funnits mellan zink- och kopparplattan. Sedan Galvani funnit, att en verkan på grodbenet, om också relativt svag, utöfvas, äfven när en homogen metalltråd förbinder nerv och muskel, påvisade Volta, att kontaktelektricitet uppträder äfven mellan en metall och en vätska. Försök i detta afseende kan utföras på det sätt, att exempelvis zinkskifvan (se fig. 1) ersattes med en i någon vätska fuktad träskifva. -- Mellan Volta och Galvani uppstod en långvarig vetenskaplig polemik, ur hvilken Volta utgick som segrare i hufvudsak. Deras afhandlingar äro ånyo (på tyska) utgifna i Ostwalds "Klassiker".

Fig. 2.

Elektromotorisk kraft. När två olika ledare, t. ex. en metall och en elektrolyt, beröra hvarandra, blir enligt det föregående den ena ledaren positivt och den andra negativt laddad. Eftersom i en homogen ledare inga potentialdifferenser kunna bestå, måste i gränsskiktet mellan de båda ämnena verka en elektromotorisk kraft, som drager isär de båda slagen af elektricitet, så att den ena kroppen får ett öfverskott af positiv och den andra af negativ. Vid gränsytan måste då utbildas ett s. k. elektriskt dubbelskikt, ett slags Franklins skifva med positiv och negativ beläggning på ytterst ringa afstånd. Potentialskillnaden mellan kropparna växer, ända tills det elektriska kraftfältet mellan dubbelskiktets båda beläggningar jämnt motväger den i gränsytan verkande kontaktkraften. Potentialdifferensen begagnas därför som ett mått på den elektromotoriska kraften (se fig. 2). Om kroppen A har potentialen V_l och kroppen B potentialen V₂, så är således den mellan A och B verkande elektromotoriska kraften A/B = V₁-V₂; den är tydligen positiv, om V_l är större än V₂, och säges då vara riktad från B till A. Försök ha visat, att den elektromotoriska kraften i ett gränsskikt är oberoende af skiktets utbredning och beror endast på kontaktytornas beskaffenhet. Voltas spänningsserie. En väsentlig skillnad i kontaktelektriskt hänseende förefinnes mellan ledare af första slaget, omfattande alla metaller, kol samt några fasta metallföreningar, och ledare af andra slaget eller elektrolyter. För tre metaller, hvilka som helst, A, B, C gäller, såsom redan Volta fann, relationen A/B + B/C = A/C, eller m. a. o. potentialskillnaden mellan A och C är oberoende af, om dessa metaller direkt beröra hvarandra eller om mellan dem är inskjuten en annan metall B (Voltas spänningslag). Häraf följer, att samtliga metalliska ledare kunna ordnas i en serie med den egenskapen, att en term, hvilken som helst, blir positiv vid beröring med en efterföljande och negativ vid beröring med en föregående (Voltas spänningsserie). Spänningsserien (i luft) är följande: (+) Aluminium zink tenn kadmium bly antimon vismut nysilfver mässing kvicksilfver järn stål koppar silfver guld kol uran tellur platina palladium svafvelkis brunsten blysuperoxid (--) Ledare af andra ordningen kunna i motsats till metallerna icke inrangeras i någon spänningsserie. Sätet för den elektromotoriska kraften. Mot Voltas åsikt, att fundamentalförsöket visade den verkliga potentialdifferensen mellan metallerna (kontaktteorien), uppstod på 1840-talet en opposition genom den af de la Rive och Faraday förfäktade kemiska teorien, enligt hvilken två ämnen vid inbördes kontakt blifva elektriserade, endast när de kemiskt inverka på hvarandra. Den kemiska teorien förnekar sålunda tillvaron af en elektromotorisk kraft mellan två metaller och förlägger potentialsprången till gränsytan mellan metall och luft, i det skikt af oxid eller kondenserad gas, som täcker metallen (jfr Adsorption). Voltas fundamentalförsök visar i själfva verket endast, att ett elektriskt fält är till finnandes mellan de båda kondensatorplattorna, och uppkomsten af detta kan förklaras lika bra ur båda antagandena; enligt den kemiska teorien observerar man icke den verkliga elektromotoriska kraften zink/koppar, som är noll, utan differensen zink/luft--koppar/luft, hvilken icke är noll. Af denna förklaring är Voltas spänningslag en direkt följd, ty differensen A/Luft--C/Luft blir tydligen densamma, antingen A och C bringas på samma potential genom direkt beröring eller detta förmedlas genom en tredje metall B. Nedanstående fig. 3 a och b illustrera de båda åsikterna. (För att

dubbelskiktet i a tydligt må framträda, är koppartråden ritad abnormt grof, i fig. 3 b äro dubbelskikten metall/luft utmärkta endast på de båda mot hvarandra vettande metallytorna.) Ett stöd för sin åsikt funno den kemiska teoriens målsmän bl. a. däri, att metallerna i spänningsserien intaga nära samma ordningsföljd som med afseende på oxiderbarhet, och vidare hänvisade de till de kemiska omsättningarna i galvaniska element. Senare försök ha visserligen visat, att en kemisk reaktion icke i och för sig åstadkommer elektrisering, utan förekomsten af ioner synes härför spela en hufvudroll, men den kemiska teorien fortlefver i något modifierad form i den åsikten, som sannolikt är riktig, att de verkliga elektromotoriska krafterna mellan metaller äro åtminstone mycket små i jämförelse med dem, som finnas i beröringsytan metall/luft. Ett skäl, som talar för riktigheten af denna åsikt, är bl. a. det stora inflytande, som den omgifvande gasens natur och ytornas beskaffenhet (polering etc.) ha på potentialdifferensen mellan två metaller.