i det den, hvilande på bukfötterna, hotfullt uppreser hufvudet och bakkroppen, hvarvid den låter de nämnda röda och gulhvita trådarna framträda ur bakkroppens ändtaggar. Antagligen spela dessa någon roll vid förjagandet af parasitinsekter, hvilka angripa larven. Stora gaffelsvansen förekommer ej sällsynt i hela vårt land. Gaffeltoppsegel, sjöv., ett trekantigt, mindre segel, som sättes akter om en stång och öfver en gaffel, öfre delen är ofta "litsad" till rå eller spri och främre liket till stången. Seglet hissas till stångtoppen medelst gaffeltoppsegelsfall, det aktre hörnet skotas till gaffelnocken medelst gaffeltoppsegels-skot, och det främre, undre hörnet sträckes nedåt genom gaffeltoppsegelshals. För att bärga seglet halas gaffeltoppsegelsgigtåg. Jfr Barkskepp. O. E. G. N.* Gaffky, Georg Theodor August, tysk universitetslärare, f. 1850 i Hannover, blef 1873 med. doktor i Berlin, deltog 1883—84 i den under Kochs ledning utsända koleraexpeditionen till Egypten och Ostindien, blef 1885 led. af Gesundheitsamt och 1888 professor i hygien i Giessen. 1897 var G. ledare af den för undersökning af pesten till Indien sända kommissionen. Han har i "Arbeiten aus dem kaiserlichen gesundheitsamte" äfvensom i andra tidskrifter offentliggjort en stor mängd vetenskapliga arbeten. Gaflar, skogsh., benämning på de sidoväggar, som bildas af kolvedens ändytor i liggmilor. C. G. H.* Gafle-ån (Gäfle-ån), afloppet för Storsjön i Gästrikland. Den går i flera krökningar omkr. 21 km. genom Valbo socken och staden Gäfle, där den delar sig i tre armar, Storån, Österån och Islandsån, samt utfaller i Gäflefjärden af Bottniska viken. Under sitt lopp mottager den åtskilliga tillflöden, bl. a. ett från Lumsjön i Årsunda socken och Kungsbäcken från Vålsjön. Dess vattenområde är 2,720 kvkm. (Wbg.) Gafori [-få̄ri], Franchino, italiensk musiklärd, f. 1451 i Lodi, d. 1522 som kapellmästare vid domen i Milano, ansågs på sin tid som en auktoritet i musikteoretiska frågor. Ehuru han lade den forngrekiska tonvetenskapen till grund för all musiklära, var han dock icke blott arkeolog, utan tog äfven hänsyn till tidens behof. Hans förnämsta skrift är Practica musicæ (1496; flera uppl.). A. L.* Gafsa, stad i södra Tunisien, n. om Sjott el Djerid, i en 10 kvkm. stor, ytterst fruktbar oas, med lundar af dadelpalmer, apelsin-, citron- och granatträd. Ruiner af romerska bad med två varma källor (28—30°), som vattna hela oasen. Omkr. 5,000 inv. (däraf omkr. 800 judar). G., nu en viktig militärpost, förenad med Sfax medelst järnväg, är forntidens Capsa, Jugurthas skattkammare. Gagarin, rysk furstlig familj. 1. Pavel Pavlovitj G., statsman, f. 1789, d. 1872, blef 1858 medlem af kommittén för vidtagande af åtgärder för lifegenskapens upphäfvande, där han dock i det hela företrädde de konservative godsegarnas intressen, samt var 1864—65 president i ministerrådet och riksrådet. 2. Ivan Sergjejevitj G., jesuit, f. 1814, d. 1882 i Paris. Efter kortvarig diplomatisk tjänstgöring flyttade G. till Paris, där han öfvergick till katolicismen och inträdde i jesuitorden. Han samlade i Paris ett slaviskt bibliotek och utgaf tillsammans med Ch. Daniel från 1857 en serie Études religieuses, historiques et littéraires, som till större delen behandlade ryska förhållanden. Själf författade G. Les starovères, l’église russe et le pape (1857), La Russie sera-t-elle catholique? (s. å.) och Les hymnes de l’église grecque (1868). G. misstänktes af många för att ha varit författaren till de anonyma bref, som vållade Pusjkins ödesdigra duell; denna misstanke, som stödde sig på mycket lösa grunder och utan tvifvel var oriktig, förgiftade emellertid hans lif. A—d J. Gagat, miner., tysk benämning på en svart, glänsande varietet af brunkol. Namnet härrör från Gagæ, en stad i Lycien, vid Limyros’ mynning, där gagat, enligt Dioskorides, skall ha förekommit. Jfr Beck-kol och Jet. P. T. C.* Gage [gāʃ], fr. (it. gaggio, mesogöt. vadi, eg. pant, underpant), fast aflöning (i denna bemärkelse brukas ordet i franskan endast i pluralis). Gage [ge͡i'dʃ], Thomas, engelsk general, f. 1721, d. 1787, blef 1741 officer, kommenderades 1754, då öfverstelöjtnant, till Nord-Amerika och deltog som befälhafvare för förtruppen i anfallet på Fort Duquesne i juli 1755 samt fulländade som brigadgeneral efter Montreals fall 1760 den brittiska eröfringen af Canada, hvarefter han en tid var guvernör i Montreal och genom mildhet förstod att vinna befolkningens förtroende. 1763—73 var G., sedan 1770 generallöjtnant, högste befälhafvare i Brittiska Nord-Amerika, kom i maj 1774 som nyutnämnd guvernör öfver Massachusetts till det redan upproriska Boston samt gaf genom ett försök att låta förstöra kolonisternas ammunitionsförråd anledning till träffningen vid Lexington (19 april 1775), från hvilken man plägar räkna amerikanska oafhängighetskrigets början. Kort efter sin framgångsrika strid mot kolonisterna vid Bunker’s hill (17 juni s. å.) blef G. innesluten i Boston af Washingtons armé och hemkallades på hösten till England; han utnämndes 1783 till general. V. S—g. Gage [ge͡i'dʃ], Lyman Judson, nordamerikansk finansman, f. 28 juni 1836 i De Ruyter, staten New York, blef 1855 banktjänsteman i Chicago och var den verklige ledaren af därvarande First national bank, långt innan han 1891 blef president för denna institution. I Chicagos kommunala lif gjorde G. kraftiga insatser, utan att ansluta sig till något af de stridande partierna eller emottaga något kommunalt ämbete. G. var ordf. i finanskommittén för 1893 års världsutställning i Chicago, och utställningens stora framgång berodde i ej ringa mån på hans energi. Han var 1897—1902 Unionens finansminister och ledde bl. a. som sådan skickligt finansärendena under kriget med Spanien. Sedan april 1902 har han i New York bedrifvit enskild affärsverksamhet. V. S—g. Gagea L., Vårlök, bot., ett växtsläkte inom fam. Liliaceæ. De dithörande arterna äro lökväxter med blommorna i flock med svepeblad. Blommorna äro gula, på utsidan gröna eller bruna, med stjärnformigt utbredda kalkblad. Svenska floran eger 5 arter, bland hvilka de två allmänna G. lutea L. (se fig.) och G. minima L. höra till vårens förstlingar, enär deras blommor vanligen utvecklas redan i april. De lökformiga jordstammarna af G. lutea L. och G.