Galtström, järnbruk i Njurunda socken, Västernorrlands län, vid ett mindre vattendrag, som för Armsjöns vatten till Bottniska viken. Bruket, som privilegierades 1673, består af masugn och 4 lancashiresmälthärdar, hvilka ej varit i verksamhet sedan 1904. Den nuvarande egaren är Klosters aktiebolag. Bruket har eget kapell (invigdt 1696, restaureradt 1806) och hade särskild brukspredikant till 1868. Folkmängden 1907 var 347 pers. Galuppi [-o'ppi], Baldassare, italiensk tonsättare, f. 1706 på ön Burano, d. 1785 i Venezia, var elev af Lotti och blef 1748 vice kapellmästare, 1762 förste kapellmästare vid Markuskyrkan samt konservatoriedirektör. Han gästade London 1741 ff. och Petersburg för andra gången 1765-68. Han komponerade omkr. 100 operor, bland hvilka framför allt de komiska på sin tid voro mycket omtyckta. Burney berömmer hans eld och uppfinning samt det nya spirituella och fina i hans musik. G. skref äfven kyrkmusik, som ännu uppföres i Venezia, och 12 intressanta pianosonater. Jfr belgiern Wotquennes monografi öfver G. (1902). A. L. (E. F-t.) Galvani, Luigi (Aloisio), italiensk läkare och naturforskare, f. 9 sept. 1737 i Bologna, d. där 4 dec. 1798, blef 1766 professor i anatomi därstädes. Emedan han vägrade att gifva ed åt Cisalpinska republiken, blef han 1797 afsatt från sitt ämbete, men återfick snart detsamma. G:s anatomiska arbeten, af hvilka de förnämsta äro Sur les os, leur nature et leur formation, De renibus atque ureteribus volatilium och De volatilium aure, utmärka sig för stor noggrannhet och många nya, fina iakttagelser. Ehuru G. genom dessa arbeten visade sig vara en framstående vetenskapsman, vann han dock icke sin ryktbarhet genom dem, utan till följd af en i afhandlingen De viribus electricitatis in motu musculari commentarius (1791--92) framlagd upptäckt, enligt hvilken, såsom han tydde den, muskeln och nerven utgjorde de två beläggningarna i en Leidenflaska, hvars laddning utjämnade sig, då de förenades medelst en elektricitetsledare. G. trodde sig härmed ha löst lifvets gåta och betraktade elektriciteten såsom identisk med lifskraften. Den rätta tolkningen af fenomenet lämnades af Volta (jfr Galvanisk elektricitet); G. tillkommer i alla händelser den stora förtjänsten att ha icke endast fattat upptäcktens vikt, utan äfven väckt hela den samtida vetenskapliga världens intresse för densamma. För öfrigt ådagalades senare, att djurens muskler och nerver dock faktiskt kunna gifva upphof till elektriska strömmar (jfr Djurelektricitet). -- G:s samlade arbeten ("Opere edite ed inedite") utgåfvos i 5 bd 1841--42. Dokument ang. honom utgåfvos 1879 af Malagola, och s. å. restes i Bologna en marmorstaty öfver G. K. L. (R. T-dt.) Galvanisera, Galvanisering. Se Förzinkning och Galvanoteknik. Galvanisk elektricitet, Galvanism, Berörings- l. Kontaktelektricitet, stundom Voltaelektricitet, fys., elektricitet, som uppstår, då olikartade ämnen beröra hvarandra. Galvani (se d. o.) iakttog 1780 händelsevis, att ryckningar visade sig i ett par nypreparerade grodben, som hängde i närheten af en elektricitetsmaskin, hvarje gång en gnista togs från elektricitetsmaskinens konduktor, och han tydde ryckningarna som verkningar af animal elektricitet, ehuru de i verkligheten berodde på bakslag af den elektricitet, som genom influens från den laddade konduktorn samlat sig på grodpreparatet. För att undersöka luftelektricitetens inflytande hängde han ett par grodben på ett järnstaket medelst en koppartråd, hvars ena ända var instucken i en bit af ryggraden, som satt kvar vid benparet. Så länge detta hängde fritt i luften, märktes ingenting, men när tråden böjdes tillbaka, så att musklerna rörde vid järnstaketet, uppstodo lifliga ryckningar. Vid fortsättning af försöken fann Galvani, att sammandragning af muskeln inträdde hvarje gång nerven och muskeln på ett grodben berörde två olika metaller, som voro i kontakt med hvarandra. -- Denna sammandragning berodde i verkligheten därpå, att nerven genomgicks af en elektrisk ström, som uppkom därigenom, att de båda metallerna tillsammans med vätskorna i preparatet bildade ett slutet galvaniskt element (se d. o.). -- Liknande experiment lära redan 1678 ha utförts af holländaren Swammerdam inför storhertigen af Toscana, men de förblefvo obeaktade och voro okända för Galvani. Voltas fundamentalförsök. Kort efter sedan Galvani publicerat sina försök (1791), upprepades dessa af Volta, som därvid kom till den uppfattningen, att elektricitetskällan låg i kontaktytan mellan metallerna och att grodpreparatet tjänstgjorde endast som ett känsligt elektroskop. Han visade genom sina berömda fundamentalförsök, att elektricitet uppkommer vid två metallers beröring, äfven när inga animala krafter kunna spela in (Voltaeffekt). Ett af fundamentalförsöken, lätt modifieradt, så att förhållandena bli enklare, kan utföras på följande sätt med hjälp af ett känsligt kondensationselektroskop (se fig. 1 och jfr Elektroskop). På elektroskopets kopparplatta ställes en med ett isolerande handtag försedd plan zinkskifva; kontakt mellan metallerna hindras genom på några ställen anbragta isolerande mellanlägg, så att en kondensator med ett tunt luftskikt mellan de båda beläggningarna uppstår. Med en koppartråd åstadkommes för några ögonblick metallisk ledning mellan plattorna, och sedan tråden åter borttagits, aflyftes zinkplattan. Elektroskopet gör då ett utslag, som visar, att ett elektriskt fält