645 Gallsten 646 terminalis. Dessa galläpplen visa f. ö. den egenheten, att somliga gifva upphof till blott hannar, andra till blott honor, medan ur ännu andra båda könen komma fram. Honorna ha förkrympta vingar, hvilket står i samband med deras sätt att anbringa sina ägg icke på ofvan jord belägna växtdelar, utan på ekarnas rötter, dit de med bakkroppen före bana sig väg, hvarvid naturligtvis utbildade vingar skulle vara ett hinder, ur de kring deras larver på ekrötterna utväxande galläpplena, som äro enkamriga, af ett körsbärs storlek, stundom sittande flera tillsammans, framkommer en vinglös och agam hongeneration, som blifvit kallad Biorliiza aptera och som lägger sina ägg i ändknopparna på ekens kvistar. Slutligen må nämnas en annan ekknoppgall-s t e k e l, Aphilotlirix gemmæ, som förvandlar en del sidoknoppar på ekarnas kvistar till hasselnötstora, enrummiga, af outvecklade blad bestående, kottelika galläpplen. Ofvan skildrade slag af generationsväxling har blifvit kalladt heterogoni. En teknisk betydelse har den i Mindre Asien lefvande färgargallste-keln, Cynips tinctoria, som lägger sina ägg i knopparna af Quercus infectoria och därigenom ger upphof till de i handeln förekommande turkiska 1. Aleppogalläpplena, hvilkas garfsyrehalt betingar användningen. (Se Galläpplen.) Snyltgallsteklar. Då denna grupp är nära besläktad med de äkta gallsteklarna, ligger måhända förklaringen till uppkomsten af dess afvikande lefnadssätt i den iakttagelsen, att vissa af tidigare flygande äkta gallsteklar frambragta galläpplen gärna begagnas af senare flygande såsom grundval för deras eget. I dessa fall kan man se ett galläpple Taxa fram ur basen af ett förut befintligt, alstradt af en annan gallstekelart. Därifrån är steget icke så långt till det regelmässiga snyltandet, som de verkliga snyltgallsteklarna visa, då de införa sitt ägg i ett ännu mjukt galläpple, frambragt af en äkta gallstckel, för att låta sin larv komma i åtnjutande af de inuti detta galläpple alstrade näringsämnena. I fråga om förhållandet mellan den galläpplealstrande stekelns larv och snyltgallstekelns ställa sig förhållandena olika. Än föranleder inkvarteringen den äkta gallstekellarvens död, än nå både värd och snyltgäst sin fulla utveckling, den senare vanligen först. Bland hithörande arter kunna nämnas den hos ek-bladsgallsteklar snyltande Synergus vulgaris och den i af Rhodiles Rosæ alstrade bedeguarer lefvande Aulax Brandti. Af släktet Aulax äro dock ej alla arter snyltare, utan somliga kunna själfva framkalla galläpplen, såsom A. minor och A. rhoeadis. som frambringar galläpplen inuti vallmofrukter, och A. sabaudi, som åstadkommer håriga, mångrummiga galläpplen på Hieraa'wra-stjälkar. Den påfallande likhet, som hos insekterna ofta eger rum mellan snyltgästen och dess värd, återfinner man ej sällan äfven hos gallsteklarna. Parasitiska gallsteklar Såsom exempel på denna grupp, som i sitt lefnadssätt öfverensstämmer med äkta parasitsteklar, kunna nämnas Ibalia cultellator, som parasiterar på Szreo:-larver, Figites anthomyiarum och F. scutellaris, som parasitera på fluglarver, den förra på sådana af släktet Anthomyia, den senare på larver af släktet Sarco-phaga, samt slutligen Allotria (Xystus) erythro-cephala, som parasiterar på de på törnrosbuskar vanliga bladlössen, medan de andra små (1,§ mm.) arterna af samma släkte hemsöka andra bladlusarter. G. A-z. Gallsten (lat. Cholelithiasis), med., konkrement-bildning i gallblåsa, gallgångar eller lefver. Stundom förekommer endast en enda sten, men ofta flera tillsammans i stort antal, ja i en gallblåsa har räknats ända till 7,802 stenar, och en lefver har befunnits så fullspäckad därmed, att den ej kunnat sönderskäras. Stenarnas storlek är mycket växlande, från ett hirs-korns till ett äggs storlek. Vanligen äro de stora som bönor eller hasselnötter, men de träffas äfven fina som sand eller grus. Till formen äro de runda eller ovala och stundom månghörniga. Deras färg, betingad af gallfärgämnen eller deras derivat, är oftast mörkt grönbrun, stundom äfven silfverhvit eller svart. Till konsistensen äro de antingen fasta och spröda eller mjuka, vaxartade. Till sammansättningen äro de antingen enkla (bestående af koleste-rin, bilirubinkalcium, kolsyrad kalk och tvål) eller sammansatta af flera olika lager, vanligen tre: kärna, kropp och bark. Kärnan består oftast af en hårdnad slemklump, stundom af ett blodkoagulum, i sällsynta fall af ett främmande föremål. Kroppen består mest af kolesterin och gallpigment (ofta i radiär aflagring), barken af kolesterin (som gifver stenen en glatt, atlas-glänsande, hvit eller gulaktig yta) eller af bilirubinkalcium (då ytan blir brun eller svartaktig) eller af kolsyrad kalk (som bildar ett tjockt brunt eller ljusare omhölje) eller slutligen af alla dessa tre ämnen i förening. - Gallsten uppstår på följande sätt: då den alkaliska gallan, som i normalt skick håller kolesterin och bilirubinkalcium upplösta, vid katarr eller inflammation i gallblåsa eller gallgångar sönderdelas och blir sur, utfällas de nämnda ämnena och bilda konkrement. Gallsten träffas endast sällan i barnaåren och hos kvinnor oftare än hos män. Ofta kan gallblåsan vara alldeles fylld med stenar, utan att de på något sätt gifvit sig till känna. I andra fall åter kunna de föranleda häftiga smärtanfall. När stenen t. ex. kommer från den vida gallblåsan in i den trånga blåsgången (ductus cysücus), fastnar den vanligen där och retar väggarnas muskler till ansträngning att drifva den vidare. Detta medför häftig smärta, s. k. gallstenskolik, lefver-kolik. Kolikanfallet kan räcka i minuter, timmar eller dagar, beroende på stenens storlek och vägarnas trånghet. Smärtan kännes intensiv i lefvertrakten eller till höger om maggropen, utstrålande utefter högra sidan ända upp i skuldran; äckel och kräk-ningar, kallsvett, liten, hastig puls, flatulens och förstoppning, ofta äfven gulsot karakterisera för öfrigt dessa anfall, som kunna upprepas, ända tills stenen lyckats passera de trånga gallgångarna ned i tarmkanalen. Endast de lyckligare fallen förlöpa dock sålunda. Stundom kan kolikanfallet blifva så råld-samt, att döden inträffar genom hjärtats synkope. I andra fall stannar stenen, oaktadt flera förnyade kolikanfall, antingen i den smala ductus cysticus eller framför den trånga öppningen mellan ductus choledochus och tolf fin gertarmen, retande väggarna till inflammation, varbildning med abscess, stundom bristning (hvarigenom stenen kan falla in i bukhålan och där förorsaka dödlig inflammation), eller banar sig abscessen väg genom fistelgångar till yttre huden, kvarlämnande mer eller mindre långvarig gallfistel. Genom anfrätning af närliggande organ kan stenen