i samarskit, gadolinit och andra mineral. Det tillhör ceritmetallernas grupp, men närmar sig genom kaliumdubbelsulfatets jämförelsevis stora löslighet yttriumgruppens metaller. Gadolinium har atomvikten 157, som tecknas Gd. Oxiden är hvit, och salterna äro färglösa, utan absorptionsspektrum, till skillnad från den närstående metallen samariums gula salter. ^{P. T. C.} (^{H. E.}) Gadow [gä'dau], Hans Friedrich, tyskengelsk zoolog, f. 8 mars 1855 i Alt Krakow (Pommern), filos. doktor i Jena 1878, utnämndes 1882 till Strickland curator och lecturer i ryggradsdjurens morfologi vid universitetet i Cambridge. Led. af Royal society (1892). G. har offentliggjort en hel rad i modern mening vetenskapliga undersökningar öfver skilda delar af ryggradsdjurens morfologi, såsom flera arbeten öfver muskulaturens anatomi (1880, 1882), Cloaca and copulatory organs of the amniota (1888), Evolution of the vertebral column (1894). Han har bearbetat fåglarna i Bronns "Klassen und ordnungen des thierreichs" (afslutad 1893) samt amfibier och reptilier i "The Cambridge natural history" (1901), båda mycket värdefulla och anlitade handböcker rörande de ifrågavarande djurgruppernas morfologi. ^L--e. Gadshill [gä'dṡ-], omkr. 5 km. n. v. om Rochester i engelska grefsk. Kent, en skådeplats för prins Henriks och Falstaffs upptåg. Där hade Dickens sin bostad (se Dickens, sp. 332) under sina sista lefnadsår, och där dog han 1870. Gadus. Se Torsksläktet. Gaedeke [g<over>ä</over>d-], Arnold Heinrich, tysk historiker, f. 1844 i Königsberg, d. 1892 i Dresden såsom professor i historia vid därvarande tekniska högskola, författade bl. a. Maria Stuart (1876), Die politik Österreichs in der spanischen erbfolgefrage (2 bd, 1877) och Wallensteins verhandlungen mit den schweden und sachsen 1631--1634 (1885). Gaedertz [g<over>ä</over>derts], Karl Theodor, tysk litteraturhistoriker, f. 1855 i Lybeck, var 1903--05 överbibliotekarie i Greifswald och har författat ett stort antal arbeten rörande tyska författare, särskildt Fritz Reuter, Emanuel Geibel och Goethe. ^{R--n B.} Gaekwar l. Gaikwar, titel för fursten af Baroda (se d. o.). Gaeler [gäler], af eng. gael (gaelic), som går tillbaka på det inhemska namnet gaedhel (i modern stafning gaoidheal, irländare, högskotte, gaoidhealg, gaeliska), äldre góidel (góedel). 1. I vidsträckt betydelse namn på den ena grenen af de i Storbritannien och Irland bosatte kelterna (se d. o.), omfattande irer (irländare, se Irer), inbyggarna på Man (se d. o.) och kelterna i de skotska högländerna. 2. I inskränkt och vanligaste betydelse ensamt de sistnämnde, högskottarna. -- Dessa sammanhänga etnografiskt och historiskt på det närmaste med de iriske kelterna. Förmodligen hade redan tidigt (alltså väl före vår tidräkning) de iriske kelterna (gaelerna) börjat utvandra till nordliga Britannien. Men enligt irisk tradition skedde en starkare utvandring till och kolonisation af Skottland först i början af 500-talet af vår tidräkning; och 563 kom Columba dit för att omvända skoter och pikter samt grundlade därstädes det berömda klostret Iona, som blef en medelpunkt för kristen kultur. Till Irland hänvisar ock namnet skottar. Detta namn betecknar hos latinska skriftställare från slutet af 300-talet och början af 400-talet invånarna på Irland, förmodligen väl en afdelning af gaidel med namnet scot (plur. scuit). Den stam af skottar, hvarifrån Skottlands kolonisering utgick, hette egentligen dalriada; men de stadigvarande namnen förblefvo såväl gaeler (företrädesvis nationellt namn) som skoter (företrädesvis användt af främmande folk och stammar). Huruvida de från källor från slutet af 200-talet bekante pikterna (lat. picti) varit besläktade med de keltisk-iriske gaelerna eller om de ens varit af indoeuropeiskt ursprung, är ännu oafgjordt. I alla händelser kan det anses för afgjordt, att de skotske gaelerna etnografiskt äro en sammansmältning af gaeler (skottar) och pikter samt eventuellt andra, delvis icke indoeuropeiska urinvånare i Storbritannien. Språket blef emellertid till sist uteslutande iriskt eller gaeliskt. F. n. talas gaeliska af omkr. 350,000 pers. Jfr Gaeliska språket och litteraturen. ^{K. F. J.} Gaeliska språket och litteraturen [gäliska]. Gaeliska (nyir. gaoidhealg l. gaeidhelg, gaeliska, med underförstådt bélre, språk, af adj. goidelach, gaelisk, se Gaeler) är 1) i vidsträckt bemärkelse namn på de keltiska (se d. o.) språk, som talas på Irland (iriska, se Iriska språket och litteraturen), ön Man (manx, se d. o.) samt i de skotska högländerna; 2) i inskränkt och vanlig mening kelternas (gaelernas) i de skotska högländerna och på Hebriderna språk, äfven benämndt erse (eg. = irish, "iriska") l. ersiska. -- Ännu vid slutet af 800-talet var den skotska gaeliskan i allo öfverensstämmande med den iriska gaeliskan, från hvilken den utgått, och mycket länge stod den skotska gaeliskan i litterärt och språkligt beroende af den iriska. 1690 utgafs en upplaga af hela bibeln till de skotska högländarnas bruk, men den var affattad på iriska och försedd med en kort, för skottarna lämpad ordbok. Först 1767 utkom nya testamentet och 1820 gamla testamentet på högskotska. Ännu i dag är den skotska stafningen nästan densamma som den nyiriska; dock är uttalet nu rätt olika. De viktigaste olikheterna äro följande. Mot iriskt o och u, som i samma ordgrupp kunna växla, svarar ofta högskotska a. Verkningarna af den s. k. eklipsen, som består däruti, att ursprungligt slutande -n i ett ord förvandlar börjande t- och c- i följande till d (d) och g (g) samt assimilerar följande b-, d- och g- (hvarigenom t. ex. af urspr. ir. inna n-tuath blef inna duath, "folkens", af inna n-cert blef inna gert, "rättigheternas", af inna m-bo blef inna mmõ, "kornas", af inna n-dath blef inna nnath, "färgernas"), äro utplånade utom vid börjande s-. I tvåstafviga ord ligger accenten i iriskan på sista stafvelsen, i högskotskan på första. I högskotskan bildas presens genom omskrifning medelst presens participium och hjälpverb. Största olikheten härskar dock i fråga om ordförrådet, i det att det ena språket i stor utsträckning företer ord och uttryck, som saknas i det andra; så är negationen t. ex. i iriskan ni, men i högskotskan cha. -- I skotskan användes vanligt latinskt alfabet, under det irerna ännu använda de medeltida ur de latinska bokstäfverna härledda formerna. -- Den skotska gaeliskan fortlefver ännu i nordvästra hälften af Skottland, d. v. s. inom det område, som i s. ö. begränsas af en linje, dragen från Frith of Clyde öfver Loch