605 Galla 606 ledes en kolalsyra. Af dessa finnas åter många olika slag, emedan snart sagdt hvarje närmare undersökt galla visar sig innehålla en eller flera egendomliga kolalsyror, kombinerade med såväl glykokoll som taurin. Så finnas i gåsens galla chenoglykokolsyra och (hufvudsakligen) chenotaurokolsyra, i svinets galla ett par hyoglykokolsyror och (i ringa mängd) hyotaurokolsyra o. s. v. Hajens galla visar den egendomligheten, att dess gallsyror äro kväfvefria samt vid sönderdelning gifva svafvelsyra och scym-nol, ett ämne, som utan tvifvel står kolalsyrorna nära. Den vanliga, i människans och nötkreaturens galla förekommande kolalsyran har sammansättningen C24H4005. Alla gallsyror gifva vid lindrig uppvärmning med socker och svafvelsyra en praktfull, röd färg (Peltenkofers reaktion). Genom uppvärmning, vid förruttnelseprocesser i tarmkanalen o. s. v. gifva kolalsyrorna upphof till svårlösliga, amorfa dyslysiner. Af g a 11 f ä r g ä m n e n a är det viktigaste bilirubin (Ci6H18N2p3), stundom benämndt lilifulvin, ett rödgult, kristalliserande, i alkalier lösligt ämne, som genom syrsättning lätt öfvergår först till grönt biliüerdin (G16H18N204) och sedan till andra gallfärgämnen, hvilka man gifvit namnen büicyanin, bilifusdn, biliprasin, bilihumin m. m., men hvilkas egenskap af själfständiga ämnen är tvifvelaktig. Genom dessas förekomst i gallan i olika mängder uppkomma de många växlande färgnyanser, som blåsgallan företer. Bilirubinet är tvifvelsutan en produkt af blodfärgämnets sönderdelning (bilirubin har samma procentiska sammansättning som hema-toporfyrin, som med lätthet framställes ur blodets färgämne; det ur gamla blodutådringar stundom uppkommande hematoidinet anses af de fleste som identiskt med bilirubin). Gallfärgämnena ha därför sannolikt icke någon betydelse för gallans verksamhet inom organismen, för hvilken däremot de gall-syrade salterna synas vara af största vikt. Lösningar af gallfärgämnen, som lagras öfver salpetersyrlighets-haltig salpetersyra, gifva vid vätskornas beröringsyta en serie färgade lager, nederst grönt, sedan blått, violett, rödt och rödgult (Gmelins reaktion). - Gallans betydelse för djurkroppens funktioner har under olika tider tolkats ganska olika och kan ej ännu sägas vara fullständigt utredd. På grund af tämligen osäkra bestämningar uppskattar man mängden af den galla, som en fullvuxen människa under dygnet afsöndrar, till mellan en half och en hel liter. Af denna mängd bortgår blott en bråkdel med exkrementerna, resten resorberas åter i tarmen och beskrifver sålunda ett slags kretslopp i kroppen. Man har ansett, att gallan verkar förruttnelsehämmande i tarmen, men nyare försök på djur med gallfistel (där således gallan afledes utåt och icke inkommer i tarmkanalen) ha visat, att vid lämpligt vald föda förruttnelseprocesserna i tarmen icke äro ökade. Möjligheten att hålla dylika djur vid lif under långa tider visar, att gallan icke är absolut nödvändig för organismen, utan att dess funktioner med hänsyn till matsmältningen kunna öfvertagas af andra sekret i tarmkanalen. Detta hindrar naturligtvis ej, att gallan under normala förhållanden spelar en mycket viktig roll såsom underlättande digestionen och re-sorptionen, först och främst af fett, i det gallan är ett utmärkt lösningsmedel ej blott för neutralfett, utan äfven för deras närmaste sönderdelningsproduk-ter, fettsyrorna, och däraf bildade tvålar. Dessutom har gallan, hvars afsöndring växlar med den intagna födans beskaffenhet, förmågan att aktivera enzymen i pankreas (jfr Enzym) och således påskynda pan-kreassaftens inverkan såväl på fett som på ägghvite-ämnen o£h kolhydrat. Gallan är således af betydelse för digestionen af samtliga näringsämnen. Dess verkan bildar en öfvergång från digestionen i magsäcken, som gallan sannolikt upphäfver genom att förstöra pepsinet, till digestionen i tarmkanalen, hvilken gallan, såsom nyss är nämndt, befordrar. Gallans verksamhet är således ett mycket viktigt led i den normala matsmältningsprocessen, äfven om organismen kan hjälpa sig den förutan, såsom försöken på hundar med gallfistel visa. Från slem befriad och intorkad o x g a 11 a (bilis bovina depurata, fel tauri) användes förr, vanligen i pillerform, såsom läkemedel vid digestionsrubb-ningar m. m., i det man ansåg, att tarmens peristal-tiska rörelse därigenom ökades, men dess bruk torde numera vara öfvergifvet. S. J-n. Galla, veter., en sjuklighet, som består i en ökad vätskeansamling i ledkapslar eller senskidor, hvarvid den angripna kapseln eller senskidan blir utspänd utöfver det normala och kommer att framträda som en mer eller mindre tydlig, blåsformig ansvällning. Gallor ha alltid ett kroniskt förlopp och uppkomma vanligen småningom på grund af överansträngning, men de kunna någon gång äfven kvarstå såsom följder af en akut led- eller senskideinflammation; halta förorsakas sällan af dem och nästan endast, då de äro gamla, med hårda, förtjockade väggar, s. k. indure-rade gallor. Behandlingen består i användande af tryckförband, våtvärmande omslag, ingnidning af lindrigt hudretande medel eller i svårare fall användning af skarpare salfvor eller bränning. E. T. N. Galla, G al l a er, en folkstam, tillhörande etiopiska rasen, bebo ett stort område i Afrika, s. om Abessinien. De äro delade i en mängd stammar, bland hvilka de viktigaste äro bozanna, arussi, djim-ma samt valega. Gallaerna äro ett kraftigt och ståtligt folk, som skildras af forskningsresande med sympati. De lefva vanligen i engifte. Familje-lifvet står på en jämförelsevis hög ståndpunkt, och kvinnan intager en aktad ställning. Gallaerna äro ett tappert krigarfolk. Deras hufvudnäringar äro boskapsskötsel och jordbruk. Hos de nordlige gallaerna idkas hufvudsakligen jordbruk, hos de sydlige boskapsskötsel. De äro ifriga jägare, men ej fiskare, ty fisk är dem förbjudet att äta. De tro på onda andar. Troll- Ung man af galla-stammen, karlar spela bland dem en stor och fördärfbringande roll. De synas äfven ha föreställningar om ett högsta väsen. Om-