och frid skola råda både i människovärlden och i naturvärlden (Es. 11). Antydningar om, att frälsaren skall lida, förekomma också (t. ex. Es. 53; Ps. 22). Tämligen tydlig är äfven profetians mening, att Israels folk såsom folk i det messianska riket skall intaga en framstående plats (t. ex. Sak. 10: 6 ff.; 12: 10 ff.; Sef. 3: 14 ff.), en profetia, hvaraf fariseismen på Jesu tid i sin själfkära nationalstolthet gjorde en karikatyr, men till hvilken aposteln Paulus tydligt ansluter sig (Rom. 11, i synnerh. v. 25 och 26). Läran om det ondas princip är i G. T. föga utvecklad, utan endast antydd. Det onda framträder först i 1 Mos., k. 3, såsom en hemlighetsfull naturmakt, "ormen", i de senare skrifterna (Job 1; 1 Krön. 21: 1; Sak. 3) däremot såsom en ond personlighet, människornas motståndare (satan) och frestare till synd. I Job 1: 6 och 2: 1 framställes han såsom en ängel, "åklagaren", som med sina anklagelser mot människorna framträder inför Guds tron tillsammans med (andra) "Guds söner", ett gammaltestamentligt namn på änglarna. Änglar omtalas i G. T. redan i 1 Mos. 18, men läran om dem finnes för öfrigt i G. T. för det mesta blott antydningsvis. I läran om tillståndet efter döden intager G. T. hufvudsakligen samma ställning som den förkristna tiden i allmänhet. Döden och tillvaron efter döden äro olösta gåtor. "Fördömelse" och "salighet" i nytestamentlig mening äro för G. T. lika okända begrepp. Att anse människans tillvaro slut med döden förbjödo dock själfva gudsbegreppet och uppfattningen af förhållandet mellan Gud och människan. Men en viss dyster hopplöshet rörande döden och de dödes värld (scheól) gör sig gällande på flera ställen (Ps. 6: 6; 88: 11 ff.; Job 14: 14, 22; Es. 38: 10, 11). Därjämte finnas dock andra ställen, där hoppet om odödlighet och uppståndelse bryter sig igenom (Es. 26: 19; Dan. 12: 2, 13; Job 19: 25--27). Se vidare Eskatologi, sp. 872, 874--875, 884 och 889. På den nytestamentliga ståndpunkten kan den gammaltestamentliga förstås endast såsom en uppfostrande och förberedande (jfr Gal. 3: 24 och Hebréerbrefvet, t. ex. början af kap. 10). G. T. är för N. T. en gudomlig uppenbarelse i lägre form, afsedd och lämpad för människor på en barnsligare, lägre ståndpunkt, hvilken uppenbarelse såsom gudomlig dock innehåller mycket evigt och ovanskligt (jfr 2 Tim. 3: 15--17). 'Rörande G. T:s namn, indelning, författare, ålder, uppkomst o. s. v. se Bibel och dess sammansättningar, särskildt Bibelhandskrifter, Bibelkanon, Bibelkritik, Bibeltext och Bibelöfversättningar. J. P. Gamla Uppsala. 1. (Fsv. Uppsalir) Forntida tings-, marknads- och tempelplats, belägen 5 km. n. om nuv. Uppsala stad, vid Fyrisån. Man har tvistat mycket om ursprunget till namnet; dess äldre form "Uppsalir" tyckes gifva vid handen, att det betydt "Salarna däruppe (i landet)" och att tempelsalarna gifvit orten dess namn. Orten synes, att döma af de s. k. Odens, Tors och Frejs högar eller de s. k. kungshögarna (Odens och Frejs högar öppnades 1846--47, Tors hög 1874; se Uppsala högar) varit af betydelse redan vid midten af första årtusendet. Mot slutet af järnåldern var afgudatemplet i Uppsala vida berömdt, och här hade äfven den konungaätt sitt säte, hvilken småningom underlade sig hela riket och hvars regenter i lång tid därefter bibehöllo titeln Uppsalakonung, tills denna undanträngdes af titeln sveakonung. -- I Olof den heliges saga (som dock är skrifven, sedan kristna kyrkan var fullt stadgad i Sverige) förtäljes, att under hedendomens tid var det gammal sed, att hufvudoffret skulle ske i Uppsala, att alla män skulle begifva sig dit från allt Sveavälde och att där skulle vara alla svears ting; det tillägges, att äfven sedan kristendomen trängt in öfver allt i Svithiod och konungarna ej längre ville ha sitt säte i Uppsala, alla svears ting fortfor att hållas därstädes. I "Uppsalir" hade ärkebiskopen sin stol, och under Uppsalir lydde Uppsala öd eller sveakonungens egendomar. Med ingången af 11:e seklet upphörde stället att vara konungens säte. Den i samma årh. lefvande häfdatecknaren kaniken Adam af Bremen berättar, att då Olof Skötkonung (d. omkr. 1022) i sin ifver för kristendomen ville förstöra Uppsalatemplet, hindrades han därifrån af hedningarna och valde sedermera Västergötland till sin uppehållsort och till stamsäte för den svenska kyrkan. De följande striderna mellan svear och götar försvagade ytterligare ställets betydelse såsom konungasäte, och redan 1244 firade konung Erik Eriksson sitt bröllop i Konungsgården å Föres-ängen (Islandet) vid Östra Aros (nuv. Uppsala). Ännu vid medeltidens slut fanns dock "Konungsgården" vid Gamla Uppsala kvar som kronogods, och själfva namnet är ännu i dag fäst vid hemman därstädes. 1891 anträffades i en åker å Kungsgårdens egor ett i Statens historiska museum nu förvaradt större silfverfynd från tidigare medeltiden, bestående af 5 skålar, 4 halskedjor, ett kors, ett spänne, en halsring m. m. Gamla Uppsalas egenskap af Tiundalands, sedan hela Upplands tingsplats fortlefde länge; ännu 1526 och 1531 sammankallade Gustaf I Upplandsallmogen till ting vid Gamla Uppsala högar. -- Afgudatemplet var säkerligen ställets egentliga medelpunkt, liksom det äfven har skänkt det dess förnämsta ryktbarhet. Snorre Sturlassons uppgift, att Yngve (Frej), den andre af Ynglingakonungarna, grundlagt det, förtjänar ingen tilltro. Däremot förtäljer Adam af Bremen, som hade goda källor och äfven ögonvittnen att åberopa, att i templets midt funnos bilder af Tor, Oden och Frej samt att detsamma var af guld, hvilken uppgift han förklarar i en not sålunda, att en hängande kedja af guld slingrade sig kring templets ås och skimrade redan i fjärran för dem, som nalkades. Vid de stora offren skonades ej ens människolif, och i den heliga lund, som omgaf templet, upphängdes kropparna af offrade människor, hästar och hundar; ett ögonvittne hade räknat ända till 72 dylika. Adam berättar också, att under konung Stenkil (d. omkr. 1067) ville biskoparna Adalvard i Sigtuna och Egino i Skåne uppbränna Uppsala tempel, men läto af konungens varningar förmå sig att afstå därifrån. Detta är sista gången, som templet omtalas; föga mer än ett halft århundrade senare fanns i G. en kristen biskop. Först 1129 omtalas en biskop, Henrik, i Uppsala, men han förekommer ej i den biskopslängd (uppsatt i 13:e årh.), hvilken före den förste ärkebiskopen, Stefan, uppräknar fem nästan nakna namn: Severinus, Nicolaus, Sveno, Henricus och