långvariga och blodiga krigen ödelagda Gallien måste omsider böja sig under segrarens ok. Till den förut varande romerska provinsen vid Medelhafvet lades nu de "tre Gallierna" (Aquitania, Gallia lugdunensis och G. belgica), först förvaltade såsom en enda provins, sedan af Augustus delade i tre provinser. Med romerskt herravälde vunno äfven romersk civilisation och med tiden jämväl romerskt språk och romersk nationalitet insteg i det eröfrade landet, ehuru i många hänseenden modifierade af dettas äldre språk, nationalanda och rättssedvänjor. -- Gallerna hade redan före den romerska eröfringen uppnått en civilisation, som var deras östra, ger-

Gallisk krigare, bärande fälttecknet (gyllene vildsvin).

Gallisk bonde. Efter fornsaker och bilder på monument. manska, grannars icke obetydligt öfverlägsen. Sålunda hade i Gallien, tidigare än i Germanien, stenåldern fått vika för bronsåldern, under hvilken gallerna uppnådde en ganska hög utveckling, och äfven järnåldern torde väl i Gallien vara äldre än i Germanien. På Cæsars tid bodde gallerna redan i befästa städer, idkade jord- och bergsbruk samt egde rikedom på ädla metaller, som de förstodo att med stor konstfärdighet bearbeta. Om denna konstfärdighet vittna deras guldmynt, de rika tempelskatterna, t. ex. i Tolosa (Toulouse), samt de guldkedjor och andra dyrbara smycken, som buros af deras praktälskande ridderskap. -- Deras religion röjer en viss förvantskap med de germanska folkens (jfr Druider). Åt gudarna offrades af gallerna, liksom af germanerna, äfven människor, i synnerhet krigsfångar. Men från germanerna skilde sig gallerna däruti, att de hade ett särskildt, talrikt och hierarkiskt organiseradt prästestånd, druider (se d. o.), under en öfverstepräst på karnuternas område (kring Chartres). -- Gallernas samhällsförfattning synes under tidernas lopp ha undergått stora förändringar. På Cæsars tid lågo allt anseende och inflytande hos två stånd, druiderna och ridderskapet; det öfriga folket befann sig i ett beroende, som närmade sig träldom. Sannolikt är, att de rika och

Galliska bronshjälmar. förnäma släkternas makt småningom vuxit till följd af de hos gallerna tidigt utbildade vasallförhållandena, som mycket erinra om likartade företeelser under den äldre medeltiden. Hufvudmännen för de adliga ätterna kunde nämligen förfoga öfver en talrik skara af släktingar, "vänner" och skyddslingar; och sålunda stödda på talrika väpnade följen, blefvo de farliga såväl för folkfriheten som, genom inbördes täflan om makten, för samhällenas inre lugn. I krig bildade denna adel ett rytteri, som blef de galliska härarnas hufvudvapen och vid sidan af hvilket fotfolket alltmera förlorade sin forna vikt. Emedan druiderna, på grund af sin prästerliga värdighet, voro befriade från krigstjänst och väl mestadels själfva tillhörde adelssläkterna, saknade ridderskapet en motvikt, som kunnat inskränka dess politiska öfvermakt. Under sådana förhållanden kunde det prästerliga (teokratiska) konungadöme, som tyckes ha varit de galliska fylkenas ursprungliga författning, ej på längden ega bestånd. Redan före Cæsars tid hade det blifvit störtadt af krigaradeln, hvars hufvudmän sedermera sinsemellan täflade om makten. Dessa söndringar inom de galliska fylkena och de ofta därmed sammanhängande striderna mellan fylkena medförde deras undergång såsom oberoende samhällen. Senare återfinnas dessa samhällen (af romarna kallade civitates) såsom romerska municipier och slutligen som frankiska grefskap. Gallernas språk är utdödt, men något känner man om det genom inskrifter och hos romerska författare förekommande ord och namn. Om druidernas skrift se Druider. Litt.: Cæsar, "De bello gallico", samt den i art. Frankrike, sp. 1138, och art. Gaidoz åberopade litteraturen. Medan sålunda Gallien kufvades af romarna, kämpade de galliska folken s. om Donau en hård kamp med de från n. och n. v. påträngande germanerna och dukade slutligen under i denna strid. Sammaledes gick det i Böhmen, där på kejsar Augustus' tid de galliske bojerna underkufvades af de germanske markomannerna under Marbod. -- Redan dessförinnan hade de galliska folken uti Illyrien efter tappert motstånd och ofta förnyade krig (135, 119, 114--110 f. Kr.) omsider dukat under för de romerska vapnen, och samma öde drabbade ung. vid samma tid äfven