603 Galjadet-Galla 604 röda polska iiötkreatursrasen. Rasen förekommer i inånga olika utvecklingsstadier, så att den i karga trakter är liten och föga gifvande, under det att den i bördigare områden blifvit kraftig, öfver medelstorlek och beträffande afkästningen fullt tillfredsställande. Inom östra GLalizien sprides Simmental-rasen mer och mer. I Galizien och särskildt i trakten af Horodenka förekommer äfven en med den ungerska närbesläktad stäppboskap, i medeltal vägande 500-600 kg. H. F. Galjade't, sjöv., bred vimpel, hvilken användes dels såsom befälstecken för underofficer, dels såsom flöj på masttoppen för att visa vindens riktning till ledning vid styrningen, särskildt nattetid. Jfr B e-f als t e eke n och Flög. O. E. G. N.* Galjön, skpsb. Se G a 11 i ön. Gälka. J e d r z e j z Dobczyna, polsk kyrkoreformator, född i början af 15:e årh. Såsom lärare vid Krakaus universitet (1425-48) ifrade han nitiskt för utbredande af Wycliffes läror, hvarmed han blifvit bekant genom den husitiska rörelsen i Böhmen. Då han vägrade underordna sig under de påfliga myndigheterna, blef han aflägsnad från universitetet och hölls ett hälft år internerad i Mogilas kloster nära Krakau. Då hans "kätterska" skrifter under hans frånvaro beslagtogos i hans bostad, flydde han till Schlesien, där han dog (dödsåret obekant). G. författade ett poem till Wycliffes ära, ett af den polska diktkonstens äldsta minnesmärken (tryckt 1816). A-d J. Gäll, ofruktsam (om hondjur), t. ex. gallko. Jfr Gallblommor. Gäll, Franz Joseph, tysk läkare, frenologiens grundläggare, f. 9 mars 1758 i byn Tiefenbrunn i amtet Pforzheim (Baden), d. 22 aug. 1828 i Montrouge (nära Paris). Sedan G. 1781-85 idkat medicinska studier i Wien och där 1785 erhållit doktorsdiplom, började han praktisera såsom läkare. Men mer än åt praktiken egnade han sig åt anatomiska och fysiologiska forskningar, i synnerhet rörande hjärnan och dess funktioner. Redan såsom barn hade G. tyckt sig finna, att olika förmögenheter och böjelser hos människan på olika sätt gåfve sig till känna i hufvudskålsbildningen. Genom fortsatta iakttagelser och jämförelser kom han till den öfver-tygelsen icke blott att anlag och förmögenheter berodde på hjärnans funktioner, utan äfven att dessa aftecknade sig uti hjärnans yttre former. 1796 började han i Wien hålla föreläsningar öfver sina upptäckter. Han hade redan flera år fortsatt härmed, då regeringen i början af 1802 förbjöd honom att fortsätta, enär hans lära ledde till materialism och sålunda stridde mot moralens och religionens grundsatser. I sällskap med sin trogne medarbetare Spurzheim lämnade G. 1805 Wien, hvarefter de under stort bifall förkunnade frenologiens grundsatser i flera länder, Preussen, Sachsen, Sverige, Holland, Bajern och Schweiz. 1807 bosatte G. sig i Paris och började snart en föreläsningskurs, som hänförde många lärde. Han utvecklade närmare sina åsikter i en afh., Recherches sur le systéme nerveux en general et sur celui du cerveau en particulier, som redan 1804 inlämnades till Franska institutet, men först 1809 trycktes med upptagande af Spurzheim som medförfattare. 1810-19 utgaf G. sitt förnämsta arbete, Anatomie et physiologie du systéme nerveux en general et du cerveau en particulier, 4 bd (1822-25; mindre uppl. i 6 bd, med nya tillägg, innehållande försvar för läran). G. begrofs på kyrkogården Përe-Lachaise i Paris, där ett monument rests öfver honom. Enligt hans egen föreskrift preparerades hans hufvud och införlifvades med hans till Jardin des plantes skänkta samling. G. var en mycket betydande anatom och inlade äfven genom sitt framhållande af hjärnan såsom materiellt underlag för själsverksamheten stor förtjänst. Däremot är det psykologisk-anatomiska system, som han uppfann (jfr Frenologi), i grund och botten misslyckadt och erbjuder endast en ytlig likhet med våra nutida föreställningar om lokalisationen af förrättningarna i stora hjärnans bark. F- B. (R. T-dt.) Gäll, Ludwig, tysk tekniker, f. 1791 i Alden-hoven, d. 1863 i Trier. Se G all i se ring. Gäll, Ferdinand, friherre von, tysk skriftställare och teaterintendent, f. 1809, d. 1872, trädde 1834 i hoftjänst hos storhertigen af Oldenburg, blef 1842 intendent vid teatern i Oldenburg och öfvertog 1846 ledningen af hofteatern i Stuttgart. Bland hans arbeten må nämnas Reise durcli Schweden im sommer 1836 (1838), Paris und seine salons (1844. -45), Der bühnenvorstand (1844) och Vorschläge zu einem deutschen theaterkartell (1845), hvilket föranledde bildandet af tyska teaterföreningen. Galla (lat. bilis, fel), en blandning af lefverceller-nas tunnflytande sekret och det slem, som afsöndras såväl från gallgångarnas körtlar som från gallblåsans slemhinna. Gallan, som afsöndras under mycket lågt tryck, i följd hvaraf äfven ett ringa hinder för dess afflöde kan framkalla gulsot (se d. o.), dels ut-tömmes kontinuerligt, men i mycket växlande mängd, i tolf fingertarmen, dels samlas i gallblåsan, där den småningom koncentreras mer eller mindre, alltefter längden af den tid, som förflyter, innan den uttömmes från gallblåsan i tarmen. I följd häraf är blåsgallan alltid mera tjockflytande än lefver-gallan, men för öfrigt till sin beskaffenhet ganska varierande, ej blott hos olika djurslag, utan äfven hos samma art och säkerligen äfven hos samma individ under olika förhållanden. Gallan har också växlande eg. v. (hos människan mellan l,oi och 1,04), och färgen varierar mellan guldgul, brungul, brungrön och stundom blågrön. Reaktionen är alkalisk, smaken bittersöt eller rent bitter (t. ex. hos svinets galla), lukten egendomlig, olika hos olika djur (hos nötkreatur myskartad). Gallans karakteristiska beståndsdelar äro gallsyrade salter och gallfärgämnen; för öfrigt innehåller den lecitin, kolesterin, neutralfett, tvålar, urinämne, salter m. m. Gallsyrorna, af hvilka flera olika synas förekomma i hvarje slag af galla, äro i regel kväfve-haltiga och då antingen glykokolsyror eller tauro-kohyror. Det förra slaget är svafvelfritt och ger vid sönderdelning upphof till glykokoll (G2Hr,N02) och en kväfvefri kolalsyra (cholsyra); de senare äro svafvelhaltiga och gifva taurin (C2H7NS02) samt lika-