigt tal mot danskarna, om hvars äkthet en långvarig vetenskaplig polemik blifvit förd. Talet skulle ha hållits i rådet omkr. 1510 som varning mot freds ingående med danskarna. Intet medel sparas där för att nedsätta den danska folkkaraktären och mot danskarna underblåsa svenskt nationalhat; åtlöjets, hatets, fruktans, fosterlandskärlekens vapen anlitas med samma ifver af talaren. Det har emellertid under den vetenskapliga polemiken om talet uppvisats, att dess historiska partier - långa kommenterade utdrag ur Saxos krönika m. m. - svårligen kunna förskrifva sig från G., men väl visa stor frändskap med Joh. Magnus' eget sätt att i sin historia använda den danske krönikeskrifvarens uppgifter. Några vid talets utarbetande anlitade källor förskrifva sig t. o. m. från tiden efter G:s död. Om Joh. Magnus haft att tillgå några från G. härrörande anteckningar för detta tal, är högeligen ovisst. Under sina sista år lät Gustaf Vasa sprida talet i svensk öfversättning (senast utg. af Annerstedt i "Scriptores rerum sueci-carum etc.", III), och i denna sin svenska form har det nog ej så litet bidragit att underhålla svenskt nationalhat mot danskarna. Jfr E. Hildebrand, "Hemming Gads oration mot danskarna" (i "Hist. tidskr.", 1886), E. Petersen, "Hemming Gads tale mod de danske" (i "Dansk hist. tidsskr.", 1894), och V. Söderberg, "Det Hemming Gadh tillskrifna talet mot danskarne" (med utförlig redogörelse för litteratur i ämnet, i "Historiska studier, tillegnade Harald Hjärne", 1908). V. S-g. Gadidæ, zool. Se Torskfiskar. Gadi'r. Se Cadiz, sp. 938. Gaditanos, invånare i Cadiz (se d. o.). Gadjatj (lillry. Hadjatj), stad i Ukrajna, guv. Poltava, vid Psiol, vänsterbiflod till Dnjepr, 119 km. n. om staden Poltava. Lifliga marknader (boskap, spannmål, brännvin) fyra gånger om året. G. var fordom befäst. I G. slöts 1658 unionen emellan Ukrajna och Polen. I nov. 1708 besattes G. af en svensk afdelning, och i sista dagarna af året förlade Karl XII svenska ställningens tyngdpunkt dit; den starka kölden åstadkom där fruktansvärd mansspillan. 8 mars 1709 utrymdes staden. Gadmental, högbergsdal i schweiziska kantonen Bern, genomflytes af Gadmen-aa och för till det mellan Titlis och Dammastock insänkta Sustenpasset (2,262 m.) och öfver detta till Meiental i Uri. Nedre delen af dalen kallas Nessental, som vid Hof förenar sig med Haslidalen. (J. F. N.) Gadolin. 1. Jakob G., biskop, vetenskapsman och statsman, f. 24 (g. st. 13) okt. 1719 i Strängnäs, hvarest hans finska föräldrar under stora ofreden uppehö sig, d. 26 sept. 1802 i Åbo. Han blef 1736 student vid Åbo universitet, där han 1745 blef filos. magister och docent i matematik. 1753 utnämndes han till fysices professor och 1762 till teol. professor samt blef 1788 biskop i Åbo stift. G. utgaf flera arbeten i matematiska och naturalhistoriska ämnen, bl. a. Om Åbo slotts belägenhet öfver vattenbrynet (1751), Om Åbo stads belägenhet, bestämd genom observationer (1753) 9 b. 18