1904 1,415,600 mk. Den industriella bruttoproduktionen uppgick till omkr. 1,600,000 mk. Stadens utgifter uppgingo 1905 till 90,000 mk. - I staden finnas ett 8-klassigt privat finskt lyceum för gossar och flickor, en svensk elementarskola om 4 klasser (samskola) samt en lägre handtverksskola. G. bildar jämte kringliggande landsort ett eget konsist. pastorat af 2:a kl., Åbo ärkestift. 8,755 inv. (1906), till största delen svensktalande. Staden anlades 1620 och erhöll stapelstadsfrihet 1765. Strax invid staden och landsförsamlingens kyrka föreföll under klubbekriget 1597 en träffning, hvari bondehären, som anfördes af Hans Kränk, behöll segern. Under 1808 års krig befästes G. för förrådens skyddande. Stadens vapen utgöres af "en brinnande tjärtunna med tre eldsflammor ur sprundet och båda bottnarna". 2. Domsaga under Vasa hofrätt, Finland, omfattar Lohteå, Himango, Kannus, Toholampi, Gamlakarleby, Nedervetil, Kelviå, Perho, Yetil, Kaustby, Kronoby och Terijärvi socknar samt Lestijärvi, Ullava och Halso kapellförsamlingar, fördelade på 4 tingslag. Areal 5,978,i kvkm. 47,020 inv. (1906). 3. Prosteri under Åbo ärkestift, Finland, omfattar Kronoby, Terijärvi, Gamlakarleby, Vetil, Nedervetil, Perho, Kaustby, Kelviå, Lohteå, Himango, Kannus och Toholampi pastorat. Areal 6,011,i kvkm. 50,247 inv. (1906). 4. Friherreskap, som 20 nov. 1651 förlänades åt Gustaf Pedersson Banér, med succession för hans bröder och syskonbarn, omfattande G. stad och alla kronan behållna gods (tillsammans 177 hemman om 100 4/5 mtl) i G. socken. O. I. (A. G. F.) G. F. Gamla krönikan. Se Erikskrönikan. Gamla landtmannapartiet. Se Landtmannapartiet. Gamla Lödöse. 1. Fordom stad. Se Lödöse. - 2. Socken. Se Sankt Peter. Gamla Norberg, bergslag i Västmanlands län, ingår i Västmanlands norra domsaga och Bergslags fögderi samt omfattar socknarna Norberg, Västanfors, Karbenning, Väster-Våla. 75,379 har. 14.965 inv. (1907). Gamla skolan, stundom förekommande benämning på de akademiske motståndarna till "nya skolan", d. v. s. nyromantikerna i Sverige. Se Nyromantiken. Gamla stilen. Se Kalender. Gamla testamentet kallas den del af bibeln, som är författad före Kristi födelse. Det kan i sin nuvarande gestaltning från och med 2 Mos. betraktas såsom en fortlöpande historia om Guds ledning och uppfostran af det israelitiska folket (hans "egendomsfolk"), hvars uppkomst genom gudomlig utkorelse af stamfadern Abraham och genom gudomligt ingripande i dennes familjs och släkts historia skildras i 1 Mos. 12-50 kap. De elfva första kapitlen af sistnämnda bok kunna betraktas som en allmän inledning till denna det israelitiska folkets historia. G. T. innehåller icke någon systematiskt ordnad religionslära, men en sådan kan därur framkonstrueras. Den nyare teologien har frambragt särskilda arbeten öfver "Gamla testamentets teologi", hvilkas uppgift är att förutsättningslöst systematisera G. T:s religiösa läroinnehåll. G. T:s religiösa ståndpunkt angifves väsentligt redan i dess begynnelseord: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord". Gud är, enligt dessa ord, det första, världen det andra. Enligt hela den följande framställningen af skapelsen har allt sin grund i Gud. Gud säger sitt "varde", och det blir. Han fattar ett beslut att skapa människan (1 Mos. 1: 26), och människan framträder. G. T. skiljer sig genom denna sin framställning från hedendomen däruti, att det högsta eller det absoluta enligt dess uppfattning icke är tingens abstrakta enhet eller en konkret mångfald af ändliga individer, utan en öfver tingens mångfald upphöjd personlighet, som gifvit denna mångfald tillvaro, emedan han velat det. Som G. T., hvars olika delar författades under loppet af tusen år, representerar olika utvecklingsstadier, framträder uppfattningen af detta gudsbegrepp på ett andligare sätt i de yngre skrifterna än i de äldre. Till N. T:s uppfattning af Gud såsom en "ande", hvilken kan tillbedjas på hvilket rum som helst (Joh. 4: 21--24), kom den gammaltestamentliga uppfattningen visserligen aldrig, men den binder heller icke sin gudsföreställning på ett krasst sinnligt sätt vid tabernaklet och templet i Jerusalem. Vid själfva tempelinvigningen säger Salomo i sin bön: "Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymma dig icke; huru mycket mindre då detta hus, som jag har byggt" (1 Kon. 8: 27). Om människan läres, att hon ensam skapats "lik Gud" (1 Mos. 1: 26), att i henne lifvet tändts på ett högre sätt än hos de öfriga lefvande varelserna (1 Mos. 2: 7) och att hon ensam begåfvats med "Guds ande" (1 Mos. 6: 3), d. v. s. med Guds personliga lif, hvarigenom hon blifvit en med Gud befryndad personlighet. Till människan ensamt talar Gud och gifver henne sedliga föreskrifter, och denna människans likhet med Gud och relation till Gud höja henne öfver allt annat skapadt. Ursprungligen var människan liksom världen god, men genom en hemlighetsfullt uppträdande naturmakt, "ormen", frestades hon till olydnad mot Gud och blef därigenom ond samt föremål för Guds vrede: "hon utdrefs ur paradiset". Alla lidanden och olyckor i världen, hvilka kulminera i döden, blefvo en följd af detta s. k. "syndafall". Men Gud förbarmade sig dock öfver sin fallna skapelse och beslöt att frälsa den. Redan i fallets stund förebådades denna frälsning på ett dunkelt, hemlighetsfullt sätt i förbannelseorden till "ormen": "Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt hufvud, och du skall stinga den i hälen". För att realisera detta Guds uppsåt utvaldes en man, Abraham, som blef stamfader för ett folk, hvilket skulle blifva bärare af den sanne gudens kunskap och dyrkan och ur hvilket folk frälsningen skulle framgå. Förutsägelsen om denna frälsning blef, i synnerhet i de s. k. profeternas skrifter, allt klarare och bestämdare. Samlas de spridda förutsägelserna till ett helt, blir G. T:s frälsningslära i korthet följande. En frälsare skall födas i Betlehem (Mika 5: 2), af Davids släkt (Es. 11: 1), utrustad med höga egenskaper (Es. 9: 6, 7; 11: 2 ff.). Han skall blifva konung öfver ett fredsrike, som har Jerusalem till medelpunkt (Es. 2: 3; Mika 4: 2), sträcker sig till världens ände och eger bestånd i evighet (Sak. 9: 9, 10; Es. 2: 4; Mika 4: 3). Det paradisiska tillståndet skall då åter inträda på jorden. Endräkt