637 Galliska tuppen-Gall-löss 638 skildt, hvarefter till deras alltför sura saft sättes så mycket vatten och socker, att sammansättningen mot-syarar den, som anses tillkomma normal drufsaft. Därefter får saften jäsa som vanligt. Galliseradt vin har således en alkoholhalt, som motsvarar naturvinet, men lider brist på "bouquet", en naturlig följd af utspädningen. Jfr C h a p t a l i s e r i n g. S. J-n.* Galliska tuppen (fr. le coq gaulois). Se Tupp Ga'llium, kem., ett af Lecoq de B o i s b a u d-ran 1875 upptäckt metalliskt grundämne, hvars tillvaro på rent teoretiska grunder förutsagts af Mendelejev redan 1872 (ekaaluminium). Det upptäcktes såsom ringa beståndsdel uti zinkblände från Pierrefitte i Pyrenéerna, och namnet är härledt af det latinska namnet på Frankrike (Gallia). Utom i nämnda zinkblände har gallium anträffats i blände från Bensberg. Det förekommer så sparsamt, att för erhållandet af 62 gr. däraf fordrats förarbetandet af 4,300 kg. blände. Metallen är silfverhvit och har stor benägenhet att kristallisera. Kristallerna tillhöra det monokliniska systemet. Eg. v. 5,95; smältpunkt + 30°. Metallen är hård, men kan hamras och böjas. Vid upphettning i luft förflyktigas galliura icke märkbart och oxideras vid rödglödgning blott på ytan. Salpetersyra angriper icke gallium i köld, men väl vid upphettning. Saltsyra, kalilut och ammoniak lösa metallen. Dess atomvikt tecknas Ga och är 70 (om O = 16). Gallium hör till de tre-atomiga elementen; dess oxid, Ga203, är ett hvitt pulver, som vid upphettning i vätgas delvis reduceras och afsätter ett sublimat, hvilket troligen utgöres af en lägre oxid. Galliumklorid, Ga C13, är en gulaktig, vid 75,s° smältande, kristallinisk massa. Den utsänder i en gaslåga ett ljus, som i spektroskopet frambringar en snart försvinnande violett linje. Genom upphettning af gallium i klorgas bildas under eldfenomen en flyktig klorid, sammansatt efter formeln Ga GU. Galliumkloridens lösning fälles af ammoniak (fällningen löses i öfverskott af ammonium-hydrat och i ammoniumkarbonat), icke af svafvelväte ur sur lösning, men väl ur en med ammoniumacetat blandad lösning. Svafvelammonium fäller hvitt svaf-velgallium. Galliumsulfat gifver med am-moniumsulfat ett i oktaedrar kristalliserande dubbelsalt, galliümalun. P. T. C.» Ga'lliumalun. Se Gallium. Ga'lliumklorid. Se G a 11 i u m. Ga'lliumoxid. Se Gallium. Ga'lliumsulfat. Se Gallium. Gallkorn, bot., gallbildning i blomställningen af hvete och andra gräs, förorsakad af en rundmask (T y len ch u s). De angripna fruktämnena omvandlas till förkrympta, mörkbruna, hårda gallkorn, omgifna af de mer eller mindre utspärrade agnarna. När Balikornen multna i jorden, tränga de talrika maskar, som uppkommit i kornets inre, ut och angripa höst-hveteplantorna. På våren och försommaren krypa de upp mellan bladslidorna och angripa slutligen de unga fruktämnena, i hvilka förökningen försiggår. G. L-m. Gallkvalster, Eriophy'idæ (1. Phyto'ptidæ), zool, en till ordn. kvalster bland spindeldjuren hörande familj. Hithörande arter äro mycket små, 0,15-0,28 mm., med långsträckt, nästan maskformig kropp, hvars båda bakre benpar äro förkrympta, så att endast två utvecklade benpar finnas. Gallkvalstren lefva på många olika slags växter och förorsaka ofta på bladen gallbildningar af växlande form, s. k. akarocecidier. Stundom äro dessa pungformade, såsom på häggén och linden, stundom åter fårtformade knölar, såsom de i början gulgröna, sedermera röd-aktiga och slutligen svarta gallknölarna på päronbladens öfversida, som framkallas af pärongal 1-kvalstret, ürio'phyes (1. rhyto'plus) piri. Andra arter förorsaka en tät, filtliknande anhopning af sjukligt uppsvällda hår på bladen (s. k. erineumlild-ningar), såsom det på vinrankan lefvande vi n rankgal l k va l st r et, E. vitis. Ett par arter ha befunnits åstadkomma s. k. hvitax på timotej och andra gräs. Då de nämnda gallkvalstrcn uppträda i mera betydande mängd, kunna de naturligtvis i väsentlig mån skada de växter, på hvilka de lefva. G- A-z-Gall-löss, Tetraneura, zool., ett till bladlössens familj (Aphidæ, se Växtlöss) hörande släkte, hvaraf 'en art, T. ulmi, förorsakar de på öfver-sidan af almarnas blad mycket vanliga, skaftade och blåsformiga galläpplena. De vinglösa, omkr. l mm. långa, svarta stammödrarna angripa de späda, ur knopparna framträdande almbladens undersida, hvarefter öfversidan af den angripna delen först visar en ljusgrön eller rödaktig fläck och småningom bildar en blåsformig utstjälpning, som vid basen hopsnöres till ett skaft. Stammodern sitter nu innesluten i detta galläpple och alstrar, efter att ha undergått de för bladlöss vanliga fyra hudömsningarna, utan föregående befruktning afkomlingar, hvilka framfödas omslutna af ett slags genast bristande ägghinna. De små ungarna borra in sina snablar i gallknölens vägg, växa och byta om hud fyra gånger samt få vid sista hudonibytet vingar. Under tiden förändra galläpplena sin ursprungligen rödgröna färg till gul och sedermera till rödbrun. De ha nu en bönas storlek, äro ej längre saftiga och få genom ett slags skrumpningsprocess på sidan, ofvanför skaftet, en oregelbunden öppning, genom hvilken de vingade bladlössen bege sig ut. Dessa äro alla honor och äro svarta med mörkgrön bakkropp. Från almarna emigrera de, under vanliga väderleksförhållandon före midsommartiden, till flera slags gräs, på hvilkas rötter de slå sig ner och alstra, liksom stammodern utan föregående befruktning, en vinglös afkomma af uteslutande honor genom flera generationer. I aug. eller sept. antager emellertid en del af den sista generationen ett annat utseende, i det somliga af dessa på gräsrötterna vistande bladlöss efter sin sista hudömsning visa sig utrustade med vingar. En ny emigration förestår nämligen, i det dessa bevingade individer, som fortfarande äro idel honor, återvända till almarna. i hvilkas barkspringor de lägga obefruktade ägg, dels större, ur hvilka framkomma honor, dels mindre, ur hvilka hannar framkläckas. Dessa hannar och honor äro alla vinglösa och sakna sugsnabel, hvarför de äro urståndsatta att upptaga näring. Hela deras tillvaro åsyftar blott äggproduktionen. Efter de vanliga fyra hudömsningarna para sig dessa könsindivider, hvarefter honan i en barkspringa lägger ett enda, öfvervintrande ägg, ur hvilket följande vår den i början omtalade vinglösa stammodern framträder. Af denna ar förekomma således fem helt olika släktled hvarje sommar, oberäknadt flera hvarandra liknande vinglösa släktled på gräsrötterna. Utvecklingshistorien öfverensstämmer nära med vinlusens (jfr äfven Granbarrlusen). G. A-z.