och Observationer om Veneris inträde i solen d. 3 Juni 1769, anstälde vid Åbo (1769). Under G:s presidium utgåfvos 43 akademiska disputationer, 35 i filosofiska och 8 i teologiska ämnen. Såsom representant för prästeståndet i Åbo stift vid riksdagarna 1755-56, 1760-62 och 1771-72 gjorde sig G. bemärkt såsom en af hattpartiets mest nitiske medlemmar. Dock gick han till väga med mycken försiktighet och beskylldes till följd däraf för bristande öppenhet. G. var närvarande äfven vid riksdagarna 1786, 1789, 1792 och 1800. I sin tids patriotiskekonomiska sträfvanden tog han liflig del; så var han t. ex. en af Finska hushållningssällskapets grundläggare och valdes till dess förste ordförande. 2. Johan G., den föregåendes son, universitetslärare, kemist och fysiker, f. 5 juni 1760 i Åbo, d. 15 aug. 1852 på Sunila säteri i Virmo socken. 1775 började han studera kemi, först i Åbo och sedan, under Torbern Bergmans ledning, i Uppsala, hvarest an promoverades till filos. magister 1782. Samtidi slöt han sig med en nära vänskap till Gahn och Schéele, hvilka icke blefvo utan betydande inflytande på hans framtida utveckling. Sina första själfständiga arbeten offentliggjorde G. 1784 i en disputation De theoria caloris corporum specifici och uti en i Sv. Vet. akad :s Handl. intagen uppsats Om kroppars absoluta värme. Genom dessa arbeten lyckades han sprida nytt ljus öfver dithörande frågor. På grund af dem utnämndes G. 1785 till e. o. adjunkt i filos. fakulteten i Åbo och kort därefter till e. o. professor. För att ytterligare utbilda sig företog G. 1786 en utländsk resa, från hvilken han först i maj 1788 återkom. I London utförde han bl. a. en undersökning om järnmalmers proberande på våta vägen, hvilken 1788 offentliggjordes i Vet. akad :s Handl. och som bl. a. innehåller måttanalysens första användning inom kemien. Dessutom anställde han tillsammans med Crawford en serie försök öfver isens specifika och latenta värme, hvilka han efter sin hemkomst ytterligare ökade med en mängd nya försök. Dessa offentliggjordes 1792 i Vet. soc:s Handlingar under titeln De theoria caloris corporum specifici. De värden för vattnets och isens latenta och specifika värme, som han där meddelade, äro de första fullt noggranna bestämningarna öfver dessa för alla undersökningar öfver värmet så viktiga konstanter och ha stort värde. - Under den närmast följande tiden utgaf G. den ena af handlingen efter den andra, alla bärande fullgiltiga vittnesbörd såväl om hans utmärkta naturvetenskapliga begåfning som hans oaflåtliga bemödanden att, under denna period af kemiens omgestaltning, i alla vetenskapens viktigaste frågor bilda sig en egen, fast öfvertygelse. De åsikter han därunder uttalade voro också af den beskaffenhet, att de på hans samtida måste ha utöfvat ett betydligt inflytande, särskildt hans åsikter om förbränningens natur (Einige bemerkungen über die natur des phlogiston, i Crells "Annalen", 1788), hvilka ännu under första decenniet af 19 :e årh. omfattades af själf ve Berzelius. Af stor vikt äro hans arbeten öfver ett mineral från Ytterby (Undersökning af en svart tung stenart ifrån Ytterby stenbrott i Roslagen, Vet. akad:s Handl., 1794), i hvilket han upptäckte en ny jordart, ytterjorden. 1794 utgaf han äfven en förträfflig Inledning till chemien, i hvilken han visar sig såsom en framstående stilist. Något senare uppträdde han med en serie akademiska afhandlingar (äfven i tysk öfv. i Crells "Annalen" 1802-03) till försvar för särskilda viktiga punkter i Lavoisiers lära, mot hvilka invändningar gjorts af tvenne utmärkta tyska kemister, Crell och Gmelin. - G. fann tid äfven till annan verksamhet än den rent vetenskapliga. I samtida fosterländska företag var han lifligt intresserad; bland annat utgick tanken på Finska hushållningssällskapets stiftande först från honom. I detta sällskaps handlingar finnes af honom bl. a. en 1802 prisbelönad uppsats, utgörande svar på sällskapets prisfråga "Hvilka slöjder och manufakturer äro för våra finska städer de förmånligaste?" Redan 1789 hade G. erhållit fullmakt såsom kemie professor i survivance, och han tillträdde detta ämbete 1798. 1822 tog han afsked från professuren, men fortfor ännu några år att ha vård om universitetets mineralkabinett och att presidera för disputationer. 3. Axel G., den föregåendes brorson, finsk mineralog, f. 24 juni 1828 i Somero socken i Åbo och Björneborgs län, d. 27 dec. 1892 i Petersburg. Efter genomgången kurs i Finska kadettkären blef han 1847 fänrik vid ryska gardes-artilleriet, 1856 direktor för den tekniska artilleriskolan i Petersburg samt 1867 professor vid Michailoffska artilleriakademien. Sistnämnda år utnämndes han äfven till inspektör för arsenalerna, blef 1871 upphöjd i finskt adligt stånd samt befordrades 1876 till generallöjtnant. Från sitt professorsämbete erhöll G. 1878 afsked såsom emeritus. Vid sidan af sin militära verksamhet utöfvade G. ett mycket framstående vetenskapligt skriftställen inom mineralogien och artillerivetenskapen. Hans skrifter i det senare ämnet äro offentliggjorda på ryska, förnämligast i "Artilleriski journal". Bland hans mineralogiska undersökningar märkes, utom flera i ryska mineralogiska sällskapets skrifter publicerade smärre afhandlingar, ett i Finska vet.-soc:s "Acta", d. 10, intaget större arbete: Mémoire sur la déduction d'un seni principe de tous les systêmes cristallographiques (1867; tysk öfv. i Ostwalds "Klassiker der exakten wissenschaften", 1896). 1. M. G. S. 2. o. 3. R.T-dt. Gadolinit Klaproth, miner., ett efter finske mineralogen J. Gadolin uppkalladt, vid Ytterby fältspatsbrott af K. A. Arrhenius 1788 upptäckt sällsynt "svartglänsande mineral", som efter fyndorten också kallats ytterbit l. ytterit. Gadoliniten förekommer antingen derb, i form af svarta, större eller mindre rundade körtlar, eller i otydliga kristaller, in växta i fältspat och kvarts, sällan i kristall-druser. Somliga gadoliniter äro anisotropa, de flesta dock isotropa; genom upphettning öfverföres under förglimning den isotropa modifikationen i en aniso-trop, samtidigt ökas den eg. vikten från 4,26 till 4,42. Kristallformen monosymmetrisk (Eichstädt), isomorf med euklas, datolit, homolit. Kemisk sammansättning Be₂ Fe Y₂ Si₂ O₁₀. Hårdhet 6,5-7. Förekomst: Ytterby, Finbo, Broddbo, Kårarfvet, Stora Tuna och Stora Skedevi (Dalarna), Torsåker (Gästrikland), Hiteren och Malö (Norge) samt spridda ställen i England, Tyskland, Österrike och Italien. Jfr W. Petersson, "Studier öfver gadolinit" (i "Geol. fören:s i Stockholm förhandl.", bd 12,h.4). A. Hng. Gadolinium, kem., ett af Marignac 1880 upptäckt och 1886 efter J. Gadolin uppkalladt grundämne, tillhörande de sällsynta jordmetallerna. Det förekommer