egna församlingar och kyrkoförmögenhet etc.). -- 1878 upphäfdes det obligatoriska prästcelibatet, 1883 erkändes anglikanerna som trosförvanter. Dessa beslut väckte protest bland rörelsens anhängare. Entusiasmen svalnade snart, ultramontanismen vann äfven i Tyskland afgjord seger, och den gammalkatolska kyrkan har knappast nämnvärdt tillväxt. 1883 räknade den 38,500 medlemmar med 56 präster; 1900 funnos resp. 50,000 och 54. Efter Reinkens' död 1896 valdes till biskop Th. Weber. Rörelsens åskådning har framlagts i Michelis' "Katholische dogmatik" (1881). -- I Schweiz utvecklade sig rörelsen (under namnet kristkatolikerna) kraftigare än i Tyskland och som mera afgjordt reformatorisk, äfven där dock fasthållande vid det positiva katolska dogmat. Utgångspunkten var biskopsdömet Basel-Solothurn 1871. Viktigaste besluten fattades på en nationalsynod 1876, då äfven Schweiz' gammalkatoliker konstituerade sig som biskopskyrka och valde prof. Herzog till biskop; han vigdes af Reinkens. 1879 beräknades gammalkatolikerna i tyska Schweiz till 70,000, med 72 präster. Sedan dess ha de dock gått ned till (1900) 60,000 med 55 präster. -- I Österrike bildades en del församlingar, som 1877 erhöllo statens erkännande. Här har på sista tiden gammalkatolicismen tillväxt därigenom, att den förenats med Bort-från-Rom-rörelsen (sedan 1898). 1900 funnos 17,300 gammalkatoliker, med 14 präster. -- I Frankrike har exkarmeliten Loyson sökt (sedan 1879) grunda en gammalkatolsk kyrka i förbindelse med den schweiziska. Den har naturligen, som alla kyrkosamfund, drabbats af 1905 års "skilsmässolag". -- Äfven i Italien, Spanien och Mexico ha kyrkobildningar uppstått, hvilka närmast kunna betecknas som gammalkatolska. Någon verklig betydelse synas de ej ega. -- Att emellertid rörelsen i sin helhet ej är på återgång, om ock ej raskt framåtgående, visade den 1904 i Olten i Schweiz hållna 6:e "internationella gammalkatolska kongressen" af tyska, österrikiska, holländska och schweiziska meningsfränder. -- Jfr J. F. von Schulte, "Der altchatolicismus" (1887, hufvudarbetet), och Th. Weber, "Die stellung der altkatholiken zur römischen kirche" (1904). Hj. H-t. Gammalkatolska kyrkan j Nederländerna (holl. Die oud-roomsche kerk in Nederland). Under inflytande af Det gemensamma lifvets bröder (se Bröder) hade i Nederländernas katolska kyrka redan fram medeltiden en innerligare fromhetsriktning utbredt sig, hvarjämte ärkebiskopen i Utrecht bevarat en jämförelsevis själfständig ställning. När jesuiterna 1592 nådde Holland, begynte de kampen mot dessa säregenheter inom den rest af katolska kyrkan, som fanns kvar kring Utrechts ärkebiskopsstol. En viss seger vunno de, först när striden sammanflöt med den jansenistiska i Frankrike och de själfständige fromme katolikerna kunde utges som jansenister. Utrechts ärkebiskop Peter Gödde afsattes formligen af påfven 1703. Då katolikerna och domkapitlet ej ville godkänna den af påfven insatte Teodor de Cock, stod biskopsstolen efter Göddes död 1710 ledig i 13 år. Under förvirringen lyckades jesuiterna vinna de fleste katolikerna för ultramontanismen. Några tusen fasthöllo dock Tid Utrechts gamla själfständighet, ock kapitlet valde 1723 ny ärkebiskop (Cornelius Steenowen), som genom invigning af en fransk biskop fick successio apostolica, fast påfven bannlyste honom och hans anhängare. För hvarje nytt val insändes till Rom anhållan om bekräftelse jämte en strängt katolsk trosbekännelse, men för hvarje gång följde bannlysning. 1765 betecknade sig de utstötte på ett konsilium i Utrecht som Gammalromersk-katolska kyrkan i Nederländerna och erkände påfven, fast han alltid vägrat erkänna denna kyrka. Den har emellertid fört en lifskraftig tillvaro. F. n. omfattar den ett ärkebiskopsstift, 2 biskopsstift och 26 församlingar med 8,700 medlemmar. Litt.: R. Janssenius, "Ge-schiedenis der oud-roomisch-kath. kerk in Nederland" (1870) och "The statesman's year-book" 1907. Hj. H-t. Gammalkil, socken i Östergötlands län, Valkebo härad. 6,187 har. 1,313 inv. (1907). G. utgör ett konsist. pastorat i Linköpings stift, Vifolka och Valkebo kontrakt. Gammal-lutheraner 1. Separerade lutheraner kallas de strängt lutherska kretsar i Tyskland, som på grund af sitt motstånd mot evangeliska unionen (se d. o.), hvilken enligt deras uppfattning i grunden åsyftar ett undanträngande af den lutherska bekännelsen till den reformertas förmån, skilt sig från statskyrkan och bildat en grupp lutherska frikyrkor. Separationsrörelsen tog sin början i Breslau, där teol. professor J. G. S c h e i-b e l (d. 1843) protesterade mot det i samband med festen 1830 till firande af Augsburgiska bekännelsens 300-årsminne planerade införandet af en unionistisk agenda med för lutheraner och reformerta gemensam nattvardsliturgi. Kring Scheibel, som slutligen afsattes från sina akademiska och kyrkliga ämbeten, slöt sig i Breslau en skara hänförda anhängare, bland dem juristen, professor E. Huschke och filosofen H Steffens, och snart vann rörelsen efterföljd rundt omkring i Preussen. Från preussiska statsmaktens sida bekämpades den under hela Fredrik Vilhelm III :s regeringstid med de hårdaste maktmedel; alla "kon-ventiklar" förbjödos o. s. v.; vid ett tillfälle ingrep man t. o. m. med militärmakt. Efter Fredrik Vilhelm IV :s tronbestigning (1840) upphörde småningom alla tvångsåtgärder, och man kunde på generalsynoden i Breslau 1841 skrida till att organisera sig som ett ordnadt kyrkosamfund. I den där antagna kyrkoordningen, som 1845 åtminstone i hufvudsak blef lagligt erkänd, anförtroddes ledningen, dock under en "generalsynod" såsom högsta instans, af "den evangelisk-lutherska kyrkan i Preussen" åt ett s. k. öfverkyrkokollegium i Breslau, hvars förste president Huschke blef. Under de närmast följande decennierna utvecklades kyrkan raskt;. 1860 räknade den 55,000 medlemmar i 62 pastorat med 63 pastorer. Vid denna tid började emellertid inom den rent independentiska riktningar framträda, som ansågo all rättsligt ordnad kyrkostyrelse strida mot kyrkans väsen och därför i öfverkyrkokollegiets anspråk på lydnad från de enskilda församlingarnas sida sågo ett förtryck liknande det, som förut af staten utöfvats. Då den 1864 sammanträdande generalsynoden godkände öfverkyrkokollegiets hållning, bröto sig s. å. denna ståndpunkts anhängare under ledning af pastor Diedrich ut ur kyrkan och bildade den s. k. Immanuelsynoden i Magdeburg. 1903 uppgingo den gammal-lutherska kyrkans medlemmar till 51,600 med 75 präster,