<img r>Gagea lutea.

pratensis Dum. ha förut, under namnet Rad. ornithogali, haft medicinsk användning. ^{O. T. S.} (^{G. L--m.}) Gagern, von, tysk friherrlig släkt från Rügen. 1. Hans Christoph Ernst, friherre von G., statsman och politisk skriftställare, f. 1766 i Kleinniedesheim nära Worms, d. 1852 i Hornau i Hessen-Darmstadt, blef 1791 nassau-weilburgskt sändebud vid tyska riksdagen och därefter i Paris. Han var en ifrig motståndare till franska republiken och Napoleon I, deltog 1812 i planen till ett uppror i Tyrolen mot det franska herraväldet och blef 1814 som statsminister ställd i spetsen för de oranien-nassauska ländernas förvaltning. Han tog verksam del i skapandet af konungariket Nederländerna samt var dettas och huset Nassaus sändebud vid kongressen i Wien 1815. På tyska förbundsdagen var G. till 1818 ombud för storhertigdömet Luxemburg och verkade som sådant i frisinnad anda samt påyrkade införandet af representativa författningar i alla förbundsstater. Efter att 1820 ha blifvit pensionerad af nederländska hofvet, sysselsatte han sig med litterära arbeten. Bland hans skrifter må framför allt nämnas det intressanta memoarverket Mein antheil an der politik (4 dlr 1823--33, 5:e o. 6:e del. 1845). 2. Friedrich, friherre von G., den föregåendes son, nederländsk general, f. 1794 i Weilburg, kämpade 1812--14 i österrikisk tjänst och gick 1814 i nederländsk. Han stred mot fransmännen både vid Leipzig och Waterloo. Såsom major och generalstabschef tog G. del i holländarnas fälttåg mot Belgien 1831, blef 1844 generalmajor och skickades till de holländska kolonierna på Sunda-öarna för att inspektera krigsväsendet därstädes. Vid återkomsten 1847 blef han guvernör i Haag. Våren 1848 reste G., som egde sin släkts hela varma patriotiska läggning, till Tyskland. Utan att afvakta nederländska regeringens tillåtelse mottog han öfverbefälet öfver de badensiska trupperna för undertryckande af det republikanska upproret i Baden, men nedsköts 20 april s. å. vid afbrottet af de förhandlingar han vid Kandern begynt för att förmå Heckers insurgentskara att nedlägga vapen. Brodern Heinrich von G. (se nedan) blef hans biograf i "Das leben des generals Friedrich von G." (3 bd, 1856--57). 3. Heinrich Wilhelm August, friherre von G., den föregåendes broder, statsman, f. 1799 i Bayreuth, d. 1880 i Darmstadt, deltog såsom nassau-weilburgsk officer i slaget vid Waterloo (1815), fortsatte efter krigets slut sina studier vid <img r>

flera universitet, hvarunder han var en af stiftarna af "die burschenschaften", och inträdde 1821 i statstjänst i Hessen-Darmstadt, men blef 1832, till följd af sina på landtdagen uttalade liberala åsikter, afskedad från sitt ämbete. G. invaldes emellertid ånyo i landtdagen, blef oppositionens erkände ledare och ställdes 6 mars 1848 i spetsen för en liberal ministär. Men snart utbytte G., som spelat en ledande roll i det s. k. "förparlamentet", sin hessiska ministerpost mot en plats i tyska nationalförsamlingen i Frankfurt, till hvars president han valdas 19 maj 1848. Till den bullersamma församlingens arbetsmöjlighet bidrog väsentligt hans måttfulla och kloka sätt att leda förhandlingarna, och det var i främsta rummet hans verk, att ärkehertig Johan af Österrike (24 juni) blef vald till tysk riksföreståndare, men han sökte likväl bringa till stånd en tysk förbundsstat med Österrikes uteslutande, under Preussens ledning, och framställde, då han 16 dec. 1848 sattes i spetsen för riksministären, förslag i denna riktning. Men sedan konungen af Preussen vägrat att mottaga den tyska kejsarkronan, utträdde G. -- som redan 21 mars nedlagt sitt ämbete, hvilket han dock sedan interimistiskt förvaltade till 10 maj -- definitivt ur parlamentet (21 maj), misströstande om möjligheten att under radikalismens öfverhandtagande inom församlingen nå fram till en stadgad riksförfattning. G. deltog likväl i församlingen i Gotha (juni s. å.) och i Erfurtparlamentet mars--april 1850, där han arbetade för en "union" af nordtyska och mellantyska stater under Preussens ledning. Efter schleswig-holsteinarnas nederlag vid Isted (25 juli 1850) begaf han sig till Holstein för att deltaga i kampen mot Danmark. Då Preussen ej hjälpte Österrike uti italienska fälttåget 1859 och sistnämnda land började beträda den konstitutionella utvecklingens bana, ställde G. sig öppet på Österrikes och det stortyska partiets sida. 1864--72 var han Hessen-Darmstadts sändebud i Wien och lefde sedermera, nästan förgäten, på sitt gods i Rhenhessen. -- Upplysande äfven för G:s historia är hans ofvan omnämnda biografi öfver brodern Friedrich (se G. 2). Jfr äfven en lefnadsteckning öfver honom af G. Kaufmann i "Allgem. deutsche biographie", bd XLIX. 4. Max, friherre von G., de båda föregåendes broder, ämbetsman, f. 1810 i Weilburg, d. 1889 i Wien, var 1829--33 anställd i nederländska armén och blef någon tid därefter ämbetsman i Nassaus tjänst. Varm patriot liksom de äldre bröderna, visade han tidigt en stark böjelse för katolicismen -- till hvilken han formligen öfvergick 1843 -- och kom därigenom att i legitimistisk anda vänta rikets förnyelse af det återupplifvade kejsarämbetet, ej af kronan Preussen. G. var 1848 medlem af nationalförsamlingen och i den första riksministären understatssekreterare för utrikes ärenden samt sökte som sådan hindra afslutandet af vapenstilleståndet i Malmö. 1854 kallades han till Wien,