Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galloway ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
641
Galloway-Gallsteklar
642
katolsk biskop med säte i Dumfries bar titeln
biskop af G. Jfr M’Kerlie, "History of the
lands and their owners in G." (1870-79)
och "G. ancient and modern" (1891), samt sir
H. Maxwell, "History of Dumfries and G." (1896).
(V. S-g.)
Galloway [gä’leoei], Thomas, engelsk
astronom, f. 26 febr. 1796 i Lanarkshire,
d. l nov. 1851, är bekant för sina
undersökningar öfver solsystemets
gemensamma egenrörelse i världsrymden.
B-d.
Galloway [gä’lawéi], Beverley Thomas, f. 1863
i Millersburg (Missouri), filos. doktor
vid Missouris universitet 1884, assistent
därstädes vid afdelningen för växtfysiologi
och växtpatologi 1887 -88, sedan 1900 chef för
Förenta staternas landt-bruksdepartements Bureau
of plant industry i Washington, har författat
flera arbeten i botanik, hortikultur, om
växternas sjukdomar och deras behandling. G. är
sedan 1899 led. af Landtbruksakad.
Gallowayrasen [gä’locjéi-], en af Skottlands
härdigaste nötkreatursslag. Den påminner mycket
om Aberdeen-Angusrasen (se Förfar), i det att
den är obehornad, helsvart och en framstående
gödtyp. Slaktfeta tjurar vid 3 års ålder väga
omkr. 900 kg., hvaraf slaktvikten kan uppgå
till minst 65 proc. Aberdeen-Angusrasen har mer
markerad pann-knöl, ädlare utseende och större
snabbvuxenhet än Gallowayrasen. Denna var
förr utbredd öfver hela sydvästra Skottland
och i norra England, men har under årens
lopp blifvit alltmer sammanträngd, norrifrån
af Ayrshire och söderifrån af korthorn, så
att den numera förekommer hufvudsakligen i
grefsk. Wigtown och Kirkcudbright (det forna
Galloway). Förr importerades Gallowayrasen äfven
till Sverige, och på 1830-talet bildades af
densamma det nu utdöda Tidöslaget i Västmanland.
H. F.
Gallowayångpanna [gä’lewéV]. Se Ångpanna.
Gallretentiõn. Se Gu l so t.
Gallring. 1. Arkitt., utmönstrande och
förstörande af arkivalier, som äro utan
värde för förvaltningen eller den historiska
forskningen. Gallring är en grannlaga
åtgärd, som förutsätter synnerligen stor
arkivalisk erfarenhet och skicklighet. Jfr
riksarki-variens und. utlåtande 28 febr. 1885 i
"Medd. fr. sv. riksarkivet", X, och k. kung. 5
juni 1885. - 2. Skogsh., en gemensam benämning på
de afverk-ningsmetoder, vid hvilka man uttager
enskilda träd (g a 11 r i n g s v i r k e) här
och där, hufvudsakligen ur yngre skog, för att
förlägga virkestillväxten från de fula stammarna
till de bästa. Gallringen påbörjas i rationellt
skötta skogar, då dessa nå en ålder af 25 å 30
år, och sker vanligen tidigare å god än å sämre
mark. Härvid uttagas omkr. 10 å 30 proc. af
beståndets ursprungliga virkesmassa, och går man
till väga så, att antingen undertryckta, döende
eller döda träd borthuggas, en förr använd metod,
som ej gaf någon större vinst å gallringsarbetet,
eller ock så, att beståndet befrias från såväl
de nyssnämnda träden som från alla andra, hvilka
ej kunna utväxa till kvalitativt goda individer
eller som öfverskärma och alltså hindra andra
uppspi-rande träd. Detta förfaringssätt,
hvarigenom betydligt större virkesmassor
uttagas, ger sålunda virkes-egaren en betydlig
nettovinst. Gallringarna böra ej göras alltför
hårda, d. v. s. alltför stor virkeskvantitet
bör ej uttagas på en gång, enär de återstående
träden, som förlorat stöd från grannarna, lätt
Tryckt den 16/6 08
böjas och förstöras af stormar och snötryck. Det
anses fördelaktigare att återkomma efter 5
ä 10 års förlopp till samma gallringstrakt
och då taga en ny skörd. - Gallring i äldre
bestånd benämnes b l ä d n i n g s-gallring,
förhuggning, ljusningshuggning, ljushuggning allt
efter det resultat man vill nå. - S. Landtbr.,
aflägsnande af en del af plantorna af rotfrukter
ur ett för tätt bestånd, för att de återstående
må få bättre utrymme och deras tillväxt
befordras. 2. W. E-n. 3. H.J.Dft.
Gallringsvirke. Se Gallring 2.
Gallsteklar, Galläpplesteklar,
Cynipidæ (1. Gallicolæ), zool., familj
af parasitsteklarnas grupp, omfattande små,
vanligen mörkt färgade steklär, med från sidorna
hoptryckt kropp, raka, 12- 16-ledade antenner,
buckligt upphöjd mellankropps-rygg samt vingar
med få celler och utan vingmärke. Bakkroppens
ryggsida är till större delen bildad af 2:a eller
3:e ledens ryggplåtar eller af bådadera, medan
hos honorna de bakre lederna, som omsluta det
långa, smala, i hvilande tillstånd i en slynga
hopböjda äggläggningsröret, äro instjälpta i
och dolda af bakkroppens främre leder.
Ur biologisk synpunkt äro gallsteklarna
af synnerligt intresse. I afseende på
lefnadssättet låta de gruppera sig i följande
tre afdelningar: 1. Äkta gallsteklar, hvilka
i den friska och lefvande väfnåden på olika
växtdelar införa sitt ägg, hvarefter kring
den utkläckta larven vanligen uppstår den
abnorma tillväxt af den odifferentierade
cell-väfnaden, som utvändigt framträder i
en s. k. gallbildning. 2. Snyltgallsteklar,
som införa sina ägg i någon af de äkta
gallsteklarna framkallad gallbildning, där
deras larver på de rättmätiga egarnas bekostnad
tillgodogöra sig en del af den där befintliga
näringen. 3. Parasitiska gallsteklar, hvilka
såsom äkta parasitsteklar lägga sina ägg i eller
på andra lefvande insekter (vanligen fluglarver
och bladlöss), af hvilkas safter de nära sig.
Äkta gallsteklar. Största uppmärksamheten ha de
arter ådragit sig, som lefva på törnrosbuskar
och ekar. De förra tillhöra släktet Rhodites,
och en dithörande art, sömntornstekeln,
Rh. Rosæ (se fig.), l framkallar de i
synnerhet på vilda törnrosbuskar vanliga
gallbildningarna, som äro så i ögonen fallande
genom sin yfviga, mossliknande bekläd- Rhodites
Rosæ, hona (4 ggr nat. nåd af långa, för-
storl.).
grenade, öfvervägande röda trådar och som kunna
uppnå nästan en knuten hands storlek. Sedan
gammalt ha dessa bildningar varit kända
under benämningarna bedeguar och s ö m n
t o r n och spelade en roll i den äldre
medicinen. Ehodites-honan lägger på våren
sina ägg i en knopp, hvars blad i st. f. att
utveckla sig på vanligt sätt ombildas till
ett flera kamrar innehållande galläpple, som
på ytan beklädes af de nämnda röda trådarna
och ser ut att vara en ansvällning af själfva
kvisten. Framåt hösten hårdnar och förvedas
denna gallbildning och öfvervintrar för att först
nästa vår öfvergifvas af sina invånare. Om man
insamlar galläpplen af detta slag för att
9 b. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
