missbruk. Jämte romarbrefvet, som utgör en närmare utveckling af ifrågavarande bref, är detta det bibliska hufvudstödet för protestantismens grundlära om den rättfärdiggörande tron. -- Jfr kommentarer af v. Hofmann (1863), Meyer (1870), Sieffert (1898) och Zahn (1907). (J. P.) Galatheidæ, zool. Se Porslinskrabbor. Galațĭ [galats], ty. Galatz, hamnstad i länet Covurlui i Rumänien (Moldau), vid vänstra stranden af Donau, mellan Sereths och Pruths mynningar och nära den fiskrika sjön Bratișu. G. ligger på en mot flodstranden sluttande höjd och består af den gamla staden (Mahalà) med trånga gator samt den högre upp liggande nya staden i europeisk stil. 64,878 inv. (1906). G. har marinarsenal och skeppsvarf, en vacker kaj och välvårdade offentliga parker. Liflig industri (stearinljus, makaroner, tågvirke) och stor handel. Exporten består hufvudsakligen af spannmål (mest majs, därefter hvete, korn, råg, hafre) samt trävaror. Såsom exportort för spannmål går G. alltmer tillbaka för Sulina och Braila. Införseln (mest väfnader, järn och stål, fisk, sydfrukter, olja) steg 1900 till 33,8 mill. frcs och utförseln till 30 mill. frcs. Ehuru på 155 km. afstånd från Donaus Sulinamynning, betraktas G. såsom sjöstad och står i regelbunden ångbåtsförbindelse med Odessa, Batum, de stora Medelhafshamnarna och Rotterdam samt med Donauhamnarna. G. har ett gymnasium, ett seminarium, är säte för en grekisk ortodox biskop och generalkommandot för 3:e armékåren samt för Europeiska Donaukommissionen och den blandade Pruthkommissionen. -- G. har på senare tid försetts med moderna befästningar och är en af Serethlinjens flygelstödpunkter. -- I nov. 1769 egde vid G. en träffning rum mellan ryssar och turkar; 1 maj 1789 eröfrades staden af ryssarna, som sedan blefvo slagna där 18 aug. s. å. 11 aug. 1791 afslötos i G. fredspreliminärer mellan ryssar och turkar. 10 maj 1828 vunno ryssarna en seger öfver turkarna vid G., och 22 juni 1877 öfvergingo de förre Donau vid denna ort. G. var frihamn till 1883. J. F. N. L. W:son M. Galatien, i forntiden landskap i Mindre Asien, begränsadt i n. af Bitynien och Paflagonien, i ö. af Pontos och Kappadokien, i s. af Lykaonien, i v. af Frygien. Detta område, som förut utgjorde delar af angränsande landskap, särskildt Frygien, fick namnet G. efter de galler eller kelter, som i 3:e årh. f. Kr. slogo sig ned där. Omkr. 280 f. Kr. hade keltiska krigarskaror från Gallien (nuv. Frankrike) framträngt till Balkanhalfön (se Brennus 2), hvarifrån de 278 öfvergingo till Mindre Asien, hvars västra del de under härjningar genomströfvade, tills de, besegrade af Attalos I (se d. o.) och af romarna 189, tvungos att hålla sig stilla inom ofvan angifna område. Med romarna stodo galaterna sedermera i allmänhet på god fot; efter hand helleniserade, kallades de gallogræci (landet Gallogræcia). G. var i n. kargt och bergigt, i s. jämnare med goda betesmarker. I v., vid floden Sangarios, bodde tolistobogerna (stad: Pessinus, med gammal dyrkan af Cybele, se d. o.), i midten tektosagerna med Ankyra (se Angora) som hufvudort, ö. om Halys trokmerna (Tavium). Hvar och en af de 3 stammarna sönderföll enligt åldrig gallisk sed i 4 tetrarkier, styrda af hvar sin tetrark ("fjärdingsfurste") jämte ett råd af 300 personer; hela folkets gemensamma angelägenheter afgjordes af en förbundsförsamling, som sammanträdde i en helig eklund. I 1:a årh. f. Kr. upphörde det nationella styrelsesättet, i synnerhet sedan Dejotarus (se d. o.) blifvit konung öfver hela G. En af hans efterträdare, Amyntas, utvidgade området ytterligare; efter dennes död, 25 f. Kr., blef G. romersk provins med Ankyra som hufvudort. Sedermera tillökades G. med delar af närliggande områden (Frygien o. a.); ännu senare, under Valens, uppdelades det i Galatia prima (med Ankyra) och Galatia secunda (med Pessinus som hufvudstad). -- Under kejsartiden voro galaterna högt värderade som förträffliga krigare. Deras eget språk fortlefde ännu på Hieronymus' tid (omkr. 400 e. Kr.). -- Kristendomen predikades i G. af Paulus på hans andra missionsresa (se vidare Galaterbrefvet). Litt.: F. Stähelin, "Geschichte der kleinasiatischen galater" (1907). H. Sgn. Galatina, stad i italienska prov. Lecce, vid järnvägen Brindisi--Gallipoli. 12,500 inv. (1901; som kommun 14,071). Gymnasium, teknisk skola, handel med vin och olja. (J. F. N.) Galatz. Se Galati. Galaxeidion (Galaxidi), hamnstad i grek. nomos Fokis, vid en vik (den Krisaiska) på norra sidan af Korintiska viken. 4,092 inv (1896). Före sin förstöring genom turkarna (1821) var G. den förnämsta handelsplatsen vid Korintiska viken. Wbg. Galaxidi. Se Galaxeidion.

Kejsar Galba. Efter en antik byst på Capitolium.

Galba, Servius Sulpicius, romersk kejsare, tillhörande en förnäm romersk släkt, f. 5 f. Kr., beklädde flera höga civila värdigheter, i synnerhet ståthållarskap, och utmärkte sig äfven såsom fältherre. 68 e. Kr. utropades G., hufvudsakligen på tillskyndelse af provinsernas ståthållare, till kejsare och hyllades efter Neros död i Rom. Hans styrelsetid blef dock helt kort. Den gamle mannen uppträdde vacklande och lät leda sig af dåliga rådgifvare. Soldaterna fattade snart hat till honom, emedan han vägrade att gifva dem de i hans namn utlofvade skänkerna. Otho, som följt honom till Rom, blef inom kort hans fiende, då G., med förbigående af honom, till tronarfvinge adopterade Piso Licinianus. Till följd af allt detta lyckades man tillställa ett soldatuppror, under hvilket G. mördades (69 e. Kr.). R. Tdh. Galbanum, Moderharts, farm. med., är ett s. k. gummiharts, hvars härstamning icke är fullständigt utredd. Det är högst sannolikt, att galbanum erhålles från flera arter af släktet Ferula Tourn., såsom F. galbaniflua Boiss. & Buhse och F. rubricaulis Boiss., hvilka båda förekomma i Persien, samt från Ferula-arter, växande på de turanska stäpperna. I handeln förekomma flera slag af galbanum, hvilka sannolikt ha olika ursprung. Det numera vanligaste galbanum består af smärre, till storleken något växlande korn, de flesta ungefär ärtstora, af rundad eller något obestämd form och hvitgulaktig färg, som under längre förvaring