gång under djurets lif - enligt uppgift årligen efter brunsten -, medan hos andra slidhornsdjur en dylik fällning i allmänhet inträffar blott en gång under ungdomen. Skallens byggnad ansluter sig till en af de äldsta kända slidhornsdjuren, Protogoceros, som lefde under miocentiden; dock ha kindtänderna hos gaffelantilopen erhållit högre kronor, och tårgropen är försvunnen. Lättklöfvar saknas. Djuret är ofvantill vackert rost-isabellfärgadt, men hvitt på sidorna, undertill, kring svansen samt där och hvar på hufvudet och halsen; hornen äro svarta. Den fullvuxne hannen är något öfver 11/2 m. lång, öfver bogarna 80 och öfver länden 96 cm. hög. Honan är märkbart mindre än hannen, men med undantag af, att hornen äro mindre eller stundom t. o. m. saknas, icke vidare olik honom. - Gaffelantilopens utbredningsområde ligger mellan Saskatchewan och mellersta Mexico, Missouri och Stilla hafvet; den uppehåller sig på slätterna samt undviker skogar och bergstrakter. Särdeles talrikt förekommer den på Kansas', Oklahomas och Texas' slättmarker och på låglända ställen v. om Klippbergen. Den uppträder i smärre flockar eller hjordar af hundratals djur. Gaffelantilopernas föda utgöres hufvudsakligen af det korta, saftiga prärigräset, men äfven af andra växter; under vintern lida djuren ofta stor nöd, när djup snö täcker marken, och då omkommer ej sällan en mängd af dem. Saltvatten eller rent salt älska de, liksom de fleste idisslare, högeligen och välja ofta till vistelseort ställen, där sådant står dem till buds. Intet på prärierna förekommande djur öfverträffar antilopen i snabbhet, och den utmärker sig för vaksamhet och skygghet. Parningstiden infaller i sept,, då strider utkämpas mellan bockarna. I maj eller juni föder honan vanligen två enfärgade ungar, hvilka växa jämförelsevis ganska fort. I fångenskapen trifves djuret icke väl. - På senare tiden har man börjat flitigt jaga gaffelantilopen, hvilket förr skedde "blott i nödfall, då man icke kunde få bisonkött". Jakten är emellertid på de skoglösa slätterna förbunden med icke ringa svårigheter samt tager jägarens tålamod och ihärdighet starkt i anspråk. Köttet är godt, talgen användes till framställande af förträffliga ljus, och huden beredes af indianerna till skjortor, af de hvite till handskar. Litt.: I. Muric, "Notes on the anatomy of the prongbuck, Antilocapra americana" (i "Proceedings of Zoological society", 1870). Gaffelapa, sjöv. Se Apa och Gaffelsegel. Gaffelben, zool. Se Fåglar, sp. 180. Gaffelfil, mek. tekn. Se Fil, sp. 190. Gaffelfock, sjöv. Se Gaffelsegel. Gaffelgrenig, bot., säges en växt vara, som är dikotomiskt förgrenad. Jfr Dikotomi och Förgrening. Gaffelhornsdjur, zool. Se Gaffelantilopen. Gaffelkorn. Se Korn. Gaffelkors. Se Kors och Pythagoreiskt kors. Gaffellik, sjöv. Se Gaffelsegel. Gaffelnock, sjöv. Se Gaffel. Gaffelplog, landtbr. Se Plog. Gaffelplåtar, paleont. Se Blastoidea. Gaffelsegel, sjöv., ett trapetsformigt segel, hvars öfre "lik", gaffelliket, antingen är fäst vid en gaffel medelst "litslina" eller ock löper på densamma medelst "litsor" af trä, järn eller tåg, och hvars främre lik, mastliket, är "litsadt" till en undermast eller "snaumast". De båda öfriga liken kallas aktre och undre liken. Om gaffelseglet halas ut till nocken af en bom, kallas det ofta bomsegel. För att sätta ett gaffelsegel halar man skot och, om det löper på gaffel, uthalaren på gaffeln; för att bärga detsamma halar man brokar och gigtåg samt, om det löper på gaffel, skotupphalare och inhalare. Gaffelseglen kallas på olika master och fartyg gaffelfock, gaffelapa eller apa, mesan, briggsegel samt, på skonare och galeaser, storsegel. Jfr Bomsegel, Bärga segel och Segel. Gaffelsegelsbrok, sjöv. Se Brok och Gaffelsegel. Stora gaffelsvansen. Gaffelsvansar, Cerura, zool, ett till fam. Notodontidae bland spinnarfjärilarna hörande släkte, omfattande medelstora arter med tjock, ragghårig kropp, hos båda könen kammade antenner samt i bakkanten helbräddade (ej med tand försedda) vingar. Larverna ha i stället för analfötter två bakåtriktade, taggiga utskott, ur hvilka de, om de oroas, utstjälpa långa, veka trådar, med hvilka de svänga hit och dit. På ryggsidan af en af de främre lederna bära de en puckelformad upphöjning och därbakom en stor schabrakformig ryggfläck, som är mörkare än den gröna grundfärgen. Pupporna öfvervintra i sin delvis af träspånor bestående kokong, som fästes vid någon trädstam. I vårt land finnas fyra arter, af hvilka den största och allmännaste är stora gaffelsvansen, C. vinula (se fig.), som har en vingbredd af 42-75 mm. och är ljusgrå med mörka tvärband på bakroppen, hos hannen med otydliga teckningar på vingarna, hos honan med i hvarandra inskjutande mörka vinkellinjer. Larven, som lefver på asp- och pilbuskar, är såsom ung helt svart och har bakom hufvudet på hvardera sidan en taggig törne, liknande ett par uppstående öron. Såsom äldre blir den grön, med violett eller brunaktig, hvitkantad schabrakfläck på ryggen. Då den oroas, intager den en egendomlig "skräckställning".