genom att till största delen bekosta A. Hovgaards arktiska expedition 1882 och 1888 bidraga till F. Nansens skidfärd öfver Grönlands inlandsis. G. utnämndes s. å. till etatsråd. E. Ebg. Gamet (af grek. ga'mos, bröllop), bot., könscell. Gameter, som äro själfrörliga, försedda med cilier, kallas planogameter l. zoogameter, gameter, som sakna cilier, kallas aplanogameter. Äro gameterna lika till form och storlek, kallas de isogameter; äro de i nämnda afseende olika, kallas de heterogameter, i hvilket fall den större är hongamet, den mindre hangamet. Är hangameten rörlig och hongameten orörlig, benämnes den senare oogamet (äggcell, oosfer). Modercellen till en eller flera gameter kallas gametangium (gametgömme). Jfr Befruktning, sp. 1193, och Cilier, sp. 317. G. L-m. Gametangium, bot. Se Garnet. Gametofyt, bot. Se Gamofyt. Gamfåglar, Cathartæ, zool., höra till dagroffåglarnas (Falconijormes) ordning inom fågelklassen. De skiljas från falkroffåglarna därigenom, att klorna äro trubbiga, baktåns klo icke större än mellantåns och hufvudet mer eller mindre naket. Gamfåglarna ha i allmänhet grof, nästan klumpig kropp, med tämligen lång hals. Näbben är åtminstone af hufvudets längd, öfverkäken vid roten klädd med vaxhud, i spetsen hakformigt nedböjd och i kanten försedd med en utskjutande bukt. Hos en del arter förekomma hudutväxter, särskildt kamlika hudflikar på näbben. Vingarna äro utomordentligt stora, oftast breda och afrundade. Stjärten är däremot medelmåttig och innehåller 14 pennor. Fötterna äro starka, men tårna svaga och försedda med korta, trubbiga och föga krökta klor, som ej kunna begagnas till anfallsvapen. Fjäderbeklädnaden utgöres af långa och stora fjädrar, sträcker sig icke till tårna och lämnar en större eller mindre del af hufvudet naken. Kräfvan är stor och visar sig, då den är fylld, på halsen som en naken hudsäck. Gamarna röra sig bättre på marken än de flesta falkfåglar, dels stegvis, dels hoppande; då de sitta, hålla de sig framåtböjda, med vingarna utslående från kroppen och fjädrarna sällan omsorgsfullt ordnade. Flykten är långsam, men uthållig, stundom i ovanlig grad. Gamfåglarna ega icke falkfåglarnas vighet och förmåga att slå snabbt ned på bytet. I sina sinnens skärpa tafla gamfåglarna med andra roffåglar, men ha mindre utvecklade själsförmögenheter, hvarför de ock stå tillbaka för t. ex. de egentliga falkarna och örnarna. Gamfåglarna äro i de flesta fall för sin näring hänvisade till de döda djur och massor af afskräden, som förekomma i de varmare länder, hvilka de bebo. Endast några få arter våga sig på lefvande djur. I alla världsdelar, med undantag af Australien, ha gamarna sitt hemvist, och de förekomma såväl på heta slätter som i kalla bergstrakter. Inga andra fåglar uppstiga så högt i luftkretsen. Då de sväfva däruppe eller sitta på betydliga höjder, öfverfara de med sin skarpa blick stora landsträckor och uppspana så sin föda. Varseblir gamen då ett dödt eller sjukt djur, hvilket kanske redan är omgifvet af smärre asätande fåglar, sänker den sig skrufformigt för att förvissa sig om saken och störtar därefter susande ned till bytet. Allt flera gamar samlas för att frossa på den döda kroppen, hvaraf inom kort endast lämningar återstå. Efter en sådan riklig måltid sitta gamarna timtals stilla på platsen för att smälta maten, hvarefter de flyga bort för att dricka och bada, hvilket senare är väl behöfligt, enär deras fjädrar blifvit orenade af blod m. m. Därefter hvila de sig och sofva, tills hungern ånyo drifver dem ut att spana efter byte. Gamarna häcka ofta kolonivis (på klippväggar o. d.), och honan lägger ett till två runda, sträfva, grå eller gulgrå, mörkfläckiga ägg. Gamarna äro i de varma länderna till stor nytta, emedan de förtära döda djur och afskräden, som annars skulle förpesta luften; också skonas de vanligen af människorna. Hinduerna anse dem för heliga, emedan de förtära människolik. Gamarna kunna med lätthet hållas i bur, enär de uthärda mycket skiljaktiga värmegrader. Af gamfåglar gifves det flera underafdelningar. Gamla världens egentliga gamar (Vulturidæ) igenkännas på sin starka, raka, mera höga än breda, i spetsen mycket krökta näbb, sin korta, kraftiga, öfver bröstet ovanligt breda kropp, sina afrundade vingar, sin medelmåttigt stora stjärt, mer eller mindre nakna hufvud och hals, som dock kunna vara täckta med dun. Till dem höra följande afdelningar: smutsgamarna, som ha lång, tunn näbb, delvis eller alldeles naket hufvud, spetsiga vingar och svaga fötter; gåsgamarna, som utmärka sig genom utdragen, smal och jämförelsevis svag näbb samt lång, gåsartad hals, som är glest klädd med hvitaktiga, dunlika borst; tofsgamarna, som ha kortare, starkare hals, kraftigare näbb, hufvudet klädt med kort, krusigt och ulligt dun, som på bakhufvudet bildar en föga framträdande tofs, bakhalsen och några ställen af framhalsen nakna; örongamarna, som ha mycket stor, stark näbb, höga ben och kroppens undre sida klädd med tätt, tämligen långt dun, hvarur långa och smala, svärdformiga fjädrar sticka fram, samt hufvudet, halfva bakhalsen och hela framhalsen nakna. Företrädare för dessa afdelningar äro i ordning: smutsgamen l. asgamen (se d. o.), Neophron percnopterus, i södra Europa, västra och en del af södra Asien och hela Afrika, gåsgamen (se d. o.), Gyps fulvus, i södra Europa, norra Afrika och nordvästra Asien, grå gamen (se d. o), Vultur cinereus, i södra Europa, en stor del af Asien och norra Afrika, samt örongamen (se d. o.), Otogyps auricularis i Afrika och O. calvus i Indien. Nya världens gamar (Calhartidæ) ha mer eller mindre förlängd, framför vaxhuden insnörd näbb, med starkt böjd och hakformig spets samt genomskinliga näsborrar; vingarna äro spetsiga, stjärten tämligen lång, hufvudet och öfverhalsen nakna, oftast med kamartade hudbildningar på näbbroten och pannan samt valkar och veck i lysande färger. Till kamgamarna (se d. o.), som ha från sidorna sammantryckt näbb, med hög kam vid roten, hudflikar under hakan och kortare vaxhud, höra kondoren, Sarcorhamphus gryphus, i Syd-Amerika, och kungsgamen, Sarcorhamphus papa, i Texas och Mexico samt långt ned i Syd-Amerika. Till korpgamarna (se Cathartes), som ha lång vaxhud och hudupphöjningar på hufvudet, räknas gallinazon (se d. o.), Cathartes atratus, i södra, mellersta och en del af norra Amerika. - På öfvergången mellan gam- och falkfåglarna stå skägg-gamarna (se d. o.). C. R. S. (L-e.)