under namnet dromon krigsfartyg i allmänhet. Större slag af dromon voro selandern 1. chelanden, omkr. 45 m. lång, och pamfilen, med uppböjdt förskepp. Den lätta galären (it.

Trirem (äldre medeltiden). galéa sottile), med 22 till 26 par åror i en rad och 3 till 5 man för hvarje åra, uppstod äfven under medeltiden, och från 1300-talet blef galär släktnamn för roddkrigsfartyg i allmänhet. Mindre galärer voro galiot, brigantin, sagitta, fust, zensile, som förde två till tre rader lätta åror öfver hvarandra. Medeltidens galärer skilde sig från antikens bl. a. däruti, att speronen, som omsider upphörde att vara hufvudvapen, höjde sig öfver vattenlinjen och slutligen bildade en spetsig utbyggnad för-ut i förlängningen af däcket, till underlättande af äntring och landstigning. I stället för de fasta tornen byggdes i förskeppet och midt i galären plattformer för bågskyttar, slungkastare m. m.; under den förligaste var placerad sifonen, som utslungade den grekiska elden. De fyrkantiga seglen ersattes af trekantiga, latinsegel, l 14:e årh. infördes roder i stället för styråror. Den lätta galären blef föregångaren till nyare lidens galärer. Dessa voro vanligen 40 till 50 m. långa och 6 m. breda. Längs fartygets midtlinje löpte ett med lösa luckor täckt rum (fr. coursie), mot hvilket de på däcket placerade roddarbänkarnas och fotspjärnens inre ändar hvilade. Årorna, i en rad, hade stöd på en från relingen utskjutande vinge (fr. apostis), och däröfver gingo, längs sidorna, smala gångbord (fr. bandes). Akterut var byggd en hytt, öfverspänd med ett präktigt tält, och för-ut en back (fr. rambade), under hvilken de gröfsta kanonerna voro uppställda. Bestyckningen utgjordes i allmänhet af en lång kanon (fr. coursier) i midten, två kulveriner och två falkonetter på sidorna om denna samt ofvanpå backen, på sidorna och akterut en del mindre pjäser af olika namn och slag. Masterna voro två, någon gång tre till antalet och förde stora latinsegel. Under 1500-talet uppkommo tvenne nya galärarter, en större, galeas, och en mindre, fregatt. Från nyare tidens början roddes Medelhafsgalärerna i allmänhet af slafvar (galärslafvar). - I Sverige började man bygga galärer 1540, men denna fartygscert bibehöll sig endast till årh:s slut. Galärbyggandet upptogs sedermera under 1700-talet. (Jfr Galärflottan.) Dessa nya galärer, som efter sin storlek delades i hel- och halfgalärer, byggdes i öfverensstämmelse med Medelhafsgalärerna. Skrofvet var mot stäfvarna, i synnerhet akterut, mycket skarpt, däcket hade betydligt språng. För-ut fanns en kommandobrygga, den s. k. rambatten, och akterut en öfverbyggnad, kallad pupp. Liksom Medelhafsgalärerna hade de "vingar", bildande gångbord på sidan af roddbänkarna, samt längs midtlinjen "kursör", afsedd att under segling upptaga de svåra kanonerna; de hade ett kort, kraftigt bogspröt, "speronen", två korta, förligt placerade och förstagade master, uppbärande hvar sitt galärsegel, som litsädes till ett långt spri. Bestyckningen utgjordes af l å 2 st. 24-£ kanoner, uppställda förut under rambatten, 2 st. 6-£ kanoner och 7-11 nickor. - Dimensionerna på en af de sist byggda galärerna voro: längd 38,6 m., bredd 6 m. (inbegripet vingarna 8,3 m.), djupgående 2,2 m. Besättningsstyrkan uppgick till 293 man, hvaraf 241 från armén. Fartyget förde 20 par åror. - Halfgalärerna förde blott l st. 6-£ kanon och 4 nickor. - På grund af lätt byggnadssätt, stort antal åror och ringa djupgående voro galärerna mycket

Svensk galär (1715). lättmanövrerliga; den starka besättningen gjorde dem också lämpliga för äntring äfvensom för landstigningsföretag; däremot voro de på grund af sitt fåtaliga artilleri föga lämpliga artilleristridsfartyg. Ett särskildt slags galär var den för transporter inredda hästgalären. O. E. G. N. (C. K. S.) Galärflottan, krigsv., en svensk flotta, som byggdes till följd af ryska galärers härjningar 1719-21. Före denna tid fanns dock i Stockholm en skepps- och galleje-eskader. Enligt förslag 1722 skulle galärflottan omfatta 90 fartyg, uppnådde dock knappast en fjärdedel af den föreslagna numerären före 1749, då emellertid ett stort antal galärer byggdes. 1756 skildes galärflottan, under namn af Arméns flotta (se d. o.), från örlogsflottan och delades i två eskadrar (Stockholm och Finland) samt en depå på 10 galärer (Göteborg). Denna flotta skulle bestå af 80 galärer (utom tio, afsedda för hästtransporter). Om dimensioner, bestyckning och bemanning se Galär, sp. 680. Galär- och örlogsflottorna återförenades 1766. 1770 afskildes emellertid en del galärer under namnet Finska eskadern, och 1777 samman-