tillfällen var G. led. i för sundhetsändamål tillförordnade kommittéer. Han författade åtskilliga uppsatser i Vet. akad :s och Läkarsällskapets handlingar m. m. 3. Karl Pontus G. of Colquhoun, den föregåendes broder, militär, f. 1 mars 1759 i Falun, d. 9 maj 1825 i Stockholm, gjorde först krigstjänst i Frankrike, Holland och Preussen samt bevistade finska kriget 1788--90 och norska fälttåget 1808. 1813 utnämndes G. till chef för Dalregementet, 1814 till generalmajor, 1820 till chef för Andra infanteribrigaden och 1824 till ordf. i Krigshof rätten. G. användes 1809 af Georg Adlersparre i Dalarna för att öfvervaka befarade kontrarevolutionära stämplingar därstädes samt för att genom emissarier, ströskrifter o. d. till Norge befordra dess väntade anslutning till Sverige (hans bref härom till Adlersparre i utdrag tryckta i dennes "Handlingar rörande Sveriges historia", 1831, VI). 1814 anförde G. den svenska truppstyrka, som under kriget med Norge blef tillbakaslagen i träffningarna vid Lier och Matrand (se d. o.) af en norsk kår under öfverste Krebs. 1809 blef G. adlad och antog namnet G. af Colquhoun. Han slöt själf sin adliga ätt. 4. Henrik G., sonson till G. 1, kemist, f. 1820 i Falun, d. 1874 i Uppsala, deltog 1843-46 i några på Järnkontorets bekostnad företagna geologiska undersökningar. G. förvärfvade sig ett namn genom sin 1868 gjorda uppfinning af det allmänt bekanta och använda desinfektionsmedlet aseptin (sed. o.). 1. P. T. C.* 3. (S. C.) Gahnit 1. Zinkspinell, miner., ett i gröna oktaedrar kristalliserande, i talkskiffer och kvarts vid Falun förekommande mineral af spinellgruppen, sammansatt efter formeln Zn(MnFe)O . Al2(Fe2)O3, således hufvudsakligen bestående af zinkoxid och lerjord. Gahnit har anträffats äfven i New Jersey och i diamantförande sand i Minas Geraes i Brasilien. Mineralet har blifvit uppkalladt efter J. G. Gahn (se Gahn 1). P. T. C.* Gahns bröstpiller (Pilulæ gummi ammoniaci the- baicæ), ett numera obrukligt namn på Sv. farmakopéns Pil. ammoniaci opiatæ (se Opiumpreparat). C. G. S.

Gaia, efter en antik relief, betecknande henne som den allnär ande.

Gaia 1. Ge (grek. Faia 1. Ffj, Jorden, motsv. romarnas Tellus), grek. myt., framställdes i den gamla grekiska gudaläran som en kvinnlig gudomlighet och allt lefvandes ursprung, hvarför hon äfven kallas "allmodern" eller den "allnärande". Enligt Hesiodos uppstod hon i tidens början ur Kaos och frambragte ur sig den med henne själf likartade himmelen (Uranos), bergen och hafvet (Pontos). Uranos blef sedermera hennes gemål och fader till en talrik afkomma, nämligen titanerna, cykloperna, hekatoncheirerna m. fl. jättelika vidunder. Dessutom blef hon med Pontos moder till en skara af hafsgudomligheter, Nereus, Forkys, Thaumas m. fl. Befruktad af de blodsdroppar, som vid Uranos' stympande föllo på jorden, födde hon vidare erinyerna, giganterna och de meliska nymferna. Äfven det uräldsta människosläktet sades ha omedelbart framgått ur hennes moderssköte. Då de ur jordens inre uppstigande dunsterna ansågos ega en profetiskt inspirerande verkan, vördades G. därjämte såsom en orakelgifvande gudomlighet, och henne tillhörde ursprungligen det berömda orakeltemplet i Delfi. Föreställningen om jordgudinnan såsom ett personligt väsen synes dock icke ha fullt genomträngt folkmedvetandet, hvarför äfven hennes dyrkan stod tillbaka för de rent personligt tänkta gudarnas. Under senare tider förblandades hon ofta med Demeter (Ceres), årsväxtens gudinna. Detsamma var förhållandet med den romerska Tellus. Bland bildliga framställningar märkes den, som förekommer på den pergamenska altarfrisen (i Berlin), där hon ses till midjan höja sig ur jorden för att anropa om skonsamhet mot hennes barn giganterna. Vidstående fig. återger en i Tunis funnen antik relief, framställande Gaia. A. M. A. Gaia, Villa Nova de, stad i portugis, distriktet Porto, på vänstra stranden af Douro, midt emot Porto. 14,754 inv. (1900). Wbg. Gaidoz [gädås], Henri, fransk etnolog och keltolog, f. 1842 i Paris, blef 1872 professor i geografi och etnografi vid Ëcole libre des sciences politiques och 1876 i keltiska språk och litteratur vid Ëcole pratique des hautes études i Paris. G. uppsatte 1870 tidskriften "Eevue celtique", och 1877, jämte E. Kolland, "Mélusine, revue (recueil) de mythologie, littérature populaire, traditions et usages". Utom bidrag till dessa och andra vetenskapliga tidskrifter har G. författat bl. a. Esquisse de la religion des gaulois (1879-81), Le blason populaire de la France (jämte P. Sébillot, 1884), Les religions de la Grande Bretagne (1885) och Le dieu qaulois du soleil et le symlolisme de la roue (1886) N. E. H. Gaikwar. Se Gaekwar. Gail [gajl], biflod till Drava (fr. h.) i Kärnten, upprinner vid Monte Cavallino (2,688 m.) i Karniska alperna och genomflyter en från v. till ö. gående dal,