ställningen 1900 var ett rum i Finlands paviljong möbleradt efter ritningar af G.; möblerna finnas nu i Hamburgs konstindustrimuseum). På flera områden ha hans uppslag och föredöme verkat befruktande. "Utan bestämd afsikt eller någon en gång för alla uppgjord plan har G. med större ursprunglighet och kraft än någon annan finsk konstnär försinnligat den finska kulturens rent nationella strömningar och därigenom blifvit en banbrytare inom den finska konsten. Det är hans arbeten, som först visat världen, att denna konst står på egna ben och går sina egna vägar". Jfr monografi af W. Hagelstam (1904). G-g N. Gallenga, Antonio Carlo Napoleone, italiensk författare, f. 1810 i Parma, d. 1895, var lärare vid universitetet i nämnda stad, men måste 1831 gå i landsflykt, enär han som medlem af ett mazziniskt sällskap undandragit sig det honom af sällskapet gifna uppdraget att döda konung Karl Albert, vistades därefter omväxlande i flera länder, tills han 1838 bosatte sig i London. Sedermera besökte han sitt fädernesland vid åtskilliga tillfällen och invaldes 1854 och 1859 i dess parlament. 1859 -83 reste G. i Gamla och Nya världen såsom korrespondent till "Times" och skildrade i dess spalter bl. a. dansk-tyska kriget. Af hans i bokform (merendels på engelska och ofta under pseudonymen L. Mariotti) utgifna arbeten må nämnas Italy past and present (1846), Scenes from italian life (1850), Italy in 1818 (1851), History of Piedmont (1854-55), Castellamonte, an autobiographical sketch (1856), Italy revisited (1874), The pope and the king (1878), South America (1881), L'Italia presente e futura (1886) och Vini italiani (1888). Gallén-Kallela. Se Gallén, A. V. Galler (lat. galli, fr. les gaules), namn på en del af den keltiska stammen (se Kelter), förekom hos de gamle i en inskränktare och en vidsträcktare bemärkelse. I den förra betecknade det den äldsta historiskt kända befolkningen i mellersta Gallien, mellan Garonne, Seine, Atlantiska hafvet, Alperna och Medelhafvet, samt dennas stamförvanter i norra Italien, Schweiz, södra Tyskland, Böhmen, österrikiska arfländerna, Illyrien och Mindre Asien (Galatien). I vidsträcktare mening omfattade det äfven belgierna i norra och akvitanerna i södra Gallien. Akvitanerna, bosatta mellan Pyrenéerna och Garonne (i nuv. Gascogne), voro dock icke en gallisk, utan en iberisk stam (basker, vascones, gascognare). Belgierna voro däremot gallernas språk- och stamförvanter, om ock till någon del uppblandade med invandrade germaner. Äfven de egentlige gallerna hade vid Medelhafskusten blandat sig med en antagligen före dem där befintlig ligurisk befolkning, sannolikt af iberisk stam, men det galliska språket och folkelementet blefvo där härskande. Det ser ut, som om keltiska (galliska och belgiska) stammar en gång innehaft landet mellan Elbe och Rhen, men omkr. 400 f. Kr. blifvit därifrån undanträngda af germanerna. Därigenom förklaras den stora rörelse, som vid nämnda tid inträffade bland de keltiska folken, hvilka då dels invandrade och bosatte sig i norra Italien (Gallia cisalpina) och omkr. 390 f. Kr. ödelade Rom, dels utbredde sig öfver hela södra Tyskland, Schweiz (Helvetien), Böhmen (som erhöll sitt namn efter de keltiske bojerna), Steiermark, Kärnten, Krain, Slavonien och Illyrien, omkr. år 280 f. Kr. öfversvämmade Macedonien och Grekland, stiftade ett eget rike (Tyle) i Tracien och slutligen gingo öfver till Mindre Asien, där de likaledes grundlade ett eget rike, Galatien (se d. o.). De i norra Italien bosatte gallerna blefvo efter hårdnackade krig (225--221, 200--191 f. Kr.) kufvade af romarna, hvilka därefter vände sina vapen mot de v. om Alperna (Gallia transalpina) bosatta galliska fylkena (125--121 f. Kr.) och där grundade en romersk provins, Gallia narbonensis (mellan Alperna, Pyrenéerna, Cevennerna och Medelhafvet). Sextio till sjuttio år senare (58--52 f. Kr.) lyckades Cæsar underkufva hela det öfriga Gallien, från Pyrenéerna till Rhen, därvid gynnad af inre söndringar och partistrider bland gallerna själfva. Dessa voro nämligen delade i en mängd fylken, af hvilka de mäktigaste stodo i spetsen för mer eller mindre omfattande förbund, men ofta sinsemellan täflade om den politiska öfvervikten. En sådan förhärskande ställning intogo i senare hälften af 2:a årh. f. Kr. arvernerna (i Auvergne) och därefter æduerna (mellan Loire och Saône) och sekvanerna (i Franche-Comté). De sistnämnde kallade till sin hjälp svever och andra germanska krigarskaror under Ariovistus' befäl. Vid samma tid ansattes helvetierna, hvilkas område ursprungligen skall ha sträckt sig från Genèvesjön och de Penninska alperna ända till Main, af andra sveviska skaror, hvadan de beslöto att söka sig nya bostäder på santonernas område (Saintonge). Cæsar tvang dera likväl att återvända hem samt angrep och besegrade därefter Ariovistus i trakten af Mülhausen i södra Elsass. Därmed var Gallien räddadt från faran att komma under germanskt öfverherrskap, men det kom i stället under romerskt. Cæsar genomförde nämligen 58--56 Galliens underkufvande. Det envisaste motståndet gjorde de belgiska fylkena, som förenat sig i ett förbund under svessionernas (kring Soissons) konung Galba. Remerna (kring Reims), det mäktigaste belgiska fylket, hade dock slutit sig till Cæsar. Redan 54 f. Kr. utbröt emellertid ett farligt uppror, hvartill eburonerna (i Belgien), under sina konungar Ambiorix och Catuvolc, gåfvo signalen, och som hastigt spred sig öfver hela Gallien. Blott æduerna och remerna framhärdade i sin trohet mot romarna. Det lyckades dock snart nog Cæsar att undertrycka detta uppror, men kort därpå (53--52) utbröt ett nytt, för hvilket arvernerna trädde i spetsen och som blef farligt i synnerhet genom sin ledares, Vercingetorix', tapperhet och fältherreskicklighet. Blott med stor ansträngning förmådde Cæsar intaga det tappert försvarade Avaricum (Bourges), och en ännu hårdare kamp väntade honom utanför arvernernas hufvudstad Gergovia (vid Allier, s. om Clermont), hvars försvar leddes af Vercingetorix själf. Då romarnas försök att storma staden blef med stor förlust tillbakaslaget, afföllo æduerna och belgierna. Romarnas ställning i Gallien blef därigenom ytterst betänklig, och belägringen af Gergovia måste upphäfvas. Men sedan Cæsar lyckats förena sig med sin i norra Gallien kommenderande legat, Labienus, ryckte den förenade hären mot det af Vercingetorix med en betydande styrka försvarade Alesia (Alise, vid Armançon i dep. Côte-d'Or), som omsider nödgades af hungersnöd att gifva sig. Det af de