641 Galloway-Gallsteklar 642 katolsk biskop med säte i Dumfries bar titeln biskop af G. Jfr M'Kerlie, "History of the lands and their owners in G." (1870-79) och "G. ancient and modern" (1891), samt sir H. Maxwell, "History of Dumfries and G." (1896). (V. S-g.) Galloway [gä'leoei], Thomas, engelsk astronom, f. 26 febr. 1796 i Lanarkshire, d. l nov. 1851, är bekant för sina undersökningar öfver solsystemets gemensamma egenrörelse i världsrymden. B-d. Galloway [gä'lawéi], Beverley Thomas, f. 1863 i Millersburg (Missouri), filos. doktor vid Missouris universitet 1884, assistent därstädes vid afdelningen för växtfysiologi och växtpatologi 1887 -88, sedan 1900 chef för Förenta staternas landt-bruksdepartements Bureau of plant industry i Washington, har författat flera arbeten i botanik, hortikultur, om växternas sjukdomar och deras behandling. G. är sedan 1899 led. af Landtbruksakad. Gallowayrasen [gä'locjéi-], en af Skottlands härdigaste nötkreatursslag. Den påminner mycket om Aberdeen-Angusrasen (se Förfar), i det att den är obehornad, helsvart och en framstående gödtyp. Slaktfeta tjurar vid 3 års ålder väga omkr. 900 kg., hvaraf slaktvikten kan uppgå till minst 65 proc. Aberdeen-Angusrasen har mer markerad pann-knöl, ädlare utseende och större snabbvuxenhet än Gallowayrasen. Denna var förr utbredd öfver hela sydvästra Skottland och i norra England, men har under årens lopp blifvit alltmer sammanträngd, norrifrån af Ayrshire och söderifrån af korthorn, så att den numera förekommer hufvudsakligen i grefsk. Wigtown och Kirkcudbright (det forna Galloway). Förr importerades Gallowayrasen äfven till Sverige, och på 1830-talet bildades af densamma det nu utdöda Tidöslaget i Västmanland. H. F. Gallowayångpanna [gä'lewéV]. Se Ångpanna. Gallretentiõn. Se Gu l so t. Gallring. 1. Arkitt., utmönstrande och förstörande af arkivalier, som äro utan värde för förvaltningen eller den historiska forskningen. Gallring är en grannlaga åtgärd, som förutsätter synnerligen stor arkivalisk erfarenhet och skicklighet. Jfr riksarki-variens und. utlåtande 28 febr. 1885 i "Medd. fr. sv. riksarkivet", X, och k. kung. 5 juni 1885. - 2. Skogsh., en gemensam benämning på de afverk-ningsmetoder, vid hvilka man uttager enskilda träd (g a 11 r i n g s v i r k e) här och där, hufvudsakligen ur yngre skog, för att förlägga virkestillväxten från de fula stammarna till de bästa. Gallringen påbörjas i rationellt skötta skogar, då dessa nå en ålder af 25 å 30 år, och sker vanligen tidigare å god än å sämre mark. Härvid uttagas omkr. 10 å 30 proc. af beståndets ursprungliga virkesmassa, och går man till väga så, att antingen undertryckta, döende eller döda träd borthuggas, en förr använd metod, som ej gaf någon större vinst å gallringsarbetet, eller ock så, att beståndet befrias från såväl de nyssnämnda träden som från alla andra, hvilka ej kunna utväxa till kvalitativt goda individer eller som öfverskärma och alltså hindra andra uppspi-rande träd. Detta förfaringssätt, hvarigenom betydligt större virkesmassor uttagas, ger sålunda virkes-egaren en betydlig nettovinst. Gallringarna böra ej göras alltför hårda, d. v. s. alltför stor virkeskvantitet bör ej uttagas på en gång, enär de återstående träden, som förlorat stöd från grannarna, lätt Tryckt den 16/6 08 böjas och förstöras af stormar och snötryck. Det anses fördelaktigare att återkomma efter 5 ä 10 års förlopp till samma gallringstrakt och då taga en ny skörd. - Gallring i äldre bestånd benämnes b l ä d n i n g s-gallring, förhuggning, ljusningshuggning, ljushuggning allt efter det resultat man vill nå. - S. Landtbr., aflägsnande af en del af plantorna af rotfrukter ur ett för tätt bestånd, för att de återstående må få bättre utrymme och deras tillväxt befordras. 2. W. E-n. 3. H.J.Dft. Gallringsvirke. Se Gallring 2. Gallsteklar, Galläpplesteklar, Cynipidæ (1. Gallicolæ), zool., familj af parasitsteklarnas grupp, omfattande små, vanligen mörkt färgade steklär, med från sidorna hoptryckt kropp, raka, 12- 16-ledade antenner, buckligt upphöjd mellankropps-rygg samt vingar med få celler och utan vingmärke. Bakkroppens ryggsida är till större delen bildad af 2:a eller 3:e ledens ryggplåtar eller af bådadera, medan hos honorna de bakre lederna, som omsluta det långa, smala, i hvilande tillstånd i en slynga hopböjda äggläggningsröret, äro instjälpta i och dolda af bakkroppens främre leder. Ur biologisk synpunkt äro gallsteklarna af synnerligt intresse. I afseende på lefnadssättet låta de gruppera sig i följande tre afdelningar: 1. Äkta gallsteklar, hvilka i den friska och lefvande väfnåden på olika växtdelar införa sitt ägg, hvarefter kring den utkläckta larven vanligen uppstår den abnorma tillväxt af den odifferentierade cell-väfnaden, som utvändigt framträder i en s. k. gallbildning. 2. Snyltgallsteklar, som införa sina ägg i någon af de äkta gallsteklarna framkallad gallbildning, där deras larver på de rättmätiga egarnas bekostnad tillgodogöra sig en del af den där befintliga näringen. 3. Parasitiska gallsteklar, hvilka såsom äkta parasitsteklar lägga sina ägg i eller på andra lefvande insekter (vanligen fluglarver och bladlöss), af hvilkas safter de nära sig. Äkta gallsteklar. Största uppmärksamheten ha de arter ådragit sig, som lefva på törnrosbuskar och ekar. De förra tillhöra släktet Rhodites, och en dithörande art, sömntornstekeln, Rh. Rosæ (se fig.), l framkallar de i synnerhet på vilda törnrosbuskar vanliga gallbildningarna, som äro så i ögonen fallande genom sin yfviga, mossliknande bekläd- Rhodites Rosæ, hona (4 ggr nat. nåd af långa, för- storl.). grenade, öfvervägande röda trådar och som kunna uppnå nästan en knuten hands storlek. Sedan gammalt ha dessa bildningar varit kända under benämningarna bedeguar och s ö m n t o r n och spelade en roll i den äldre medicinen. Ehodites-honan lägger på våren sina ägg i en knopp, hvars blad i st. f. att utveckla sig på vanligt sätt ombildas till ett flera kamrar innehållande galläpple, som på ytan beklädes af de nämnda röda trådarna och ser ut att vara en ansvällning af själfva kvisten. Framåt hösten hårdnar och förvedas denna gallbildning och öfvervintrar för att först nästa vår öfvergifvas af sina invånare. Om man insamlar galläpplen af detta slag för att 9 b. 21