733 Garcia de Quevedo-Garcilaso de la Vega 734 operor (19 spanska, 21 italienska och 8 iranska) hade på sin tid mycken framgång. - 2. Manuel G., den föregåendes son, spansk sånglärare, f. 17 mars 1805 i Madrid, d. 2 juli 1906 i London, utöfvade i den moderna sångundervisningen ett epokgörande inflytande. Han följde sin fader på dennes resor, uppträdde äfven som operasångare (baryton), men öfveransträng-de rösten och egnade sig efter 1829, liksom fadern, h. o. h. åt sångundervisningen, som han sökte att fota icke blott på tradition, smak och praxis, såsom föregående sånglärare gjort, utan äfven på fasta fysiologiska principer och forskningar öfver människoröstens natur. En frukt af hans undersökningar var (1854) den sedermera af både läkare och artister med allmänt erkännande mottagna och använda struphufvudspegeln (laryngoskopet), för hvilken uppfinning han blef med. hedersdoktor i Königsberg. En tidigare frukt var afhandlingen Sur la voix humaine (inlämnad till franska vet. akad. 1840; 2:a uppl. 1847), på grund af hvilken han 1847 blef professor vid konservatoriet. Han gör i denna bok viktiga observationer angående skillnaden mellan "bröströst" och "falsett" äfvensom mellan "ljus" och "mörk" timbre. Ett annat arbete, Traité complet de Vari du chant (1847; 5:e uppl. 1864), erkändes såsom samtidens bästa sångskola. Alltifrån 1850 verkade G. i London, där han blef sånglärare vid k. musikakademien och enskildt utbildade elever, ännu i sitt 100:e år vid full spänstighet. Från 1848 var G. led. af Mus. akad. i Stockholm. Att hans praktiska förtjänster varit de teoretiska jämbördiga, därom vittna flera af honom danade sångkonstnärer af första ordningen, Jenny LJnd-Goldschmidt, Henriette Nissen-Saloman, sångläraren Jul. Stockhausen m. fl. A. L.* Garcia de Quevedo [garthi'a de keve'då], Heri-berto, spansk-amerikansk skald och dramatiker, f. 1819 i Coro (Venezuela), d. 1871 i Paris tiU följd af en blessyr, erhållen på Paris' barrikader. Efter vidsträckta resor bosatte G. sig i Madrid, ingick som medarbetare i åtskilliga tidskrifter och beklädde olika diplomatiska poster. G :s lyrik är inspirerad af nobel frisinthet, och hans arbeten äro i allmänhet af oomtvistadt värde. G :s första lyriska publikationer 1849 i samarbete med Zorilla äro Maria, Un cuento, Persepolis, Å Colõn, A la libertad, Å Italia; af egna äro att nämna Delirium, Le segunda vida och El proscripto. Dramatiska arbeten: Nobleza contra nob-leza, Un paje y un caballero. Don Bernardo de Gabrera, El juicio publico, Contrastes och Isabel de Medina, Eomaner: El amor de una nina och Dos duelos å 18 anos de distancia. Ad. H-n. Garcia-Gutiérrez [garthi'a gutie'rreth], Antonio, spansk skald och dramatiker, f. 1813 i Chiclana (Cadiz), d. 1884 i Madrid, egnade sig uteslutande åt författarverksamhet, endast af bruten af några års vistelse på Cuba och en kort tids officiellt uppdrag i London. G. rönte påverkan af det gamla spanska nationaldramat och af Victor Hugo; hans tragedier, komedier och zarzuelas på vers utmärkas af elegant form, hans lyrik i gamla nationella versformer är glänsande, och han var banerförare för en hel poetisk skola. G :s första dramatiska arbeten, Un noche de baile, Peor es ur gallo, Selim och Fingal, äro mindre betydande, men genom El Trovador (1836), som ligger till grund för den tarfliga libretten till Verdis opera, slog han igenom. Därpå följde El paje (1837), El encubierto de Valencia (1840), Simon Bocanegra (1843), Afectos de odio y amor och El tesorero del rey (1850), La espada de Bernardo (1853), El Gru-mete, La caseria real (1854), La bondad sin expe-riencia (1855), Un duelo d muerte (efterbildning af Emilia Galotti, 1860), Roger de Flor, Venganza ca-talana (1864), Juan Lorenzo (1865), El granö de arena (1880) m. fl. G. blef led. af Spanska akad. 1862 och var från 1872 till sin död direktör för arkeologiska museet i Madrid. Ad. H-u. Garcia More'no [garthi'a], Gabriel, president i Ecuador, f. 1821 i Guayaquil, mördad 1875 i Quito, blef 1844 advokat och tog tidigt framstående del i sitt hemlands partistrider, vistades 1853-56 i landsflykt i Europa under naturvetenskapliga och pedagogiska studier samt blef efter återkomsten till Ecuador professor i kemi och rektor vid universitetet i Quito. 1861-65 och 1869-75 var han Ecuadors president och utvecklade som sådan energisk verksamhet för landets ekonomiska uppryckning samt för dess omdaning till en på det andliga området h. o. h. af jesuiterna behärskad stat. I ortodox-katolska kretsar vördas han som "en martyr för den kristliga staten". Se vidare Ecuador, sp. 1323. V. S-g. Garcia y Miquez [garthi'a i mikëth], C a Ii x t o, kubansk frihetshjälte, f. 1836, deltog i sina landsmäns frihetsstrider mot det spanska väldet på 1870-talet, fängslades 1880 och tillbragte 15 år i fängelse i Spanien, men lyckades 1895 rymma och begaf sig hem öfver Paris och Förenta staterna samt landsteg s. å. med ett rätt ansenligt förråd af kanoner och ammunition på Cuba, där han efter Antonio Maceos död (1896) blef insurgenternas främste militäre ledare i striden mot general Weyler. Han segrade i flera småstrider och deltog 1898 i spansk-ameri-kanska kriget som ledare för en på amerikansk sida stridande kubansk frikår på 4,000 man. Då kubanerna ej inbjödos att låta representera sig vid Santiagos högtidliga öfverlämnande åt general Shafter (17 juli), drog sig G. med sina trupper tillbaka till det inre af ön, och frågan om deras afväpning och upplösning vållade under de närmast följande månaderna allvarsamma svårigheter. För att träffa närmare aftal härom med Förenta staternas regering och för denna framlägga kubanernas önskningar om öns framtida oberoende afreste G. i spetsen för en kubansk kommission till Washington, men afled därstädes i dec. s. å. kort efter framkomsten. Hans lik fördes under stora hedersbetygelser på ett amerikanskt örlogsfartyg till hvila i hemlandets jord. V. S-g. Garcilaso de la Ve'ga [garthila'så], spansk skald, f. 1503 i Toledo, d. 1536 i Nizza till följd af sår, som han erhöll i kriget mot Frankrike. G :s förnäma börd och fina bildning föranledde hans anställning i adelsgardet och vid hofvet, och han var kejsar Karl V :s gunstling under en lång följd af år samt var en tid sändebud i Paris. Han råkade