595 Galilei 596 Där kom han dock snart i spändt förhållande till sina medbröder, och dels därför, dels för att erhålla en bättre och säkrare ställning utbytte han 1592 sin plats mot lärostolen i matematik i Padua. De 18 år, som han där tillbragte, voro de lyckligaste i hans lif, och under dem fullbordade eller förberedde han alla sina förnämsta arbeten. Emellertid hade hans forne lärjunge Cosimo de' Medici uppstigit på den toskanska tronen, och denne kallade 1610 G. till Florens samt utnämnde honom till sin förste matematiker och filosof. På denna plats fann G. dock ingalunda det lugn han eftersträlvade; hans opposition mot Aristoteles' filosofi bragte peripatetikerna i harnesk, och hans öppna anslutning till läran om jordens rörelse uppeggade teologerna mot honom. Redan 1616, då Coppernicus' lära af den romerska kyrkan högtidligen fördömdes, erhöll han en anmaning att taga sitt förnuft till fånga under trons lydnad. Sexton år senare kallades han till Kom såsom anklagad att i sin skrift om de förnämsta världssystemen ha försvarat den heterodoxa läran. Han undergick då en långvarig rannsakning, möjligen förenad med . tortyr, samt blef slutligen 1633 dömd till lifstids fängelse, ett straff, som dock snart mildrades därhän, att han förvisades, först till Siena, sedan till den villa (nu Villa del Galilei), hvilken han själf egde invid Arcetri i omnejden af Florens. Där framlefde han sina återstående år, ömt vårdad af en son och omhuldad af forna lärjungar, som blifvit honom trogna i med- och motgång. Under de sista åren af sitt lif var han fullständigt blind. Hans stoft hvilar sedan 1737 i kyrkan S. Croce i Florens. Redan tidigt visade G. prof på den observations-och kombinationsförmåga, som ledde honom till så många viktiga upptäckter inom den matematiska fysiken och astronomien. Ännu blott student i Pisa, iakttog han pendelsvängningarnas isokronism (se Pendel) och konstruerade med stöd däraf ett instrument för att mäta pulsens hastighet, hvilket snart vann användning inom läkarpraktiken. I geometrien var han knappt mer än nybörjare, då han 1585 lyckades komplettera vissa af Archimedes' undersökningar om kroppars tyngdpunkter, och samtidigt uppfann han den hydrostatiska vågen (af honom kallad "bilancetta"), medelst hvilken fasta kroppars och vätskors specifika vikt kunde bestämmas. Såsom lärare i Pisa upptäckte han cykloiden och studerade teorien för kroppars fall, för hvilket ändamål han anställde särskilda försök från det lutande tornet. I Padua författade han till tjänst för sina lärjungar olika arbeten i fortifikation, mekanik, gnomonik och sfärisk geometri samt uppfann ett sätt att aflägsna stillastående vatten, å hvilket han erhöll privilegium af Yenezianska republiken. 1597 började han konstruera en proportionalcirkel, af honom själf kallad "compasso geometrico e militäre", hvars beskrif-ning han efter successiva förbättringar utgaf 1606; följande år tog han till orda i samma sak för att försvara sin uppfinnarrätt mot en plagiator. Under mellantiden fortsatte han sina undersökningar i mekaniken, hvarvid han upptäckte lagarna för likformigt accelererad rörelse (se F a 11 r ö r e l s e); för öfrigt egnade han sig åt astronomiska observationer med anledning af den i okt. 1604 i Skyttens tecken synliga nya stjärnan, uppfann termometern samt sysslade äfven med magneters armering och med ballistiska problem. I juli 1609 kom det till G :s öron, att man genom en förening af linser kunde öka synkraften. Efter att en kort tid ha anställt försök däröfver lyckades han konstruera teleskopet och genom en modifikation af detsamma äfven mikroskopet. För dessa uppfinningar belönades han af Venezianska republiken med lönens fördubblande och anställning för lifstid såsom professor i Padua. Genom att rikta sitt teleskop mot firmamentet upptäckte G. i jan. 1610 fyra af Jupiters månar äfvensom ojämnheterna på månens yta samt beskref s. å. dessa och andra astronomiska iakttagelser i Sidereus Nuncius. Kort därefter observerade han ytterligare Saturnus' från klotformen af vikande, egendomliga figur, hvars förklaring han dock ej kände, samt vidare solfläckarna och Venus' faser. Då riktigheten af dessa observationer från olika håll drogs i tvifvelsrnål, företog han 1611 en resa till Rom för att låta vederbörande själfva öfvertyga sig om deras öfverensstämmelse med verkliga förhållandet samt vann också det med resan afsedda ändamålet. Vid samma tillfälle blef han led. af den genom F. Cesi grundade "Accadeinia dei Lincei" i Rom. Med anledning af ett meningsutbyte vid hofvet i Toscana om orsaken, hvarför fasta kroppar flyta och röra sig i vätskor, utgaf G. 1612 en Discorso intorno alle cose che stanno in su l'acqua o che in essä si muovono (ny uppl. s. å.) och meddelade på samma gång, att han beräknat Jupiter-månarnas eller, såsom de af hcnom kallades, de "mediceiska planeternas" omloppstider. Af denna senare upptäckt sökte han snart draga nytta för longitudbestämningar till sjöss, hvarvid de behöfliga observationerna skulle utföras med ett särskildt instrument, "celatone". De iakttagelser öfver solfläckarna, som med anledning af G :s ofvan omnämnda upptäckt på flera håll anställdes, gåfvo honom anledning att författa tre bref till Marco Velsero (1613), i hvilka han framställde och förklarade de förnämsta bland dessa iakttagelser, och samtidigt uppträdde han till försvar för sin skrift om simmande kroppar, hvilken från flera håll blifvit anfallen. Han skref äfven i brefform en uppsats, där han sökte bestämma gränserna mellan tro och vetande med hänsyn till vetenskapliga forskningar. Ett af dessa bref väckte särskildt den påfliga stolens uppmärksamhet, och därigenom invecklades G. i processen om den coppernikanska lärans liktighet. Striderna därom föranledde honom att skrifva flera uppsatser till försvar för den åsikt han omfattat ända från sin första ungdom; bland dessa må särskildt nämnas den i form af bref till kardinal Orsini redigerade Discorso sul flusso e r e flusso del mar e. Utgången af processen innebar en maning för G. att hålla sig stilla någon tid. Snart ansåg han sig dock skyldig att bryta tystnaden för att bemöta en af jesuiten Grassi utgifven skrift om kometerna, i hvilken Galileis åsikter skarpt kritiserades, och han författade nu 11 saggiatore (1623), ett mästerstycke i polemik, om också några mindre riktiga uppgifter