731 Garcia 732 märksamhet genom en under märket G utgifven förklaring af Ibsens "Kejser og galileer". Han indrogs snart i Kristianias publicistiska värld, till en början i en religiös moderat högertidning, där han bekämpade de moderna riktningarna, men drogs småningom till vänster, först i politiskt afseende. Han blef en doktrinär ifrare för landsmålet och började 1877 utgifva "Fedra-heimen, eit vikeblad aat det norske folket". Här sökte han häfda landsmålets rätt såsom det uteslutande norska språket, hvilket program han närmare utförde i Den nynorske sprog- og nationalitetsbevægelse. I samma blad började han äfven framträda såsom skönlitterär författare. Han förändrade snart sin position äfven i religiöst afseende, och såsom första frukt af hans nya radikala åskådning, tillkämpad under inre allvarliga strider, skrefs berättelsen Ein fritenkjar (anonymt i "Fedra-heimen", 1878, i bokform under författarens namn 1881), hvari han skildrar en fritänkares martyrium gentemot ett ortodoxt samhälle och en ortodox familj. Redan denna bok röjde konstnärliga egenskaper, men tills vidare egnade sig G. dock ej åt skönlitteratur, utan arbetade som ämbetsman i statsrevisionen och som politisk skribent i vänsterriktning. Emellertid utgaf han 1883 romanen Bondestudentår ("Bondestudenter", 1886), hvilken tillhör det mest betydande och innebördsrika af den realistiska nordiska skönlitteraturen på 1880-talet; särskildt betydande som kulturhistorisk psykologi är denna mäktiga, ehuru som roman något tunga bok om, huru en norsk bondson säljer sin förstfödslorätt som bonde för att nå fram till hvad han anser vara lättjans eldorado: den uniformerade byråkratien. Detta arbete följdes af Forteljingar og sogur (1884; "Ungdom", 1885), som innehåller bl. a. en humoristisk berättelse, riktad mot Björnsons handskemoral; vidare den starkt naturalistiska Mannfolk (1886), som utgjorde ett inlägg i den dåv. norska "bohemlitteraturen", vidare den på dansk-norskt bokspråk skrifna De uforsonlige (1888), en satirisk komedi, som angriper ackordens, opportunismens, kompromissens politik med särskild udd mot vissa grupper af stortingsvänstern; den större romanen Hjaa ho mor (1890; dansk öfv. "Hos mama"), som gaf en tämligen tungt hållen, i alla detaljer trofast skildring af en stackars bodmamsells tröstlösa, enformiga och för frestelser utsatta lif. Af muntrare skaplynne voro de s. å. utgifna Kolbotnbrev, hvari G. med friskt lynne skildrade sitt hvardagslif uppe i den fjällhydda, dit han flyttat, sedan han, som 1883 blifvit statsrevisor, af litterära skäl fallit igenom vid statsrevisorsvalet 1887. Vid denna tid genomgick han emellertid en kris. De religiösa problemen började ånyo sysselsätta honom, och samtidigt intresserade han sig för den s. k. dekadenslitteraturen, som bröt med naturalismen och i stället för verklighetsskildringar satte poetisk stämningsrikedom som konstens främsta mål. Hans världsåskådning förändrades, och den nya uppfattningen framträdde i Trælte mænd (1891), dagboksanteckningar af en halfgammal man, som genomgått bohemens skeden och som nu ingår i själfpröfning och ger uttryck åt sin lifsleda, en i psykologiskt afseende öfverlägsen bok; man får dock ej sätta likhetstecken mellan hufvudpersonen i "Trætte mænd" och författaren. Härefter följde en grupp skrifter, i hvilka G. med fin själsmålning och känslig uppfattning skildrade delvis sjukligt religiösa motiv: berättelsen Fred (1892), dramat Læraren (1896) och berättelsen Den burtkomne faderen (1899; "Den borttappade fadern", 1903), högeligen intressanta bidrag till kännedomen om bondens, särskildt den pietistiske västlandsbondens religiösa åskådning. Dessutom har G. på senare tid i två versifierade dikter på landsmål upptagit religiösa ämnen. Den ena är Haugtussa (1895), där en "synsk" ung flicka, Veslemöy, är hufvudfiguren och med sitt omedelbara religiösa sinne skådar förborgade ting. Kring en tunn episk tråd är här en följd stämningsbilder ur norskt allmogelif och naturlif sammanfogad. En fortsättning häraf är I Helheim (1901), som lämnar ett slags norskt "inferno", där Veslemöy skådar alla slags syndare och deras straff, ett allvarligt och djuptänkt diktverk, byggdt på Nemesis-tanken: allt beror på, om man tjänat goda eller onda makter; dikten saknar emellertid skarpare individua-lisering; allt målas grått i grått utan tillräcklig personifikation. 1904 utgaf G. Knudaheibrev med en mängd uttalanden i skilda spörsmål. - G., hvars utvecklingsgång företer en egendomlig kurva, är otvifvelaktigt en af den nyare nordiska litteraturens djupaste andar; han arbetar sig till sin åsikt med inre kval; han är en utmärkt psykolog, en skarp satiriker, men han har knappast i vaggan fått den omedelbara poesiens, framför allt ej fantasiens, faddergåfva, hvadan han liksom måste kämpa sig till sitt område. Af alla författare på norskt landsmål är han den mest betydande och den ende, hvars verk uppmärksammats utom Norden. 1908 ff. utkom en samlad upplaga, Skriftir i samling. - G:s hustru, Hulda G., född Bergersen, f. 1862, har öfversatt Hauptmanns "Hannele" och skrifvit skådespelen Mödre, Rationelt fjösstel (1897; .4:e uppl. 1904), Liti Kersti (1903), April (1905) och Sovande sorg (1906) samt interiörerna från Ludvig XIV :s hof, Kongens kone (s. å.). Stor uppmärksamhet väckte de anonyma Kvinden skabt af manden (8 uppl. 1904; "Kvinnan skapad af mannen", s. å.) och Fru Evas dagbog (1905). K. W-g. Garcia [garthi'a; vedertaget uttal: ga'rsia]. 1. Manuel del Popolo Vicente G., spansk sångare och operakompositör, f. 1775 i Sevilla, d. 1832 i Paris, var redan vid 17 års ålder som sångare (tenor), tonsättare och dirigent känd i sitt fädernesland. Därifrån anträdde han konstresor till Paris (1808, 1819-24), Italien (1811-16) och London (1817, 1824). I spetsen för ett operasällskap besökte han 1825-28 New York och Mexico, öfverallt skördande ära och guld. Under återresan till Europa (1829) utplundrad på sina rikedomar, egnade han sig i Paris åt sångundervisning, hvari han redan ett tiotal af år förut varit verksam och då grundat den berömda sångskola, hvarur utgingo sådana artister som hans båda döttrar Marie (se Malibran) och Pauline (se Viardot), Nourrit, m. fl. Hans