563 Gahn 564 socken, Kronobergs län, d. 29 okt. 1794 i Stockholm, blef student i Uppsala 1744 och kammarskrifvare i Krigskollegium 1750, där han utan vidare befordran stannade till sin död. G. gjorde sig ett aktadt namn genom de samlingar och afskrifter af historiska handlingar han hopbragte och hvilka till större delen (de s. k. "Gahmska samlingarna" ; 60 digra kvartband af mest litteraturhistoriskt och biografiskt innehåll) 1804 inlöstes för Uppsala universitetsbiblioteks räkning. Äfven af trycket utgaf G. åtskilligt, hvaribland må nämnas "Kongl, stadgar, förordningar, bref och resolutioner angående Swea Kikes Landt-Milice til häst och fot" (del. 1-4, 1762, 65, 98, 1814, omfattande tiden 1680 -1718, ej fullbordadt), för hvilket arbetes två första delar han 1765 af rikets ständer hugnades med en liten pension. Oaktadt sin efter samstämmande intyg tryckande fattigdom fann G. äfven medel till bildande af en visserligen ej stor, men särdeles värdefull samling af äldre och sällsyntare svenskt tryck (katalog däröfver trycktes i Uppsala 1795), hvilken efter hans död inköptes af D. Nescher och med dennes bibliotek 1828 kom till k. biblioteket, där G :s böcker lätt igenkännas på sina originella, af Floding stuckna exlibris (se d. o., pl. I) och omständliga, med G :s prydliga handstil präntade uppgifter om dag och timme för deras införlifvande med hans lilla "archivo på Käpplingeholmen". - G. P:s son Peter Gerhard G. (f. 1761, d. 1826), "ritmästare" i Stockholm, testamenterade 2,000 rdr b:ko till en stipendiefond vid Fria konsternas akademi. - G. P:s kusin och namne, Sigfrid Nilsson G., f. 1727, häradshöfding i Östergötland med lagmans titel, d. ogift 1799, äfven känd som samlare, donerade sina böcker och handskrifter i svenska lagfarenheten samt sin myntsamling till Linköpings bibliotek. Aqut. Gahn, en i Sverige fortlefvande, ursprungligen skotsk gammal adlig ätt, som i Skottland kallade sig Colquhoun (se d. o.). Till Sverige inkom ätten 1572 med bröderna W o 11 e r och Georg Colquhoun, officerare vid den skotska trupp, som Charles de Mornay s. å. öfverförde till Sverige. De skrefvo sig Cahun, hvilket sedermera förvreds till Gahun, Gaan och Gahn. Wolter Cahun blef stamfader för den svenska släkten, af hvilken en gren 1689 adlades under namnet Canonhielm (utdöd 1719), en annan 1809 under namnet G. af Colquhoun (se G. 3). Flera medlemmar af släkten ha skaffat sig ett namn på bergshandteringens och naturvetenskapernas områden. 1. JohanGottliebG., bergsvetenskapsnian, f. 19 aug. 1745 på Voxna bruk i Hälsingland, d. 8 dec. 1818 i Falun, studerade 1762-70 i Uppsala och var därunder förtrogen vän med kemisterna T. Bergman och Schéele. 1770 bosatte han sig i Falun, där han införde förbättringar i kopparsmältningen, anlade graderverk och verkstäder för vitriol, svafvel och rödfärg. 1773-1817 var G. Bergskollegiets kemiske stipendiat, erhöll 1782 titel af bergmästare och utnämndes 1784 till assessor i nämnda kollegium. 1793 blef han medlem af Eikets ärendens allmänna beredning. - G. blef 1784 led. af Vet. akad. Vid 1778 och 1809 års riksdagar representerade han Falu bergslag i borgarståndet och var 1809 en af detta stånds tre medlemmar i konstitutionsutskottet samt, såsom nära befryndad med Hans Järta, en af dennes närmaste anhängare (Järtas bref till G. 1795-1809 finnas i Uppsala univ :s bibliotek). G. gjorde flera viktiga upptäckter, hvilka han dock aldrig själf offentliggjorde, utan med stor liberalitet meddelade åt Bergman och Schéele. Så t. ex. gjorde G. den viktiga upptäckten af kristallers genomgångar och af den grundform, som dessa bilda, men Bergman beskref den. Upptäckterna att benjord är fosforsyrad kalk, att tungspat innehåller baryt, att brunsten medelst kol kan reduceras till manganmetall tillhöra G. Stor förtjänst inlade han vid utarbetandet af blåsrörets användning inom kemien och mineralogien, och hans forskningar och försök på detta område ligga till grund för Ber-zelius' berömda arbete om blåsrörets användning. G. hade en oöfvervinnelig motvilja för att själf publicera sina undersökningar, om hvilka hans anteckningar voro ytterst knapphändiga, så att säkert mången viktig upptäckt därigenom gått förlorad. - Efter G. har mineralet g a h n i t uppkallats. 2. H e n r i k G., den föregåendes broder, läkare, f. l jan. 1747 i Falun, d. 6 febr. 1816 i Stockholm, studerade från 1762, delvis under Linnés särskilda ledning, i Uppsala, där han 1769 blef med. kandidat. 1770-73 företog han en vetenskaplig resa till Tyskland, Holland, England och Skottland samt promoverades under tiden (1772) i Uppsala till med. doktor och utnämndes s. å. till förste amiralitetsläkare vid arméns flottas eskader i Stockholm, från hvilken befattning han tog afsked 1789. 1777-90 tjänstgjorde han därjämte som assessor i Collegium medicum. G. blef 1808 öfverläkare vid Krigsakademien på Karlberg. 1793 blef han led. af Vet. akad. - G. var en bland Sveriges mest upplyste och berömde läkare. Han lyckades bl. a., efter många fåfänga försök, 1802 ympa skyddskoppor i Stockholm, hvarifrån Taccinen sedermera meddelades till åtskilliga orter i riket, och var 1807 en af Svenska läkarsällskapets stiftare. Vid flera till-