643 Gallsteklar 644 tillvarataga de utkläckta steklarna, visar det sig emellertid, att ofta icke blott Rhodiles rosæ, utan äfven steklar af helt andra släkten framkomma därur. Dessa äro dels sådana, som tillhöra den ofvan-nämnda afdelningen 2 härofvan, d. v. s. snyltgall-steklar, vanligast af släktet Aulax, dels verkliga parasitsteklar af chalcididernas grupp, bland hvilka såsom en af de vanligaste må nämnas den vackert guldgröna lilla Torymus bedeguaris. I allmänhet ha snyltgallsteklarna kortare utvecklingstid och framträda först. Såsom en egendomlighet bör framhållas, att Rhodites Rosæ är känd nästan blott i honkön. Hannarna äro mycket sällsynta (2 proc.), så att fortplantningen i regel försiggår partenogenetiskt. Angående fortplantningen af de på eken lefvande gallsteklarna, ekgallsteklar, förr räknade till det gamla släktet Cynips, hade olika åsikter gjort sig gällande, till dess amerikanen Bassett 1873 meddelade, att han flera gånger iakttagit, hurusom ur galläpplen på en liten ek i juni framträdde hannar och honor af en gallstekelart, medan längre fram på sensommaren på samma ek uppstodo galläpplen af helt annan form, i hvilka steklarna öfvervintrade. Ur dessa senare galläpplen framkommo följande vår endast gallstekelhonor. Bassett drog häraf slutsatsen, att alla de talrika ekgallsteklar, hvilka dittills varit kända endast i honkön, i en följande generation företrädas af båda könen. Utan kännedom om Bassetts iakttagelser började holsteinaren Adler 1875 de undersökningar, genom hvilka frågan om de europeiska ekgallsteklarnas fortplantning fick en slutgiltig utredning. Adler riktade först sin uppmärksamhet på en again (d. v. s. blott i honkön förekommande) art af släktet Neuroterus, hvilken tidigt på våren kröp ut ur öfvervintrande galläpplen på undre sidan af ekblad och lade sina obefruktade ägg i ekarnas knoppar. Kring dessa ägg utbildades galläpplen af helt annan beskaffenhet än det, ur hvilket Neuroterus själf framkommit, och ur dessa nya galläpplen utvecklades i juni gallsteklar af båda könen, men ej lika modern, utan så af vikande till utseendet, att de förut ansetts tillhöra ett annat släkte, som man tilldelat namnet Spafh e gäster. Efter detta rön utsträckte Adler sina undersökningar till alla i NordTyskland förekommande ekgallsteklar och kom därvid till det öfverraskande resultatet, att hvad man be-skrifvit såsom 38 skilda arter, fördelade på 8 släkten, måste reduceras till hälften så många, i det 19 befunnos vara endast de motsvarande släktleden i ett slags generationsväxling, där ett släktled af uteslutande honor med partenogenetisk fortplantning omväxlar med ett släktled af både hannar och honor, hvilka efter parning lägga befruktade ägg. Därjämte återstodo dock 4 arter, räknade till släktet Aphilo-thrix, af hvilka inga hannar äro kända och hvilka sålunda ständigt fortplanta sig partenogenetiskt, erbjudande exempel på hvad man kallar telyotoki, d. v. s. det slags partenogenes, i hvilket de obefruktade äggen gifva upphof till idel honor, medan de generationsväxlande arterna visa exempel på s. k. deuterotoki, hvarmed afses, att den ägarna generationens obefruktade ägg gifva upphof till båda könen. Såsom exempel på olika gestaltning af utvecklingen kan följande anföras. På undre sidan af ekarnas blad ser man ej sällan flera eller färre runda galläpplen af en ärtas ända till ett körsbärs storlek, hvilka i början äro gröna och saftiga, men så små- ningom få en fastare konsistens och förändra färgen till gulaktig med röda fläckar, i synnerhet på solsidan. Dessa galläpplen innehålla en centralt belägen kammare, i hvilken den lilla hvita, masklika larven vistas. Med ett gemensamt namn kan man kalla de gallsteklar, som framträda ur detta slags galläpplen, för e k b l a d s g a 11 s t e k l a r. En sådan i vårt land vanlig ekbladsgallstekel har beskrifvits under namnet Dryophanta scutellaris. Den redan på hösten, i okt. eller nov., utvecklade stekeln gnager en gång från centralkammaren möt periferien, men kvarlämnar tills vidare det tunna yttre skalet och öfvervintrar i sitt galläpple. Tidigt på våren genombryter den detta återstående skal och beger sig ut. Dessa steklar äro endast honor och uppsöka på äldre ekstammar de små knoppar, som talrikt pläga bryta sig fram genom barken på stammens nedre del, s. k. adventivknoppar, i hvilka de lägga sina obefruktade ägg. På dessa knoppar utveckla sig sedermera små aflånga, mörkt violetta, hårbevuxna galläpplen, hvilkas inre utgöres af stärkelseförande celler, som förtäras af larven, så att slutligen blott ett tunt skal återstår. I slutet af maj eller början af juni framkomma ur dessa galläpplen hannar och honor af ett annat utseende än modergenerationen, hvilka beskrifvits under namnet Spathegaster Ta-schenbergi. Efter förutgången parning lägger denna nya generation sina ägg i bladnerver på bladens undre sida, där sedan under sommarens lopp de stora, runda, gula och röda galläpplen utväxa, i hvilka den partenogenetiska L>r£/op/ianfa-generatio-nen åter utvecklas. Det anförda fallet visar exempel på en 1-årig generationscykel. - På nedre delen af ekarnas stammar eller på deras rötter finnes ett slags stora, mångrumniiga galläpplen, som kunna innehålla mer än tusen steklar, alla honor och beskrifna under namnet Aphüotlirix radicis. Redan på hösten finnas de i fullbildadt skick inuti sina galläpplen, men öfvervintra i dem och framträda först följande vår för att lägga sina obefruktade ägg, dock icke på ekarnas rötter, utan på deras knoppar. De ur dessa ägg kläckta larverna utvecklas under sommarens lopp i små hopgyttrade galläpplen, som bildas kring de unga kvistarna eller bladskaften. I aug. framträda ur dem hannar och honor af den nya generationen, som fått namnet Andricus noduli och som efter parningen lägger sina befruktade ägg på ur jorden uppstickande rottrådar eller på nedre delen af ekarnas stammar. Först i maj följande vår kläckas äggen, och larverna, kring hvilka de förstnämnda, mångrummiga galläpplena utbildas, nå under sommarens lopp fram till puppstadiet, hvarefter den fullbildade Ap/iiZo£7im>generationen, fastän utvecklad redan på hösten, öfvervintrar i sina galläpplen, som den lämnar först följande vår. Till fullbordandet af denna generationscykel har således åtgått en tid af två år. - Bland i vårt land vanliga, mera i ögonen fallande galläpplen på ekar må för öfrigt nämnas de, som alstras af e k s t j ä l k-gallstekeln, Andricus ramuli, en stor samman-gyttring af många små kamrar, bevuxna med långa, filtlikt hoptofvade hvita hår. Dessa galläpplen ha sin plats på unga kvistar. Ett annat vanligt slags galläpplen äro de svampartade, mångkamriga, af ett litet äpples storlek, som utvecklas af ändknoppen på ekarnas kvistar och ur hvilka framkomma hannar och honor af ekknoppgallstekeln, Teras