715 Ganefiske-Ganghofer 716 dåre af litteratur och författare samt öfver hufvud som representant för intellektuella sysselsättningar. Hans bild (se fig.) finnes i de flesta hinduiska tempel, äfvensom i privatboningar för familjeandakt; den anropas äfven som äktenskapsgud. G. säges ha ned-skrifvit Mahäbhärata efter Vjäsa's diktamen. - G :s födelsedagsfest (aug.-sept.) är en af de mest populära fester i Indien. - G. uppträder icke särdeles tidigt i litteraturen. Enligt Yäjnavalkya's lagbok (jfr M a n u) äro vissa patologiska förnimmelser (hemska drömmar o. s. v.) tecken på besatthet af G. Detta häntyder på, att G. urspr. grundar sig på en demonartad föreställning, sannolikt tillhörande någon mindre stam eller kultkrets. Enligt Brahma-väivarta-Puräna är G. en avatära (inkarnation) af Krishna (se d. o.), hvarförutom där förekommer legenden om, huru G. erhöll sitt elefanthufvud o. a. Ganeca-Puräna, som kanske icke är äldre än 1000-talet e. Kr., synes tillkommen inom kretsen af den sekt, för hvilken G. gällde som högste gud och hvaraf rester ännu finnas här och där i Indien. Så dyrkas han sedan 1600-talet ännu i dag som inkarnerad i en familj med namnet Morabhatta. Se bl. a. Barth, "The religions of India", Hopkins, "The religions of India", och Wilson, "The Vishnu-Puräna". K. F!J. Ga'nefiske. Se Sillfiske. Ganelon [ganlå7], enligt medeltidsromanerna om Karl den store förrädaren bland kejsarens paladiner, Eolands styffader. Jfr Rolandssagan. Gäng, nord. myt., en jätte, enligt Snorres Edda son af Olvalde samt broder till Tjasse och Ide. När sönerna skulle dela arfvet efter fadern, mätte de guldet sä, att de lika många gånger togo munnen full däraf. Därför kallas guldet i skaldernas kväden dessa jättars "ord" eller "tal". Th. W.* Gänga. Se Gäng e s. Gangamo'pteris Brongn., paleobot., en för glos-sopterisfloran karakteristisk ormbunke, med odelade, jämbreda eller aflånga blad och anastomoserande nerver. Från Glossopteris skiljas de genom frånvaron af medelnerv. Jfr Glossopteris och G l o s-sopt er isf loran. A. G. N. Gangan, zool. Se Stäpphönsen. Gangane'lli. Se Klemens, påfvar, 14. Gangdaghar. Se Gångdagar. Gangegar, zool. Se Hönssläktet. Ganges (sanskr. Gangā), Främre Indiens hufvudflod, uppstår i Garhwal på södra sidan af Himalaya af två källfloder, den västligare Bhagirathi (hvilken upprinner från en väldig glaciärport på 4,205 m. höjd, strax ofvan Gangotri) och den östligare och betydligt vattenrikare Alaknanda, hvilka mottaga en mängd smärre bergbäckar och förena sig på 600 m. höjd vid Deoprag, hvarefter floden får namnet Ganges. Vid Hardwar (320 m. ö. h.) inträder floden på den hindustanska slätten, genomströmmar denna med obetydligt fall i sydlig, i sydöstlig och i östlig riktning ända till Rajmahal, där den vänder sig mot s., inträder i Bengalens lågland och utmynnar i Bengaliska viken genom en mängd armar, som jämte Brahmaputra bilda det största deltaland på jorden (82,600 kvkm.). Hufvudmassan af floden behåller under namnet Padda (Padma) sydvästlig riktning och förenar sig vid Goalanda med Brahmaputra samt kallas nedanför föreningen Meghna. Af öfriga armar är den betydligaste Bhagirathi, som efter föreningen med Jalungi kallas Hugli. Den är segelbar för oceanfartyg 160 km. och bildar nedanför Calcutta en bred, trattformig mynning. Det mellan dessa flodarmar liggande låglandet, Sundarbans, utgör en labyrint af saltvattensträsk, floder, kanaler och vikar mellan hastigt uppstående och lika snart försvinnande slam- och sandöar, hvilka delvis öfversvämmas af floden, betäckas med hopar af slam samt ruttnande växt- och djurlämningar, som fylla luften med miasmer. Den norra, högre belägna delen af deltat är däremot en af de bördigaste och tätast befolkade trakter på jorden. G. för med sig en utomordentligt stor mängd fasta beståndsdelar (årligen omkr. 200 mill. kbm.), hvarigenom deltat årligen tillväxer och flodbädden förändras. G:s längd utgör omkr. 2,700 km., dess flodområde omkr. 1,060,000 kvkm. (Brahmaputras endast 670,000). De viktigaste af dess bifloder (af hvilka 12 äro större än Rhen) äro t. h. Kali, Jumna, som med G. bildar Doab, "tvåflodslandet", längre ned Son och i deltat Damodar; t. v. Ram-Ganga, Gumti, Gogra, Gandak, Kusi och Mahananda. Strandlandskapen äro betäckta med yppig subtropisk vegetation. Redan i forntiden sökte man genom kanaler och brunnar utbreda flodens välsignelse. Det största företaget för detta ändamål är den af engelsmännen 1854 fullbordade Gangeskanalen, som börjar vid Hardwar och utmynnar i G. vid Cawnpur samt utsänder många sidogrenar, däraf en, Etawah-kanalen, till Jumna. Hela kanalen är öfver 1,600 km. lång, hvaraf omkr. 650 km. kunna trafikeras. Ett slags fortsättning är den senare byggda nedre Gangeskanalen, som bevattnar södra delen af Doab och hvars hufvudlinje har omkr. 1,100 km. längd (med förgreningar omkr. 4,500 km.). -- G. är hinduernas mest heliga flod. Dess vatten anses rena från synder och förläna evig salighet. Floden är därför ett mål för otaliga vallfarter, i synnerhet dess öfre lopp och de ställen, där någon biflod förenar sig med densamma, först och främst Allahabad, där Jumna faller in i G. (J. F. N.) Gangesgavialen, zool. Se Krokodildjuren. Gangeskanalen. Se Ganges. Ganghofer [-håfer], Ludwig Albert, tysk författare, f. 1855 i Bajern, 1879 filos. doktor, har skrifvit bl. a. folkdramat Der Herrgottschnitzer von Ammergau (1880; 13:e uppl. 1907), Der prozess-hansl (1881; 5:e uppl. 1907), sorgespelet Die hoch-zeit von Valeni (1889; 3:e uppl. 1903; "Bröllopet på Valeni", 1892), Die falk (1891), Auf der höhe (1892) och Der heilige rät (1901). Därjämte har han publicerat ett stort antal berättelser från det bajerska höglandet samt romaner: Der jäger von fall (1882; lO:e uppl. 1904), Almer und jägerleut (1885; 5:e uppl. 1904), Sunden der väter (s. å.; 7:e uppl. 1902), Obcrland (1887; 5:e uppl. 1907), Der klosterjäger (1892; 39:e uppl. 1907), Die martinsklause (1894; 17 :e uppl. 1907), Schloss Hubertus (1895; 21:a uppl. 1906), Die bacchantin (1896; "Backantinnan", 1903), Das schweigen im walde (1899), Der dorfapostel (1902), Der hohe schein (1905; 11 :e uppl. 1906) och Damian Zagg (1906). G. hör till Anzengrubers efterföljare. Om G :s litterära värde gå åsikterna vidt isär; några anse hans psykologi ytlig och hans arbeten groft effektsökande, medan andra påstå, att han med mästerskap skildrat seder och åskådningar hos den