Lomond, Dunkeld och Balmoral till Nairn vid Moray Frith. I sydvästra delen, n. om Clyde, är språket mera likt iriskan än i de centrala distrikten och på Hebriderna, som aflägsnat sig mera i fonetiskt hänseende. Man brukar gemenligen antaga två hufvuddialekter; men Forbes i det nedan nämnda grammatiska arbetet urskiljer tre (northern, central och south-western). Jfr Murray, "The dialect of the southern counties of Scotland, its pronunciation, grammar and historical relations" (1873), hvarur "Present limits of the celtic language in Scotland" är infördt i "Revue celtique", II. Af de mellan 300,000 à 350,000, som tala gaeliska, behärska minst två tredjedelar äfven engelskan, som synes vinna terräng på gaeliskans bekostnad. Denna synes dock ega större motståndskraft än iriskan, om den också icke i detta hänseende kan mäta sig med walesiskan. Från äldre tider finnas inga litterära minnesmärken af den skotska gaeliskan. Det existerar en evangeliehandskrift från 800-talet, "boken från Deir", men språket företer inga olikheter med iriskan; endast i några från 1000- à 1100-talet härstammande tillsatser spåras olikheter i ortografien, som angifva tillvaron af fonetiska förändringar. Om också inga äldre uppteckningar finnas af kyrklig litteratur eller af hvarjehanda rättsregler o. s. v., såsom hos de öfriga keltiska folken, så kan dock icke en muntlig tradition af sagor, legender och sånger af episkt, genealogiskt, moraliserande eller lyriskt innehåll ha saknats. Under förra hälften af 1500-talet (omkr. 1512) upptecknade domprosten i Lismore i Argyllshire, James Macgregor, med hjälp af sin broder D u n c a n från folkets mun omkr. 300 sånger. Manuskriptet härtill, "Liber domini Jacobi Macgregor decani Lismoren", utgafs till största delen under titeln The dean of Lismore's look af Th. M'Lauchlan och W. F. Skene, 1862. I detta manuskript är en mer fonetisk beteckning använd i motsättning till hvad fallet är i iriskan. Till innehållet är denna samling därför viktig, att det är den äldsta källan till de s. k. Ossianska dikterna. Vid flera af sångerna uppgifves, att de härstamma från en Ossian (se d. o.) l. Ossin, och då de dessutom öfverensstämma med sånger i den af Macpherson 1762 utgifna bekanta diktsamlingen Fingal, an ancient epic poem in six books, bilda de ett af de starkaste bevisen för, att samlingen hvilar på autentisk grund, d. v. s. icke diktats af Macpherson själf, utan väsentligen representerar verkliga bland folket kurserande dikter, om också en diktare Ossian aldrig funnits. De ifrågavarande dikterna äro sannolikt af iriskt ursprung och ha nog i tämligen sen tid, i muntlig tradition eller i skriftliga uppteckningar, förts öfver från Irland till Skottland. Ursprungligen ha dikterna tillhört iriska sagosamlingar, som uppstått inom den krets, där Ossin, Finns son, som skall ha öfverlefvat det förhärjande slaget vid Gabra (284 e. Kr.), uppträdde som anförare. Ossin var i dessa sagor hufvudhjälten och uppträdde ofta som föredragare af sede- och situationsmålande, den episka handlingen rekapitulerande dikter, hvilka inledas med Ossin cechuin (lat. Ossin cecinit), "Ossin sjöng", hvaraf småningom uppkom den uppfattningen, att han var en diktare. - Ett värdefullt sammelverk öfver det gaeliska materialet i Skottland är Lealliar na Feinne ("Feniernas bok") i l :a bandet af det af J. F. Campbell 1872 utg. "Gælic texts. Heroic ballads collected in Scotland chiefly from 1512 to 1871". Här finnes största delen af de samlingar af gaelisk folklitteratur, som under tidernas lopp gjorts ur gamla handskrifter och böcker och ur folkets mun. De näst "The dean of Lismore's book" äldsta manuskripten härstamma från 1603 och 1690, äro skrifna med irisk skrift och till innehållet äfvenledes af iriskt ursprung. Det nära sammanhanget mellan Irland och det gaeliska Skottland har fått sitt uttryck äfven i engelsmännens ofvan anförda namn på gaelerna och deras språk, erse. I Campbells samling återfinner man nu också det förnämsta af det material, som är bekant från iriska källor, t. ex. nationalsagorna om Cuchulinn, Finn och Ossin; dock med stark tillblandning af nordiska element, härledande sig från de nordiska vikingatågen från omkr. 800 och senare. - Det trognaste uttrycket för specifikt gaelisk diktning och språkform lämnas i bardpoesien, företrädesvis samlad i det af J. Mackenzie och J. Logan 1841 utgifna arbetet Sar-Obair nam bard gaelach, or the beauties of gælic poetry (1841). Bland dylika barder må nämnas Mary Macleod (f. 1569), Jain Lom l. "Bare John" (midten af 1600-talet), Alexander M'Donald (hans diktning nära förbunden med upproret 1745) och dennes samtida satirikern Mac Codrum, Dugald Buchanan (f. 1716, religiös poesi), Duncan M'Intyre l. Duncan Ban (Fair Duncan, f. 1724; skildring af skogs- och jägarlifvet), Robert Mackay l. Rob Donn, samtida med J. Macpherson (se d. o. och Ossian) och en hel rad efter denne uppträdande diktare, såsom Lauchlan Macpherson (f. 1723), William Ross (f. 1762), Ewan Mac Lachlan (f. 1775), Livingstone l. Mac Dhunleibhe (f. 1808). Se härom företrädesvis J. S. Blackie, "The language and literature of the scottish Highlands" (Edinburgh, 1876). En samling folksagor är utgifven i Campbells "Popular tales of the west Highlands" (1862), ordspråk af A. Nicolson i "A collection of gælic proverbs and familiar phrases" (1881). Om "Carvel" se M a n x. Flera lärda sällskap (såsom The Highland society) äro verksamma på den gaeliska litteraturens och historiens område. Om kyrklig litteratur kan man se Skene, "The book of the dean of Lismore", s. XXXVIII; bibelöfversättningen från 1826 gäller som det bästa uttrycket för (den skotska) gaeliskan (ny uppl. 1880). - Af ordböcker må nämnas Armstrong, "A gælic dictionary, in two parts" (1825), "Dictionarium scoto-celticum" (1828, utg. af Highland society of Scotland; det förnämsta), Mc Alpine, "Pronouncing gælic dictionary" (1847), Mac Leodæ Dewar "A gælic dictionary" (ny uppl. 1887), M a c b a i n, "Etym. diction. of the gaelic lang." (1896). - Bland grammatiska framställningar må i främsta rummet nämnas Stewart, "Elements of gælic grammar" (1812), Ebrard, "Handbuch der mittelgälischen sprache" (1870; behandlar språket i "Ossian"), Forbes, "Principles of gælic grammar" (1848). 1881 började en tidskrift, egnad den gaeliska filologien, utkomma i Glasgow, "The scottish celtic review". K. F. J. Gaertn., vid växtnamn förkortning för tyske