Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galizische Tátra-Verein ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
605
Galla
606
ledes en kolalsyra. Af dessa finnas åter
många olika slag, emedan snart sagdt hvarje
närmare undersökt galla visar sig innehålla
en eller flera egendomliga kolalsyror,
kombinerade med såväl glykokoll som taurin. Så
finnas i gåsens galla chenoglykokolsyra och
(hufvudsakligen) chenotaurokolsyra, i svinets
galla ett par hyoglykokolsyror och (i ringa
mängd) hyotaurokolsyra o. s. v. Hajens galla
visar den egendomligheten, att dess gallsyror
äro kväfvefria samt vid sönderdelning gifva
svafvelsyra och scym-nol, ett ämne, som utan
tvifvel står kolalsyrorna nära. Den vanliga, i
människans och nötkreaturens galla förekommande
kolalsyran har sammansättningen C24H4005. Alla
gallsyror gifva vid lindrig uppvärmning med
socker och svafvelsyra en praktfull, röd färg
(Peltenkofers reaktion). Genom uppvärmning,
vid förruttnelseprocesser i tarmkanalen
o. s. v. gifva kolalsyrorna upphof till
svårlösliga, amorfa dyslysiner. Af g a 11 f
ä r g ä m n e n a är det viktigaste bilirubin
(Ci6H18N2p3), stundom benämndt lilifulvin, ett
rödgult, kristalliserande, i alkalier lösligt
ämne, som genom syrsättning lätt öfvergår först
till grönt biliüerdin (G16H18N204) och sedan till
andra gallfärgämnen, hvilka man gifvit namnen
büicyanin, bilifusdn, biliprasin, bilihumin
m. m., men hvilkas egenskap af själfständiga
ämnen är tvifvelaktig. Genom dessas förekomst i
gallan i olika mängder uppkomma de många växlande
färgnyanser, som blåsgallan företer. Bilirubinet
är tvifvelsutan en produkt af blodfärgämnets
sönderdelning (bilirubin har samma procentiska
sammansättning som hema-toporfyrin, som med
lätthet framställes ur blodets färgämne; det
ur gamla blodutådringar stundom uppkommande
hematoidinet anses af de fleste som identiskt
med bilirubin). Gallfärgämnena ha därför
sannolikt icke någon betydelse för gallans
verksamhet inom organismen, för hvilken däremot
de gall-syrade salterna synas vara af största
vikt. Lösningar af gallfärgämnen, som lagras
öfver salpetersyrlighets-haltig salpetersyra,
gifva vid vätskornas beröringsyta en serie
färgade lager, nederst grönt, sedan blått,
violett, rödt och rödgult (Gmelins reaktion). -
Gallans betydelse för djurkroppens funktioner
har under olika tider tolkats ganska olika och
kan ej ännu sägas vara fullständigt utredd. På
grund af tämligen osäkra bestämningar uppskattar
man mängden af den galla, som en fullvuxen
människa under dygnet afsöndrar, till mellan en
half och en hel liter. Af denna mängd bortgår
blott en bråkdel med exkrementerna, resten
resorberas åter i tarmen och beskrifver sålunda
ett slags kretslopp i kroppen. Man har ansett,
att gallan verkar förruttnelsehämmande i tarmen,
men nyare försök på djur med gallfistel (där
således gallan afledes utåt och icke inkommer
i tarmkanalen) ha visat, att vid lämpligt vald
föda förruttnelseprocesserna i tarmen icke äro
ökade. Möjligheten att hålla dylika djur vid
lif under långa tider visar, att gallan icke är
absolut nödvändig för organismen, utan att dess
funktioner med hänsyn till matsmältningen kunna
öfvertagas af andra sekret i tarmkanalen. Detta
hindrar naturligtvis ej, att gallan under
normala förhållanden spelar en mycket viktig
roll såsom underlättande digestionen och
re-sorptionen, först och främst af fett, i det
gallan är ett utmärkt lösningsmedel ej blott
för neutralfett, utan äfven för deras närmaste
sönderdelningsproduk-ter, fettsyrorna, och däraf
bildade tvålar. Dessutom
har gallan, hvars afsöndring växlar med den
intagna födans beskaffenhet, förmågan att
aktivera enzymen i pankreas (jfr Enzym) och
således påskynda pan-kreassaftens inverkan
såväl på fett som på ägghvite-ämnen o£h
kolhydrat. Gallan är således af betydelse för
digestionen af samtliga näringsämnen. Dess verkan
bildar en öfvergång från digestionen i magsäcken,
som gallan sannolikt upphäfver genom att förstöra
pepsinet, till digestionen i tarmkanalen, hvilken
gallan, såsom nyss är nämndt, befordrar. Gallans
verksamhet är således ett mycket viktigt led i
den normala matsmältningsprocessen, äfven om
organismen kan hjälpa sig den förutan, såsom
försöken på hundar med gallfistel visa.
Från slem befriad och intorkad o x g a 11 a
(bilis bovina depurata, fel tauri) användes
förr, vanligen i pillerform, såsom läkemedel vid
digestionsrubb-ningar m. m., i det man ansåg, att
tarmens peristal-tiska rörelse därigenom ökades,
men dess bruk torde numera vara öfvergifvet.
S. J-n.
Galla, veter., en sjuklighet, som består i
en ökad vätskeansamling i ledkapslar eller
senskidor, hvarvid den angripna kapseln eller
senskidan blir utspänd utöfver det normala och
kommer att framträda som en mer eller mindre
tydlig, blåsformig ansvällning. Gallor ha alltid
ett kroniskt förlopp och uppkomma vanligen
småningom på grund af överansträngning, men de
kunna någon gång äfven kvarstå såsom följder af
en akut led- eller senskideinflammation; halta
förorsakas sällan af dem och nästan endast,
då de äro gamla, med hårda, förtjockade väggar,
s. k. indure-rade gallor. Behandlingen består i
användande af tryckförband, våtvärmande omslag,
ingnidning af lindrigt hudretande medel eller
i svårare fall användning af skarpare salfvor
eller bränning. E. T. N.
Galla, G al l a er, en folkstam, tillhörande
etiopiska rasen, bebo ett stort område i Afrika,
s. om Abessinien. De äro delade i en mängd
stammar, bland hvilka de viktigaste äro bozanna,
arussi, djim-ma samt valega. Gallaerna äro
ett kraftigt och ståtligt folk, som skildras
af forskningsresande med sympati. De lefva
vanligen i engifte. Familje-lifvet står på
en jämförelsevis hög ståndpunkt, och kvinnan
intager en aktad ställning. Gallaerna äro ett
tappert krigarfolk. Deras hufvudnäringar äro
boskapsskötsel och jordbruk. Hos de nordlige
gallaerna idkas hufvudsakligen jordbruk, hos de
sydlige boskapsskötsel. De äro ifriga jägare,
men ej fiskare, ty fisk är dem förbjudet att
äta. De tro
på onda andar. Troll- Ung man af galla-stammen,
karlar spela bland dem
en stor och fördärfbringande roll. De synas
äfven ha föreställningar om ett högsta väsen. Om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
